Göran Greider läser Patti Smiths nya bok: ”Vardaglig och ändå självlysande”

Just kids tog Göran Greider med storm. Nu har han läst den efterlängtade uppföljaren Änglars bröd. Lever den upp till hans skyhöga förväntningar?

Änglars bröd
Memoar
Författare: Patti Smith 
Översättare: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs 

Hon föddes hostande. Hennes pappa höll henne över en varmt ångande tvättbalja när de kom hem från BB en vinterdag 1946. Patti Smiths barndom går rätt så mycket i olika sjukdomars tecken. Hon får tuberkulos, vilket var vanligt i det fattiga invandrarkvarteret i Philadelphia där de hamnade. Hennes morfar tar med henne till den friska lantluften på en fårfarm i Chattanooga och hon kommer tillbaka med sydstatsdialekt, fast hon inte minns det själv.

Man ser henne framför sig: spinkig, lång, redan från början liksom ohjälpligt udda utan att för den skull vara någon utstött. I sin nya memoarbok, Änglars bröd, möter läsaren återigen denna osannolika konstnärssjäl – jag hittar till slut inget bättre ord – som på en och samma gång är så skör och så obändigt stark och självklar. Jag hör hennes lätt spruckna röst genom Änglars bröd, det är rösten från de lugna – inte de vilda – låtarna på debutalbumet Horses.

Patti Smith växer upp i amerikansk arbetarklass, mamman jobbar som servitris, pappan – en före detta soldat – som nattarbetare på en fabrik. Hon känner sig alltid främmande, men aldrig oälskad, men det är som att hennes främlingskap gör henne extremt nyfiken på ting och folk och fenomen omkring henne, allt från innehållet i soptunnorna på en bakgård, över modebilderna i gamla Vogue-tidningar till mystiska våtmarker i grannskapet. En tid är hon med i Jehovas vittnen, ja hennes syster blir faktiskt kvar där, men de har hela livet varma och självklara band. Just den uppgiften kom litet som en chock för min del, men visar också att denna kvinna på något sätt fördomsfritt kan härbärgera allt. 

Patti Smiths första memoarbok, Just kids, tog världen och inte minst mig med storm. Jag blev helt enkelt knockad av den historia som denna rockstjärna – med en röst som inte liknar någon annans – berättade med sådan poetisk precision. Om hennes tvillingsjäl, fotografen Robert Mapplethorpe som dog i aids. Om alla konstnärer och rockstjärnor – från Salvador Dalí till Bob Dylan – hon mötte i foajén på Chelsea Hotel och i Greenwich Village. Om det mentala vulkanutbrott som den franske poeten Arthur Rimbaud en gång orsakade i henne.

Änglars bröd har inte samma mytiska aura som Just kids. Det känns ibland som hon nästan skyndar förbi vissa smärtsamma händelser, framför allt när hon som mycket ung föder en dotter som hon låter adoptera bort. Å andra sidan kommer nästan ett thrillermoment när hon får reda på att hennes biologiska far var en annan än den älskade pappa hon växte upp med.

Men Just kids och Änglars bröd ska inte jämföras – i den nya finns den underbara skildringen av äktenskapet med gitarristen Fred Smith och deras två barn, vardaglig och ändå självlysande. Och hur det än är, även den lyses upp av rockens pantheon, när hon i förbigående nämner att Bruce Springsteen råkar komma förbi och erbjuder den lille sonen en mc-tur upp i bergen! Här finns också den vackert smärtsamma skildringen av kärleken till hennes lillebror Todd.

Patti Smiths förra memoarbok stannade i ett slags hoppfullt sextiotalsljus, medan den nya inkorporerar allt som kom sen: Familjeliv och insikten att människor hon känt dör eller försvinner och att hon måste skriva ner sina minnen innan allt är glömt. Men också politiska protester i en alltmer reaktionär tid. Hon berättar om hur hon deltog i den största demonstrationen i mänsklighetens historia, den mot president Bushs krigsplaner mot Irak i februari 2003. Och jag kan omöjligen låta bli att tänka på att jag själv, på en helt annan plats i världen, gick i samma världsvida demonstration! Jag rör vid en ikon, över ett hav.

Men boken bärs också av en romantisk konstnärsidé som ibland nästan blir för mycket: Estetik och mystik blir viktigare än allt annat och sträcker sig bortom gott och ont – och då blir det emellanåt litet för storvulet för min smak: ”Konstnären, som inte nöjer sig med naturens skönhet, söker sig till det konstgjorda riket, medvetandets rike, plockar från högre sfärer och visar upp beståndsdelarna i kubismen eller tonerna i en outgrundlig fuga.” 

Trots det är det är en underbar bok. När jag har läst ut den lyssnar jag på de lugna och sorgsna sångerna på Horses. De är soundtracket till Änglars bröd. Men på Spotify följer sedan bandets totalkaotiska liveversion av The Who-klassikern My generation med raderna ”I don’t need a fucking shiit!”.

Allt ska med, i böckerna, liksom i sångerna.

Ur tidningen Vi nummer 10 2025.

Läs mer:

Göran Greider: Något i mig ödeläggs

Läs ett utdrag ur Göran Greiders bok Barndomsbrunnen