Elizabeth Strout: ”Vi håller långsamt på att freaka ur”

Olive Kitteridge och Lucy Barton älskas av hundratusentals läsare. Men nu vill Elizabeth Strout ta sig an Trump.

Den 6 januari fyller Elizabeth Strout 70 år. Det är en ålder som kan te sig skrämmande för vem som helst, men Strout själv har haft god tid att vänja sig, eftersom hon åldrats i takt med sina roman­figurer. I samband med nomineringen till Bookerpriset 2021 för romanen Oh William! konstaterade hon att åldrandet har sina fördelar för en författare:

– I och med att jag åldras blir mitt arbete samtidigt bättre, men ännu vik­­ti­gare är att jag upplever fler saker och har mer att säga.

2009 belönades Strout med en annan av USA:s främsta utmärkelser – Pulitzerpriset, och det för romanen Olive Kitteridge, som består av en serie besläktade noveller som alla kretsar kring den barska matematik­läraren Olive i den fiktiva staden Crosby i Maine. Boken blev senare en kritikerhyllad tv-serie på HBO med Frances McDormand i huvudrollen. Böckerna om Lucy Barton (hittills fem stycken) har gett Strout två Bookernomineringar och läsare runt hela världen. Dessutom låg de till grund för teaterpjäsen My Name is Lucy Barton på The Bridge Theatre London med Laura Linney i huvudrollen. Lucy är själv författare. De två romanfigurerna Olive och Lucy har kanske inte mycket gemensamt, men en sak förenar dem.

– Jag gick omkring i Maine en dag och insåg att de numera bor på samma ort. Låt oss föra dem samman, säger Elizabeth Strout.

Så skrev hon den nya romanen Berätta allt, där Lucy besöker Olive, som bor på ett äldreboende. Olive har hört att en författare har flyttat till Crosby och vill berätta en historia för henne. Läsaren väntar sig kanske en avslöjande historia om varför Olive blev den person hon blev: reserverad och misstänksam.

– Jag vet! Man tror att hon ska komma med en historia som uttömmande förklarar hela hennes liv. Men Olive förblir ett mysterium, skrattar Strout. 

Hon skrattar ofta under intervjun, ett fnittrande och charmigt skratt, som om hon själv är förvånad över hur fiktionen ständigt lever sitt eget liv.

– Det var aldrig meningen att det skulle bli flera böcker om de här två kvinnorna. Det bara hände. Men när jag hade skrivit Mitt namn är Lucy Barton så tänkte jag: låt oss prata en stund om hennes man William, och så blev det en bok om honom. Och till slut blev det flera böcker inom samma värld.

Jag har träffat Elizabeth Strout en gång tidigare. Då besökte hon litteraturfestivalen Helsinki Lit i Helsingfors, tillsammans med sin man James Tierney. Det är hennes andra man. Han flyttade in hos henne efter att de träffats tre gånger.

Tierney är före detta justitieminister och demokratisk politiker i delstaten Maine, numera föreläsare på Harvard, och verkade särskilt intresserad av finländsk historia. Under parets vistelse ställde han många frågor och lär också ha besökt kuststaden Hangö, som tillfälligt överlämnades till Sovjet­unionen under andra världskriget. 

– Ja, han älskar sådant. Det var nog mest han som reste runt i landet, jag minns inte ens vart, jag stannade på hotellet och förberedde mig för mitt upp­trädande, säger Strout.

Att hon uppträdde inför en fullsatt konsertsal i Helsingfors vittnar om att det är många människor som har ett personligt förhållande till hennes romaner. Hon skriver på ett sätt som gör att det är lätt att känna att man delar en hemlighet med henne.

Jag såg om tv-serien Olive Kitteridge med min fru den här veckan, och vi sa båda: ”Vi känner den här personen.” Det är en sorts person som inte alls bryr sig om att charma någon. Det är på sätt och vis oamerikanskt.

– Hon är en typisk person från Maine och stolt över det. Eller rättare sagt: hon är som en person från Maine på steroider! Många från Maine kan vara bryska, det är så folk är på östkusten. De är inte överdrivet varma. Och Olive har det där i potens. I mitt huvud är hon inte amerikansk utan från Maine. Hon representerar en sorts personlighet som jag upplever att det fanns mycket mera förr. 

Jag vill fråga hur en sådan person ser ut, men får nöja mig med beskrivningen som ges i New York Times, när uppföljaren till den första novellsamlingen kommer ut. Där beskrivs Olive Kitteridge som en ”syrlig, grinig och älskad surpuppa”.

Plötsligt kunde jag känna en närvaro bakom mig och hörde en kvinnoröst som sa: Det är dags för alla att åka hem.

Påverkade tv-serien hur du skrev henne i fortsättningen?

– Frances gjorde ett underbart jobb, men hon är inte min Olive. Jag kände Olive långt innan Frances dök upp, och min Olive ser inte ut som Frances.

Elizabeth Strout berättar att hon mötte sin romanfigur för första gången när hon plockade i diskmaskinen en gång för många år sedan.

– Hon kom till mig en dag när jag var hemma i New York. Plötsligt kunde jag känna en närvaro bakom mig och hörde en kvinnoröst som sa: ”Det är dags för alla att åka hem.” Och jag tänkte: ”Wow, jag måste skriva ner det där.” Det var den första historien jag skrev om Olive, den där hennes son gifter sig, och jag insåg, jag kan verkligen höra henne. Jag vet inte varifrån hon kom. Hon stod bredvid ett picknickbord, och jag vet inte, jag har aldrig haft ett picknickbord och jag har aldrig känt någon som haft ett picknickbord! Och hon är inte baserad på en riktig person, men jag har känt en kombination av en massa liknande människor under min uppväxt. Hon är Olive, helt enkelt. Just Olive.

Nu, sjutton år efter att Pulitzerprisvinnaren Olive Kitteridge publicerades, konstaterar hon att människorna hon skriver om nästan håller på att försvinna. Men att det är okej; ”det är dags nu”.

Elizabeth Strout debuterade relativt sent. Hon var över 40, men hade skrivit hela sitt liv.

– Jag har alltid skrivit. Alltid, sedan jag var fyra eller fem. Men jag började i något skede undra varför jag inte blev publicerad. Jag visste ju att jag var en författare. Jag var lite orolig över det, men jag fortsatte, och till slut hittade jag min röst. Jag återvände till mina New England-rötter och på det sättet lossnade det.

Debutromanen Amy and Isabelle från 1998 är förlagd till den fiktiva staden Shirley Falls, som ligger nära Crosby, och skissad efter Strouts uppväxtmiljöer.

Kommer du ihåg hur dina texter såg ut innan du blev publicerad?

– Jag hittade nyligen en bok som jag skrivit när jag var i tjugoårsåldern, och den var inte så dålig, faktiskt. Men det finns andra historier från den tiden också, där jag ser att mitt problem är att jag försöker skriva som en författare. Det är det som slår mig när jag läser de gamla grejerna, stackare, du försöker låta som en författare, men du behöver låta som dig själv. I flera år höll jag på och imiterade, nästan omedvetet, saker jag läst i New Yorker den veckan och sådant, och jag lät inte min egen röst komma fram. Det var en väldigt minimalistisk stil dessutom, för det här var på åttiotalet och den stilen var inne då, säger hon.

I pandemiromanen Lucy vid havet märker jag-­berättaren att hon inte kan skriva alls under pandemin. Hon följer bara nyheterna och skvallret i Crosby. Sådan var inte Strouts egen pandemiupplevelse.

– Det var en märklig sak, för jag har aldrig skrivit en bok som ligger så nära samtiden tidigare, alltså en bok som utspelar sig i samma tid som den skrivs. Men när pandemin kom kände jag bara – vi kör med det här. Jag förstod att det var något historiskt vi var med om, och det blev som att jag försökte dokumentera det som hände, det trauma som det innebar för landet och för världen.

Hur kändes det när det var klart? Låg det för nära?

– Det var jättekonstigt eftersom det var en ny upplevelse för mig. Men jag tror också att det var bra för mig, det hjälpte mig att komma igenom hela pandemin, säger hon.

En sak som en Strout-läsare snabbt märker är att hon gärna tar läsaren i handen och liksom leder oss genom det som sker. Det gäller inte minst för den nya romanen Berätta allt.

– Ja, det har blivit allt viktigare för mig, något jag utforskat mer och mer. Det är så mycket som händer i den senaste boken att läsaren måste känna sig trygg. Det är precis så jag tänkte det: berättaren tar läsaren i hand och säger: nu går vi hit, och nu går vi hit, och så vidare. 

Det har påverkat hur Elizabeths böcker ser ut.

– Jag byter stycken oftare numera, med fler blankrader. Det började jag med i samband med Lucy-böckerna, och jag har fortsatt, det ger läsaren mer utrymme att göra texten till sin. Jag skriver ju alltid för läsaren, men det är inte en idealläsare, hen har varken kön eller ålder, det är bara en närvaro som sitter mittemot mig. Tålmodig, men inte för tålmodig, intresserad, men inte jätteintresserad. Och det är mitt jobb att fånga hens intresse, säger hon.

En sak man märker när man läser intervjuer med Elizabeth Strout är att hon pratar om sina roman­figurer som om de är riktiga personer, kanske mer än författare gör i allmänhet.

– Ja, kanske det. De känns väldigt riktiga för mig, annars skulle jag inte kunna skriva dem.

Ett framträdande tema i Strouts böcker är också tendensen hos romanfigurerna att berätta om sina liv för alla de möter, som om de befinner sig i egna inre monologer. En person kan plötsligt berätta sitt livs viktigaste historia för en främling.

Är det typiskt för Maine?

– Nej, det tror jag inte, faktiskt. Folk pratar om sig själva så här i New York också. När du möter någon i hissen kan du faktiskt ha ett riktigt samtal om deras liv. Mannen som säljer en bagel till dig. Jag har alltid upplevt New York-bor som väldigt pratsamma. Mer öppna än människor i Maine, ärligt talat. Jag har en vän som var i New York på en begravning nyligen, och han sa att någon började berätta om hela sitt liv på mottagningen efteråt, att det var intressant, men också bisarrt. Det är en typisk New York-historia.

Jag frågar Elizabeth Strout om det händer att vanliga människor vill återge sina liv för henne, när de vet att de talar med en författare.

– Nej, de flesta människor vet inte att jag är författare. I New York känner ingen igen mig. 

Ett motto för den nya boken, vilket sägs redan i den första meningen, är att alla människor har en historia att berätta.

– Jag tror att din grannes liv är ett väldigt viktigt ämne. Jag tror inte att det finns något viktigare ämne, faktiskt. Det är sensuellt på något sätt, att vi alla har historier och lever tillsammans. Våra liv påverkar andra liv och alla liv har en betydelse, säger hon.

Har du trivts med att vara författare?

– Ja, det har jag. Jag älskar att skriva. Det gör mig galen emellanåt, men jag älskar det.

Jobbar du hemifrån?

– Jag kan jobba varsomhelst. Jag kan skriva på tunnelbanan. Det är en så stor fördel i det här yrket. En verklig välsignelse.

I den nya romanen Berätta allt är Lucy Barton oroad för att landet är på väg mot ett inbördeskrig. En annan karaktär, Bob Burgess, beskriver landet som en traktor som rullar ner för en motorväg medan hjulen faller av, ett efter ett.

Det måste vara konstigt att bo i USA just nu.

– Herregud, det är så galet. Det finns en rad människor som inte alls tänker på det, som bara lever sina liv och egentligen inte berörs av vad som händer eller som kanske inte fattar vad som händer, och så finns det en grupp människor som stöder denna man, vilket jag inte förstår. Och så är det resten av oss, som långsamt håller på att freaka ur. 

Jag upplever amerikaner i regel som artiga, men det är inte den politiken Donald Trump står för. 

– Jag tror att Trump har gett tillåtelse till människor att visa de värsta sidorna av mänskligt beteende. Det är som att han dragit bort en sårskorpa, och de personer som redan varit arga har nu full rätt att vara riktigt arga och rasistiska, anti-hbtq och så vidare. Det är olikt något jag sett tidigare, och jag är inte säker på att jag kommer att leva tillräckligt länge för att se det vända igen.

Vi är inte immuna mot den typen av politik i Norden. Men det är annorlunda när det gäller ledaren för den så kallade fria världen.

– Exakt. Det är hemskt, hemskt, hemskt. Jag hade inte varit i New York på några månader, men jag märkte häromdagen att de som brukade jobba i bagelbutiken på andra sidan gatan har bytts ut mot nya personer. Jag är orolig, har de blivit deporterade? Jag vet inte, och jag har inte vågat fråga. Den sortens saker har hänt, och det är skrämmande.

Jag berättar att jag kommer att åka iväg på ett författarresidens till New York snart, för att skriva i en månad. Jag har läst om européer som tvingats vända om i passkontrollen för att de haft Trump-kritiska inlägg på sina sociala medier-konton, och jag är lite orolig.

– Oh wow. Jag blir så ledsen när jag hör det där. Jag skulle nog inte ta med mig min telefon om jag var du, eller så skulle jag skaffa en burner phone. Det har jag hört att andra gjort. Jag är all­varlig, jag tror att de kan kolla igenom din telefon.

Skriver du om allt detta?

– Jo, jag har skrivit en ny bok och jag är orolig för att ge ut den, men den kommer
att ges ut. Åtminstone vill min redaktör det. Det är en fiktiv bok, med helt nya roman­figurer. Den utspelar sig på kusten i Massachusetts och beskriver situationen i USA just nu. Den kommer inte att bli populär bland vissa människor. Men jag vill inte heller censurera mig själv.

Ur Vi Läser nummer 6, 2025.

Läs mer:

Hur ska USA ta emot Birgitta Trotzig?

Thomas Nordegren i Trumpland: ”Det finns en sorts ålderism i Sverige”