”Är vi ett författarpar nu?”

De är två av svensk litteraturs framtids­namn. Vi möter det nygifta paret Hanna Johansson och Sanna Samuelsson för ett samtal om anständighet, ängslighet och varför vårt land skulle må bra av fler lesbiska sexscener. 

Det är ett rum med skrivande människor. Inte bara. Men många. Författare och poeter som Mikael Yvesand, Rebecka Bülow och Mattias Timander. En redaktör på Bonniers. Säkert fler, som jag inte kan placera. Och så är det Sanna Samuelsson och Hanna Johansson; anledningen till att jag är här, lite bortkommen bland ett trettiotal vänner och bekanta till dem som hyr en arbetsplats i den här lokalen. Det är högt i tak, snett och med bjälkar, i ett flervåningshus på Södermalm. I köket – som ikväll fungerar som bar – finns öl och vin till självkostnadspris. 

Det är Hanna som tystar samtalen och välkomnar till salongen, den andra i ordningen, innan hon lägger till att det är ett ”kodord för att ses och dricka”. Sedan börjar läsningen. Sanna läser dikter om ogräs, inspirerade av en ogräshandbok från 1967. Hanna läser en text om hypokondri och möts av skratt (med värme) när hon rabblar upp symtom som ”det är något konstigt med min blick”. Ytterligare tre av dem som arbetar här läser, egna och andras texter.

Senare pekar Sanna ut en plats i hörnet, hennes och Hannas gemensamma skrivbord, och berättar att de turas om att vara här. Men då skriver de sällan skönlitterärt. Det sker oftare på något kafé eller hemma i lägenheten som ligger tio minuters promenad bort.

Det är betydligt lugnare när vi ses där, i det gemensamma vardagsrummet. Vi dricker te ur lövtunna koppar och äter kakor som Hanna har bakat. ”Kanske lite torra”, säger hon, men både jag och Sanna berömmer.

De har varit tveksamma till att intervjuas som par. ”´Tropen författarpar´, vi har skämtat en del om det tidigare. Och nu är vi liksom … ett av dem?” skriver Sanna i ett mejl, när jag skickar frågan. Men ett nja har blivit ett ja …

– Det finns något pinsamt med att tänka på sig själv som författarpar, som att man gör sig lite märkvärdig, säger Hanna om den tidigare tveksamheten.

Sanna nickar. Men det är inte bara det.

– Besattheten av par, av tvåsamhet … man vill inte förstärka det idealet, säger hon. Samtidigt tror jag att vår relation har förenklat skrivandet för oss båda.

Redan här finns en anledning till att intervjua dem som skrivande par. Och det kommer bli fler.

– Jag tyckte alltid så mycket om det du skrev, det var också lite därför jag blev kär i dig. Det är inte irrelevant att du skriver, säger Hanna och vänder sig mot Sanna. 

De gör ofta så, vänder sig till varandra, pratar sällan om den andra i tredje person. Det är ”du” mer än Sanna och Hanna. 

Och så kommer de in på ett annat författarpar: Alexandra och Alexander Ahndoril, kända under pseudonymen Lars Kepler. Man kan nog kalla dem för själva sinnebilden av ett författarpar, enligt Hanna och Sanna. 

– Jag läste i en intervju att de hade gjort en hälso­undersökning och när de skulle skatta vardagslivet med partnern på en skala från ett till tio hamnade båda på tio. Läkaren hade aldrig varit med om det. De bejakar verkligen att de har det bra, säger Hanna och lägger till att hon gillar det.

– De gör baba ganoush och lyssnar på Lana Del Rey i sitt sommarhus, säger Sanna.

– De är som ett lesbiskt par … våra Eva och Efva, säger Hanna och båda fortsätter prata om Keplers så länge att Hanna skämtsamt säger att de båda deckarförfattarna kommer att begära en restraining order om de läser det här.

Vi lämnar paret Ahndoril och fokuserar på Samuelsson/Johansson. De är gifta sedan några månader tillbaka. Vigseln skedde i Stockholms stadshus och firades med en stor fest efteråt. Hanna berättar om talen de höll till varandra, om hur de båda beskrev den andra som ”ganska mystisk”.

– Jag har alltid tänkt att det är en stor fördel, att du som författare har tillgång till en plats som jag inte kommer in i, säger Hanna till Sanna.

Sanna beskriver författandet som en parallell värld som pågår samtidigt som de delar vardagen.

– Det är fascinerande. Det är på något vis mystiskt att läsa sin partners bok, eller konstigt, man känner sig både kär och förundrad, säger hon.

Men det finns också mer praktiska fördelar med att leva tillsammans som författare, som att ingen ifrågasätter behovet av att vara ensam, att resa bort för att skriva i perioder eller att sitta uppe på natten. Och det finns en förståelse för att inkomsten kan vara ojämn.

Läser ni varandras texter? 

– Ja och nej, säger Sanna. Inte dagligen. När vi var på Fårö på Bergmanstipendium som Hanna hade fått, diskuterade vi Body double mycket, fast jag inte hade läst den.

Hanna var stressad och orolig, tyckte att det fanns problem med texten, och hade två veckor på sig att skriva klart romanen. Det skulle ske där och då, i skrivarstugan vid havet.

– Jag var så övertygande och manipulativ när jag berättade om mina problem att du började tro på mig, säger Hanna.

– Ja, jag trodde verkligen att det kunde vara så, att texten var dålig, och jag blev lite stressad. Men så fick jag läsa och då blev jag nästan tårögd av både lättnad och glädje. Den var jättebra.

Om man läser sin partners manus och tycker att det är riktigt dåligt – vad gör man då?

– Då får man ljuga, svarar Sanna snabbt.

Hanna är inte lika bestämd. Jag uppfattar henne överlag som mer eftertänksam och Sanna som mer spontan.

Några månader efter att vi hade börjat ses mejlade du manuset till mig

– Man får kanske sätta upp gränser innan, säga att man till exempel vill veta vad det finns för problem med texten eller be att den som läser lyfter fram något som är bra, säger Hanna.

Sannas debutroman Mjölkat fanns med i relationen från första början, när de blev tillsammans för åtta år sedan.

– Några månader efter att vi hade börjat ses mejlade du manuset till mig, säger Hanna.

– Jaha, oj … var det så tidigt?

– Ja, och rubriken var något i stil med ”säg vad du tycker” och sedan ett kolon med ett litet o, som en gubbe som gör ”ooo”, säger Hanna och visar minen.

Hannas andra roman, Body double, kom ut i början av 2025, nästan exakt två år efter Sannas Mjölkat. De båda böckerna är på många sätt olika. Sannas bok om Ellen som återvänder till barndomsgården som vuxen är tydligt förankrad i tid och plats. Hannas thriller, om två kvinnor som flyter in i varandra när de flyttar ihop, delar samma frisyr och möjligen samma själ, rör sig på okänd mark. Som läsare tvivlar man ibland på om romanfigurerna överhuvudtaget existerar. Men böckerna påminner om varandra i det sinnliga; det luktar, smakar, låter och känns. Man läser både Mjölkat och Body double med kroppen. Det sinnliga är ett gemensamt intresse konstaterar de.

Det finns också andra likheter, som jag lägger märke till när jag läser böckerna efter varandra. Som att det finns en berättelse om att bo olovandes i någons hus.

– Ja, just det. Det har du rätt i, säger Hanna.

Har de inte tänkt på det själva? Inte direkt.

I båda böckerna finns också personer som arbetar eller har arbetat på en skönhetsavdelning i ett stort varuhus.

– Hanna har jobbat i parfymdisken på ett varuhus, berättar Sanna. Det är lite för romantiskt för att inte ha med. I Mjölkat förstärker det bilden av att Ellens ex-flickvän är väldigt ren, det finns en symbolik i det. I Body double har det en annan funktion.

– Där är det mer själva platsen, varuhuset som en teater, säger Hanna.

De avbryter inte varandra. Inte en enda gång. De väntar in, fyller på, bekräftar den andra. Lyssnar uppmärksamt. Och de tackar när de får höra något snällt, som när Sanna säger att Hanna är en bra redaktör, när hon läser Sannas journalistiska texter. För de har andra uppdrag, vid sidan av författandet. Sanna skriver bland annat för Aftonbladets kultursida och var tidigare idé- och kritikredaktör på Göteborgs-Posten. Hanna är konstredaktör på Svenska Dagbladet och undervisar i skrivande på Folkuniversitetet.

På många sätt går deras författarbanor ihop, som om de går längs samma väg, men når destinationerna vid olika tidpunkter. Båda har läst litterär gestaltning på Valand vid Göteborgs universitet, där Sanna gick årskursen över Hanna. Då hade de redan träffats, genom ett annat skrivande. 

– Jag började egentligen skriva genom att blogga och det var delvis så vi lärde känna varandra, berättar Sanna. Vi skrev lite inom samma sfär.

Det handlade om konst och mode, men inte outfits, förklarar Sanna, utan mer om mode som fenomen. Hanna beskriver det som en tacksam ingång för att skriva om genus, sexism och rasism. 

– Jag läste din blogg – och tyckte mycket om den – innan jag träffade dig, säger hon.

Hannas debutroman Antiken kom 2020. Som debutanter nominerades båda till Katapultpriset och Borås Tidnings debutant­pris med några års mellanrum. De fick varsitt. Och de har fått fina mottaganden, för att inte säga hyllningar, och legat på Dagens Nyheters kritikerlista.

– Det har bara blivit så, att det är mycket som är gemensamt, säger Sanna och skakar lätt på huvudet.

Tänk om bara en av er hade blivit utgiven, eller bara en av er väl mottagen – hur hade det varit?

– Jag hoppas att det hade känts okej, säger Hanna. Men det är förstås lätt att säga när det går bra. Man kan påstå en massa saker om hur det är att leva ihop som författare där svaren hade sett ganska annorlunda ut om det inte hade gått bra för en av oss.

När hon skrev Body double var hon inställd på att den inte skulle bli ”speciellt omtyckt”. Att fokusera på varför hon skrev, att hålla fast vid att texten var meningsfull och viktig att både skriva och ge ut, var ett sätt att förbereda sig på det.

– Det kändes väldigt lekfullt och nästan barnsligt att skriva den. Det är väl hybris-tankar, men jag tänkte att sista ordet kommer inte vara sagt förrän om lång tid. Det bygger ju på en föreställning om att det man gör har betydelse efter ens död, men jag tror också att det är viktigt, för att inte bli besatt av mottagandet. 

Hon konstaterar att det var välgörande.

– Jag minns att du tänkte att den kanske var för märklig, säger Sanna.

– Ja, eller märklig på fel sätt, säger Hanna.

– Så var det inte alls.

– Nej, det gick fint.

Hanna berättar att det fanns en ängslighet hos henne när hon var yngre, att hon hade en föreställning om att hon behövde få tillåtelse för att göra olika saker. Hos Sanna ser hon något annat. 

– Du har bara gjort saker, som att du haft klubbar till exempel. Folk som sysslar med nattliv fattar att Stockholms stad inte kommer att ge dem uppdrag att driva en klubb, det får man lösa själv. Jag har nog delvis lärt mig det av dig, att man inte alltid behöver vänta på tillåtelse. I ett konstnärskap är det viktigt att förstå vad det inte finns för begränsningar också.

Samtidigt, att få ett manus antaget är inte samma sak som att skapa sig en plats i Stockholms nattliv, och för Sanna var vägen till utgivning allt annat än rak. 

– Jag kämpade på, skickade in min text flera gånger och hade samtidigt vänner som fick bokkontrakt direkt. Jag kunde bli avundsjuk, inte på Hanna, men annars på ett ganska mörkt sätt.

Hon berättar om när hon blev kallad till ett möte på Bonniers, hur hon gick dit med pirr i magen, fotade porten och förväntade sig att få skriva under ett kontrakt ”typ med en gåspenna”. 

– Jag hade tolkat det helt fel. Det var ett möte som mynnade ut i ett ´nja´. Så jag skrev om och fick ett ´nja´ igen. Först då blev det konkret att jag verkligen ville få boken utgiven. Innan dess hade jag varit så inne i manuset. När jag väl fick ett ´ja´ blev jag så lättad och glad att jag inte tänkte så mycket på mottagandet. 

Hanna reser sig upp, flyttar sig från fåtöljen där solen ligger på, och in i skuggan. Sanna sitter upp­krupen i soffhörnet, med hunden Zack intill sig. Han hälsade tveksamt, men nu verkar han ha accepterat att jag sitter i det andra soffhörnet. Det är en ”covidhund”, döpt efter Rikard Wolffs karaktär i Änglagård. Det var Sanna som var mest drivande när de skaffade Zack. Hon är uppvuxen med djur, på en mjölkgård i Östergötland. Hanna kommer från Djursholm, kanske den mest fashionabla förorten i Sverige, i alla fall i Stockholm. 

På papperet låter det som två skilda världar.

– Det är det såklart, men vi delar erfarenheten av att komma från en hyfsat ovanlig bakgrund, säger Hanna. Det som har haft störst betydelse konstnärligt för mig, med att växa upp i en posh villaförort, är att jag vantrivdes så mycket. 

Sanna beskriver sin längtan bort, till staden, nästan som en identitet.

– Jag ville tvätta bort det äckliga och fula som alltid hade kommit med bondgården. Men jag var också uppfostrad till att vara stolt över min bakgrund, det finns en ambivalens där.

Jag skulle lika gärna kunna ha fallit in i normen. Förutom ´the gay stuff´

Hanna tar vid, säger fundersamt att hon egentligen inte kan se någon självklar yttre orsak till att hon kände sig främmande på platsen där hon växte upp.

– Det finns det väl, säger Sanna.

– Men jag tror inte det … eller vad tänker du?

– Att villaförorter är väldigt normativa.

– Jo, absolut, men jag skulle lika gärna kunna ha fallit in i normen. Förutom ”the gay stuff”.

– Precis.

– Men det är lite för enkelt …

The gay stuff. De kallar båda det de skriver queer­litteratur. 

– Men när jag var i Borås och pratade på en gymnasie­skola, i samband med debutantpriset, var det en tjej som sa att ”den här boken är ju inte queer”, berättar Sanna. 

Hon har själv tänkt tanken att det är en ”dålig queerbok” eftersom den handlar så mycket om heterosexualitet, som en förväntad livsstil och mer eller mindre en förutsättning för hur gårdar ärvs i generationer på landsbygden.

– Samtidigt finns det väldigt explicita sexscener, mellan Ellen och hennes ex-flickvän. Jag vill inte heller skildra det sexuella som en enskild helig sak som ska avhandlas på ett par andaktsfulla sidor. 

Hon fick också det då nyinstiftade Prismapriset för årets bästa hbtqi+-roman 2023. 

– För mig skulle det vara konstigt att skriva en helt heterosexuell roman, den texten skulle verkligen komma från ett dark place, säger hon och skrattar.

Hanna brottas med etiketten queerlitteratur, hur man bäst ska prata om den. Hon säger att hon ”tänker högt nu”: att hon betraktar allt som queera konstnärer gör som queert, men att även straighta konstnärer kan göra queer konst, att det rör sig kring kön och sexualitet –utan att nödvändigtvis handla om kärlek eller sex. 

– Det som jag tänker på som lesbiskt i Body double tror jag inte uppfattas av alla läsare. Det är både rädslan för begäret, att bli den man är ihop med, och den homo­fobiska idén om att det är narcissistiskt att vara homosexuell, att man söker en likhet.

Den mest återkommande definitionen av queerlitteratur är att den skildrar erfarenheter som bryter mot normer kring sexualitet, kön och relationer. Men det finns andra tolkningar, som att det också handlar om att utmana litterära normer, stil- och formmässigt, eller att verken är centrala för queera läsare, i ett slags queer litterär kanon. 

– Det skulle kunna vara en dikt om blommor, som har en queer glans i sin tematik. Till exempel behovet av att dölja och signalera något på samma gång, som att ”jag gömmer mig men har samtidigt en speciell näsduk som signalerar att du kan ta kontakt med mig”. Det ser man inte minst i äldre litteratur, säger Sanna.

Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke brukar lyftas fram som ett av de tidigaste exemplen på svensk queerlitteratur, med en huvudperson, Tintomara, som undflyr könsetiketter. Karin Boye och Hjalmar Bergman är andra tidiga exempel. Med tiden blir det många fler, efter Birgitta Stenberg följer Jonas Gardell och sedan, bland en rad andra: Tova Gerge, Kristofer Folkhammar, Nino Mick. På den globala litteratur­scenen finns nu döda författare som Virginia Woolf, Oscar Wilde, James Baldwin och Patricia Highsmith. Och nu levande författare som Jeanette Winterson samt Abdellah Taïa, Ocean Vuong och Chinelo
Okparanta, för att nämna tre i en växande skara av yngre författare som skriver om queera erfarenheter. 

Sanna berättar om kommentarer på sajten ”Goodreads”, om att Mjölkat visserligen är ”en jättebra bok”, men att man hade kunnat vara utan de lesbiska sexscenerna. 

Finns det en politisk sprängkraft i de lesbiska sex­scenerna?

– Ja, kanske, säger Sanna. Men framför allt tycker jag att det är intressant att försöka förmedla det sexiga till läsaren. Jag gillar inte det pryda, att sex är något som bara ska antydas. Det är ett kristet ideal som många ansluter sig till inom svensk litteratur. Jag förstår inte det. 

Hon lägger till att det finns få möten och relationer som, för många, är lika centrala som de sexuella.

Hanna tvekar inte om den politiska sprängkraften.

– Det för upp just den där typen av homofoba reaktioner till ytan, om att de lesbiska sexscenerna är ”för mycket”. Något synliggörs i mötet med läsaren där.

Det som de betraktar som en trend är mitt liv. Det är inte en keps man tar på och av

Hennes roman Antiken, som skildrar hur en kvinna i 30-årsåldern inleder en sexuell relation med en 15-årig tjej, kom ut i USA förra året. ”A queer Lolita story”, läser jag i beskrivningar på nätet, och i The New York Times Book Review jämförs Hanna med Vladimir Nabokov. Sanna konstaterar att den skulle kunna bli en av de många böcker som nu plockas ut från amerikanska bibliotek och förbjuds av ”moraliska skäl”. Hanna säger att den nog går ”under radarn” för censurivrarna. Men det politiska klimatet har onekligen förändrats i USA de senaste åren, med vurmen för den heterosexuella kärnfamiljen och hot och hat mot hbtq-personer.

– Möjligheten att utforska och skriva om en sådan homofob myt som jag gör i min bok, om en äldre person som förgriper sig på en tonåring – det konstnärliga valet ser kanske annorlunda ut i en värld där folk faktiskt tror på den, där den figuren är ett hot, säger Hanna.

Fortfarande tänker hon att vi i Sverige lever i ”ett upplyst samhälle” där det inte i allmänhet är en fördom folk har om lesbiska, att de för­griper sig på barn. Men hon vacklar, medveten om att det kan förändras.

– Det är något jag kan tänka på med queera personers konst, att homofobin begränsar möjligheten att utforska tabun. Det händer något om det plötsligt blir väldigt viktigt att visa sig anständig.

Sanna hakar i och beskriver sin motvilja inför en nykonservativ kulturdebatt i det svenska sammanhanget, där det är lite ”lol” och ”2014” med det som ofta benämns som identitetspolitik inom konst och litteratur. 

– Jag förstår att de menar queera personer och jag behöver inte bry mig om det, men ändå … det som de betraktar som en trend är mitt liv. Det är inte en keps man tar på och av.

Det är ”tillbaka från semestern-känsla” nästa gång vi ses. Svalt i luften men gott om folk på uteserveringarna. Hanna och Zack är redan på plats när jag kommer till Twang, kaféet, baren – och gitarrbutiken –där Hanna gärna sitter och skriver.

– Med Body double gick jag hit ett par gånger i veckan och skrev. Jag gillar att det är en blandad publik, folk som sitter själva och läser, tonårsgäng och pensionärer. Och så är det ju det här, säger hon och pekar på cd-fodralen som sitter som en bård på väggen, och beskriver sedan miljön som ”lagom retro”.

När Sanna dyker upp blir Zack euforisk av glädje, men han lugnar sig snart och sitter still, bänkad mellan Sanna och Hanna.

Under sensommaren var Stockholm smyckat med regnbågsflaggor för årets Pride och Hanna och Sanna gick på en rad fester, ”många på båtar av någon anledning”. De såg filmen Bound på Cinema Queer och Hanna blev golvad, ”helt otrolig”, av 90-talsthrillern (regisserad av syskonen Wachowski som några år senare slog igenom stort med The Matrix). De höll också salong på gården utanför kontorslokalen under Pride­veckan, där Sanna läste en sexscen från Mjölkat.

– Förra året hade vi en fest hemma under Pride och det var första gången jag läste den högt. Det är kanske inget jag skulle läsa på ett biblioteksframträdande, den är ju väldigt grafisk, men det är kul att göra det i rätt miljö.

De konstaterar att sommaren har gått snabbt. Sanna har jobbat på Aftonbladets kulturredaktion och satt det skönlitterära skrivandet på paus. 

– Men jag har tagit anteckningar och jag fick faktiskt en briljant idé i dag, säger Sanna och vänder sig till Hanna och jag förstår att den briljanta idén inte är redo att formuleras för någon annan, eller i alla fall inte i en tidningsartikel.

Hanna har skrivit noveller, bland annat för tidningarna Flamman och Bon.

– Men jag har också tagit anteckningar och tänkt på vad jag vill skriva efter Body double.

De enas om att det är en skön fas av skrivandet, det där trevande, sökande, när allt fortfarande är öppet.

– Man börjar tänka på något och helt plötsligt snubblar man över en bild eller film och man hittar en massa tecken på att det är meant to be, säger Hanna och fortsätter:

– Det är lite som att vara kär.

Ur Vi Läser #5 2025.

Läs mer:

Maria Maunsbach: ”Det är megasvårt att skriva om härligt sex”

Maria Sveland: ”Varför finns så få vettiga romaner om klimakteriet?”