Fredrik Sjöberg: ”Tropisk regnskog gör sig bäst på teve”
Fredrik Sjöberg minns en sommar när han skulle bestiga en vulkan i Kongo, åtföljd av en kåt japan med rökhosta. Det började riktigt illa och sedan blev alltihop jävligare, snabbt.
// Foto: Anette Nantell/TT
Fredrik Sjöberg minns en sommar när han skulle bestiga en vulkan i Kongo, åtföljd av en kåt japan med rökhosta. Det började riktigt illa och sedan blev alltihop jävligare, snabbt.
Fnasken i östra Kongo gjorde inte saken bättre. Vilken sommar! Jag liftade ihop med en kedjerökande japan, i övrigt mycket sparsam, som på svag franska försökte tjata till sig gratisligg i gränderna. Samma visa varje kväll. Vi hade fastnat i Goma, av alla ställen. En fin liten stad, visst, men eftersom vi kom nerifrån floden och de vedervärdiga regnskogarna, var vi trötta på alltsammans.
Vi hade tagit oss in i Kongo norrifrån i en kanot av typen urholkad trädstam, alltså från Bangui, den hopplösa huvudstaden i Centralafrikanska Republiken, och nu, en halv sommar senare, var vi strandade i Goma, bokstavligen, för enda sättet att komma vidare var med en båt söderut över Kivusjön och den var försenad, vilket enligt kongolesisk standard kunde innebära avgång om två veckor eller aldrig.
Vi var unga och dumma. Att betala var under japanens värdighet, så han tjatade medan jag lyssnade alltmer uttråkad och efteråt brukade säga att det där funkar inte, vilket inte hindrade nya försök. För egen del var jag intresserad av traktens fågelfauna, inte affärer i gränderna, så till sist sa jag att vi måste hitta på något. Vad som helst. Båten mot civilisationen var och förblev borta. Japanen hade börjat klättra på väggarna i det eländiga hotellrum där vi bodde.
Låt oss bestiga vulkanen, sa jag.
Jag har alltid varit den som kommer på kul saker. Så länge jag kan minnas har det varit så. Ensamhet har jag dock aldrig tålt, varför min talang utvecklades parallellt med förmågan att övertala andra att göra mig sällskap i äventyrligheterna. Nyiragongo, den väldiga vulkankäglan, låg strax norr om staden. Området behärskades redan då – detta hände 1981 – av diverse beväpnade miliser, men det sket väl vi i. Goma ligger 1 500 meter över havet; vulkanen var enligt kartan 3 470 meter hög. Lätt fixat.
I början av den sommaren hade jag befunnit mig i Liberia (även där pågick någon sorts halvhjärtat krig) varifrån jag och en annan kamrat liftade österut genom Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria och Kamerun till Centralafrikanska Republiken, där franska främlingslegionen höll ställningarna så gott det nu gick. Efter den vådliga kanotfärden reste vi sedan söderut på lastbilar längs en lerig skogsväg som kallades Pan African Highway. Gräset växte högt i mittsträngen.
Jag lärde mig tre saker. 1. Hemlängtan är en fruktbar känsla. 2. Nästan alla människor här i världen är hyggliga och hjälpsamma. 3. Tropisk regnskog gör sig bäst på teve.
Alla tre lärdomarna står sig. Det där sista har jag väl fått en del skit för genom åren, men det berodde nog mest på att jag brukade påpeka för alla som orkade lyssna att vad Kongo-Kinshasa mest av allt behöver är motorvägar och massafabriker. Lite kultur i vildmarken. Möjligen hade regnskogen varit aptitligare inifrån en luftkonditionerad Land-Rover, men öppna lastbilsflak och nätter under bar himmel krävde ett fågelintresse som inte ens jag kunde uppbåda.
Hur som helst, i detta bedrövliga skick skulle jag sätta lite färg på tillvaron genom att bestiga en vulkan, åtföljd av en kåt japan med rökhosta. Och det började bra. Redan på vägen dit såg jag en ödleörn (Hieraaetus wahlbergi), uppkallad efter Johan August Wahlberg (1810–1856), ni vet han som blev ihjältrampad av en tvärförbannad elefant. Lyckan höll i sig också utmed stigen genom den märkliga skogen som täckte vulkanens fot. Blåhuvad solfågel, stjärnskvätta, bergbiätare, vithuvad skratthärfågel och flera andra nya arter såg jag där. Totalbingo.
Sedan blev alltihop jävligare, snabbt.
Skogen ersattes av en risig fjällhed. Brant var det också, dimmigt, blött och kallt. Det kunde vi förstås ha räknat ut innan, men om man är bra på att förutse svårigheter ska man över huvud taget inte befinna sig i Kongo. Vi höll värmen genom att klättra vidare och nådde så till sist kratern. Vi stod där på kanten och glodde på den puttrande lavasjön, 250 meter ner i berget. Minnesvärt, absolut, men det var svinkallt nu och japanen var nära en kris.
Det finns inga dåliga väder, hojtade jag, bara dåliga kikare.
Japanen såg ut som ville han helst hoppa ner i Nyiragongos inre.
Det var då jag fick syn på ett skjul av korrugerad plåt mellan dimstråken, bara några tiotal meter från avgrundens rand. Jag gick dit och kikade in – och upptäckte att skjulet innehöll ingenting förutom en rostig vedkamin. Jag vinkade till mig min stelfrusne kamrat och förklarade att riset på heden säkert går att elda med. Han hade ju tändstickor. Man är väl för fan svensk, tänkte jag. Hur svårt kan det vara att få fyr i en kamin?
Och det fungerade faktiskt. Inom en halvtimme hade vi fått upp värmen.
Jag var stolt på det där fosterländska sättet som är vanligt nuförtiden. Järnkaminer, sa jag, är någonting som vi i vårt land vet allt om. Jag vred ur mina dyngsura strumpor och hängde dem på tork medan jag inledde en lång harang om ett ärofullt herrefolk från höga Norden (att japanerna var värre därvidlag tänkte jag inte på) och avslutade föreläsningen med en triumfatorisk självgratulation om att ingenstans i världen kan man som i konungariket Sverige torka strumpor över glödheta kaminer av järn.
Det dumma var bara att mina strumpor, i just det ögonblicket, fattade eld och brann upp. Japanen höll på att kvävas av skratt. Luften var tunn där uppe och han rökte ju som sagt hela tiden. Aldrig har jag sett en människa skratta så.
Nedstigningen framåt kvällen blev en mardröm. Till historien hör att jag gick omkring i så kallade arbetarskor, styva bruna läderdojor av svensk normalstandard. Rejäla doningar, men såvitt känt har ingen fotgängare någonsin kommit på idén att gå i dem utan strumpor. I dag hade jag förmodligen dött av det skoskavet. Ni vill inte veta.
Långt senare, framåt vintern, då jag mot alla odds hade tagit mig ända ner till Australien, lyckades jag sälja dessa vid det laget både slitna och illaluktande skor till en ABBA-fanatiker som ville äga dem av det enda skälet att jag hade köpt dem i skoaffären på Storgatan i Västervik, där på den tiden Björn Ulvaeus mamma Aina jobbade i kassan, men det är en annan historia.
Läs mer: