Hanna Hellquist: ”Jag var 29 år gammal och ville inte leva längre”

”Jag blev galen. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.” Hanna Hellquist skriver om sommaren när hon hittade sin pappa död, om hur hon dränkte sig i alkohol – och om besvikelsen på Lars Lerins bröllop.

Sommaren 2009 beslutade min pappa sig för att dö. Han svalde hela skafferiet med stilnoct och sköljde ner med det billigaste tetravinet som Systembolaget i Grums hade att erbjuda och sen var det slut. Jag hittade honom på sängen i hans etta, en underbart varm sommarkväll i början av juli. 

Jag minns nästan allt från den kvällen. Eller jag tror mig åtminstone minnas allt. Hur ska man kunna veta. 

Pappa på sängen. Fönstret som stod öppet. Datorn som surrade i sitt hörn. Allt var lugnt och stilla, men det våldsamma i hans beslut knockade mig, jag hade aldrig tidigare varit med om en sån hänsynslöshet. Jag trodde inte ens att den fanns.

Resten av sommaren utspelade sig i skuggan av den enorma sorgen, och jag blev galen. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag började dricka. Jag drack varje kväll, jag drack enorma mängder vin för jag ville inte ligga vaken och tänka på pappa, jag ville däcka, jag ville vara helt utslagen och kan inte minnas hur jag kom i säng. Linda hyrde en rishög och körde till landet för att försöka ta hand om mig, men det visade sig vara ett omöjligt uppdrag. Hon gjorde så gott hon kunde och svor högt när hon släpade mig ut ur hingsthagen, dit jag hade gått på fyllan och satt mig, i en svag förhoppning om att få bli ihjälsparkad. 

Om kvällarna låg Linda bredvid mig i sängen tills jag somnade. I pappas gamla sovrum fanns ett decimeterbrett hål i väggen där brädfodringen hade ruttnat. Det gapade öppet rakt ut mot trädgården. En kväll hoppade en stor padda in genom hålet, tog några slöa skutt på golvet och satte sig sen och stirrade på oss. Allting rasade runt mig. Nu var det här schabraket till hus mitt ansvar. Jag var 29 år gammal och ville inte leva längre.

Den första tiden efter pappas död var jag omgiven av omtänksamma vänner, men så småningom blev de tvungna att återvända till sina egna liv och jag blev ensam kvar på landet. Jag spelade Joan Armatrading på pappas gamla stereo och körde bil på fyllan och blev kär i en gammal kompis för att jag så gärna ville känna något annat än den stora sorgen. Men man har bara ett visst antal fyllekörningar till godo när man har förlorat sin far, och snart gick de inte att ursäkta längre. 

När begravningen var över fanns en outtalad förväntan att jag skulle skärpa mig. Det var i slutet av juli och stekhett och det fanns ingenting i mig som ens hade börjat att läka. Om mitt liv saknade struktur innan så var det än värre nu och jag visste ingenting, jag visste inte var jag skulle bo eller om jag skulle kunna återvända till jobbet till hösten. Jag hade hittat pappas avskedsbrev till mig och jag drack ännu mer för att glömma vad det stod i det, men nu drack jag ensam om kvällarna. Jag passerade nya gränser varje dag.

I början av augusti skulle Lars Lerin gifta sig och jag var bjuden på bröllopet. Jag tog med mig kompisen som jag hade hoppats bli kär i men som nog inte var så kär tillbaka och det hela var så klart upplagt för katastrof. 

Ladan vid Alma Löv kryllade av Värmlands kulturelit och Juniors influgna släktingar från Brasilien, det var en salig blandning människor. Jag minglade och drack och hade på mig en kort svart kjol, och det fladdrade förbi en tanke om att livet kanske gick att leva ändå, så länge jag fick stå på samma gästlista som Amanda Ooms. Men allt eftersom augustimörkret sänkte sig över ängarna så återvände verkligheten. När min kompis försvann iväg med en av de brasilianska kusinerna, efter att hon utfört en slags striptease för honom på dansgolvet, bestämde jag mig för att åka hem. 

Jag vaknade dagen därpå, ensam och bakfull i pappas hus, av att det knackade på dörren. När jag gick för att öppna så hoppades jag så innerligt att det skulle vara min kompis och att han skulle ångra sig jättemycket, men istället stod där en helt främmande man med en tjock bok i handen. Först trodde jag att det var Jehovas, men det visade sig att mannen var fotograf och hade tagit flygfoton över hela bygden och samlat dem i boken. Alla gårdar i socknen fanns på bild. Boken kostade 2000 kronor, ville jag inte köpa ett exemplar?

Då brast det. Snörvlande redogjorde jag för denna totala främling om min sommar, den jävligaste sommaren i mitt liv, skitsommaren 2009, jag berättade om pappa och hans avskedsbrev, jag berättade om vinet och om hålet i väggen, jag berättade om bröllopet jag nyss varit på och om min vän som inte vill ha mig. Den stillsamme främlingen som satt i min soffa såg ut att ångra att han hade knackat på just den här porten till helvetet men han samlade sig och sa:

Men inte ska väl du gråta, som har en så fin gård?

Jag köpte boken. Gården såg så liten ut ovanifrån. Inte en enda brännässla syntes, och inga paddor. Ingen sorg.

Läs mer:

Christopher Garplind: ”Jag är lat, dryg, trött, bög”

Amanda Ooms: ”Suzanne Osten var min skola”