Fredrik Sahlin: När skådespelaren öppnar munnen dör illusionen

Skådespelare kan gå upp i vikt eller lära sig rida inför nya roller. Men att lära sig skånska eller norrländska – där går gränsen. Fredrik Sahlin har tröttnat på att det pratas Stureplansdialekt i alla tv-serier, som i Läckbergs nya Netflixserie Glaskupan.

En liten stad någonstans i Sverige. Den omgivande naturen, med berg och forsar, skvallrar om att vi befinner oss någonstans i Norrland. En kvinna ondgör sig över hemorten, hon skulle hellre skjuta sig i huvudet än att stanna en enda sekund till i den lilla insnöade by på vischan:

– Asså, man fatta’ inte det när vi växte upp här, utbrister hon. På stockholmska.

Och illusionen spricker från kant till kant.

TV-serien Glaskupan, den senaste produkten kommen ur det populärkulturella löpande bandet kallat Camilla Läckberg, har sina spännande stunder och ett kameraarbete som alstrar suggestivt landsortsmörker, men så öppnar skådespelarna munnen – och allt faller.

I en serie som så tydligt utspelar sig långt från allfarsvägarna, som återkommande gör en stor sak av att vi befinner oss i utmarkerna – där talar alla rikssvenska (eller scensvenska, som det heter i gebitet). Alla. Utan undantag.

Inte ens den där killen som gör ett fynd vid skallgången, han som alltså bara har en replik, har begåvats med något lokalt idiom.

En petitess? Jo, jag är möjligen överkänslig för branschens uppenbara ointresse för att berika film- och tv-utbudet med en mångfacetterad språklig palett men det är även objektivt sett ett problem. Ett dramaturgiskt sådant. Fiktionens själva fundament är illusionen, alltså att den kan få oss att tro på det vi ser, oavsett om det är realism eller science fiction. Och den illusionen är skör. Om man sitter och undrar varför en ”gammpojk” som aldrig har satt sin fot utanför byn pratar med Stureplans-mål blir man snart vilse i intrigen.

De flesta ambitiösa skapare av fiktion anstränger sig för att alstra den magi som fiktionen är, med exakta detaljer kring rollfigurer, miljöer, produktionsdesign, rekvisita – och applicerar gärna löksalva på skådespelares ögonlock för att de ska kunna gråta på ett trovärdigt vis. Det är bra, detaljerna gör helheten. Men småstadsprat? Icke. 

Vi har intimitetskoordinatorer för att sexscener ska kännas rätt, varför inte dialektkonsulenter?

Nej, det är verkligen inget nytt. Vi är många som i åratal har gnällt över fenomenet och det har faktiskt fått effekt (om man nu kan ta åt sig den äran). På senare år har det ramlat in hel del tv-serier som håller dialekten högt, som exempelvis i Jakten på en mördare (2020), Slutet på sommaren (2023), Vargasommar (2023).

Tack. Skönt. Något har hänt.

Men så kommer Glaskupan på Netflix och krossar även den illusionen. Samma strömningstjänsts Åremorden ligger inte långt efter. Här är visserligen huvudpersonen Hanna (Carla Sehn) inflyttad, men även resten av rollfigurerna är som plockade rakt från huvudstadens caféer. Det bör dessutom påpekas att Stockholm är rikligt uppblandat med utsocknes födda, så inte ens här klingar svenskan så rikssvensk som på fiktionernas landsbygd.

Skånskan brukar sägas vara den svåraste dialekten att härma (min fru som är bördig från nämnda landskap brukar se med upphöjt förakt på alla 08:ors försök att glida på diftongerna). En skådespelarvän född i Stockholm säger sig tacka nej till alla roller som kräver ett besök i Edvard Perssons lingvistiska värld, eftersom det är dömt att låta pajigt, men tar sig gärna an olika norrländska dialekter. Det är i och för sig ett rimligt beslut som bottnar i självkännedom, men ändå: Med tanke på hur skådespelare – om rollen så kräver – kan lägga på sig ett ton fett, lära sig kampsport, rida häst eller fäkta, borde det väl inte vara helt omöjligt att lära sig prata skånska? Vi har intimitetskoordinatorer för att sexscener ska kännas rätt, varför inte dialektkonsulenter?

Den alltid sensible filmnestorn Jan Troell var tidigt ute. När resten av Filmsverige pratade med Dramatiskt magstöd insisterade han, inför inspelningen av Utvandrarna (1971), på att även de stora namnen – Max von Sydow, Liv Ullmann och de andra – skulle lära sig att prata småländska. För hur skulle det låta om de infödda smålänningarna Karl-Oskar och Kristina plötsligt pratade scensvenska? undrade han. Frågan var retorisk men fick ändå ett svar 50 år senare i nyfilmatiseringen av samma förlaga…

Ibland blir det bort i tok ändå, trots höga ambitioner. Som i biopicen om Astrid Lindgren, Unga Astrid, där vår allra mest älskade smålänning (i Alba Augusts gestalt) pratade rikssvenska medan de som spelade hennes föräldrar, Maria Bonnevie och Magnus Krepper, jobbade med skorrande tungrots-R.

Dråpligast är ändå fallet med den skånske skådespelaren Thomas Lindblad som spelade en biroll som MC-knutte i Flickan som lekte med elden, och som först på galapremiären märkte att han hade blivit dubbad av en stockholmare.

Så… vad beror det på? Lär scenskolan inte ut dialekter? Nej, tvärtom. Eleverna slipar bort sina ingående bygdemål till förmån för en slätstruken rikssvenska, för att kunna vara tillgängliga för fler roller. Så sades det i alla fall för några år sedan då vi gjorde ett inslag om fenomenet i SVT:s Kulturnyheterna. Men det kan ha ändrats. Problemet ligger ändå inte där, snarare hos ängsliga producenter som hellre lägger tid, pengar och möda på annat, som föredrar berömda aktörer framför lokala. Det finns så klart en (trist) ekonomisk poäng med det, kända anleten säljer bättre, men det vore väl rimligt att besätta åtminstone biroller med lokala förmågor. Det borde dessutom spara in en del respengar.

Eller varför inte göra något så galet som att faktiskt låta norrbottningar, skåningar, östgötar (om de inte gnäller för mycket) och alla de andra helt sonika lufta sina lokala tungomål. Släpp dialekterne loss – det är vår!

Läs mer av Fredrik Sahlin:

Har filmindustrin äntligen börjat syna ålderismen?

Nio svenska filmer som borde ingå i en kulturkanon