Maria Sveland: ”Varför finns så få vettiga romaner om klimakteriet?”

Var finns Den Stora Romanen om klimakteriet – nu när Det mest förbjudna är så gammal att boken själv borde vara i övergångsåldern? Maria Sveland bläddrar besviket genom förnumstiga böcker, tills hon hittar Miranda Julys nya bok Alla fyra.

Hon brukade komma släntrande ner till stranden framåt sena eftermiddagen, just när havet stillnade och den grekiska hettan mildrades. 

En magnifik uppenbarelse trots att hennes pärlbeströdda sandaletter sjönk ner i sanden och fick henne att stappla en aning. Sminket var utsmetat, det knallrosa läppstiftet blandade sig med den turkosa ögonskuggan, en konsekvens av hettan eller om det berodde på försämrad syn. Jag var trettio och hon någonstans i den avlägsna femtioårsåldern. 

Med kisande ögon observerade jag henne med en blandning av skräck och beundran, hur kunde någon vara så totalt obrydd om omvärldens synpunkter? Det slarvigt svartfärgade håret med en tydlig grå rand av utväxt, den leopardmönstrade baddräkten som avslöjade alla rynkor och veck när hon slog sig ner bredvid vännerna och tände en cigg.

På kvällarna brukade hon sitta på någon av byns tavernor och dricka vin och flörta skamlöst med alla män, iklädd en för kort och färgstark klänning medan hennes hesa skratt steg mot stjärnhimlen.

Allt tydde på att hon var i Den Farliga Åldern, då kropp, hälsa, utseende och värde påstods rasa. En klimakteriekliché, en sådan som samhället driver med när det vill förnedra äldre kvinnor och skrämma yngre kvinnor till lydnad och anpassning. Ändå var jag hänförd och full av beundran. I mina ögon var hon en grekisk version av Dolly Parton, den sortens kvinna som högaktningsfullt ignorerade det som ansågs passande och ägde situationen, ägde sig själv. In charge – till skillnad från mig som den här perioden i livet kände mig ovanligt vilsen. 

Det har gått tjugo år sedan jag låg där på stranden och insöp min medelåldriga förebild och nu är jag själv där, i Den Farliga Åldern.

Det är dags att bli hon, kasta alla rädslor och äntligen transformera mig till en kaxig häxa som inte tar någon skit. Problemet är bara att klimakteriet är ett så fruktansvärt fult ord som låter som en könssjukdom. Jag är inte heller på en vacker strand i Grekland, tvärtom, hemma i ett kallt Sverige där jag just inhandlat dyra foträta skor eftersom jag har fått ont i knäet. Och höften. Något som enligt min läkare kan vara kopplat till Klimakteriet. I själva verket, inser jag när jag börjar läsa och googla, kan allt som är dåligt relateras till klimakteriet: sömnlöshet, torra slemhinnor, viktökning, depression, ledvärk, märkliga svettningar, urinvägsbesvär, hudproblem, minskad sexlust och humörproblem. 

Peppigt. 

Framför allt, förstår jag ju mer jag läser, blir man ful, vilket framställs som det värsta av allt. Inte ens min ungdoms feministiska förebild Nina Björk verkar stå över den ytliga aspekten. För några år sedan beskrev hon sorgen över sin förlorade skönhet i en artikel i Tiden Magasin. Det kroppsliga förfallet, att inte längre vara knullbar i samhällets ögon. Det ledde till en kulturdebatt där fler kända kvinnor hakade på.

”Jag tackar nej till att vara med på tv eftersom jag inte vill visa hur gammal jag blivit”, skrev Åsa Linderborg i NRK. Ann Heberlein höll med i Svenska Dagbladet. 

Det var deppigt att läsa, inte för att det inte var sant – bedrövelsen som ”kulturkvinnorna” som de kom att kallas i debatten uttryckte var bara en rimlig reaktion på det kulturella kvinnohatet. 

Men jag kunde inte komma ifrån känslan att deras texter också kändes uppgivna och reproducerande. Att de gick i linje med hela det könssjukdomsaktiga narrativet kring klimakteriet: ett förfall som kvinnor ska sörja men helst också åtgärda. 

Den mer klämkäcka klimakterieberättelsen i de nischade magasinen var minst lika störande. Amelia Adamos M-Magasin salufördes med en av de mest förklenande sloganer jag någonsin hört: ”För dig som fyllt 50 och som vill fortsätta leva ett rikt och intressant liv.” En kränklimang värd Love is blind-Olas kommentarer om Millies frisyr och matvanor. På den här populärkulturella arenan kallades äldre kvinnor för Whops – Wealthy, healthy older people eller Mappies – Mogen, attraktiv, pionjär. Eller Fifty is fabulous – så länge du fortsätter banta, sminka dig, östrogellar dig orynkig, klär dig attraktivt och pensionssparar.

Det var här det började skava rejält för mig. Om man som 50-åring varken ville deppa ihop över det kroppsliga förfallet eller vara en frejdig Mappie, vem var man då? 

Och alla trista symtom, hade de verkligen med klimakteriet att göra eller fanns det andra orsaker? En sådan sak som minskad sexlust till exempel, det var väl egentligen ett problem som skar genom alla åldrar? Det väl dokumenterade Orgasmglappet som visade att 95 procent av heterosexuella män fick orgasm ofta vid samlag medan bara 65 procent av kvinnorna upplevde detsamma. Borde det inte vara mer konstruktivt att lära män var klitoris sitter snarare än att skriva ut vagitorier mot torra slemhinnor? 

Jag ryade om att det här skitsamhället inte publicerat en enda vettig roman om klimakteriet

Samma sak när det gällde de så kallade humörsvängningarna, var det verkligen konstigt att kvinnor var förbannade i en värld som systematiskt kränkte och förnedrade dem? 

Hade klimakteriet blivit en sophög där man bekvämt kunde slänga lite allt möjligt vars verkliga orsaker var för jobbiga att diskutera? 

Och, om en kvinna varit söt, smal och snäll i hela sitt liv och sedan plötsligt som femtioåring transformerades till överviktig, rynkig, svettig, förbannad och okåt, kunde hon inte bara få vara det i så fall? För vem var det egentligen ett problem, kvinnan själv eller omgivningen?

Litteraturen som vanligtvis brukar kunna trösta när livet är förvirrande visade sig ha förvånansvärt lite skrivet om denna omvälvande period i livet. Det fanns förvisso tusen faktaspäckade självhjälpsböcker och lika många antologier av och med kända kvinnor, som jag duktigt började läsa men aldrig orkade avsluta. Men Den Stora Romanen, min litterära motsvarighet till den grekiska kvinnan, hittade jag inte. 

En söndagseftermiddag gick jag en promenad i mina foträta skor med en jämnårig vän. Ilskan drog genom kroppen, från tårna upp till mitt ansikte som var högrött. Nästan som en vallning. En ny kroppslig sensation som jag antagligen borde ta östrogen för att dämpa. Jag ryade om att det här skitsamhället inte publicerat en enda vettig roman om klimakteriet, de vill att vi ska förbli olyckliga och förvirrade så att de kan skriva ut mer medicin. Allt är en konspiration.

Min vän som tog östrogen sedan ett år påminde lugnt om Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. En riktigt bra roman om en medelålders kvinna och hennes starka begär efter de förbjudna männen, det vill säga män som är gifta eller missbrukare eller alldeles för unga. 

Jag hade helt glömt bort romanen från 1976, hjärndimma är tydligen också ett klimakteriesymtom, men när jag kom hem tog jag ut den ur bokhyllan och började läsa om Annas ilska över omvärldens dubbla måttstockar. De dömde henne när hon låg runt, medan männen ostört kunde vara såväl otrogna som promiskuösa.

Under en resa till Kuba inleder hon en affär med en tjugo år yngre man som får hennes kropp att sjunga. 

Jag retade Gud och mormors wienerbröd med att vara lycklig. Jag utmanade min man och hela världen med en glädje som var förbjuden. Ha. Jag skrattade åt dem när jag stod naken i hans lilla kokvrå och vi var sugna på något att äta och dricka jag blir alltid så hungrig av att älska och så tog han tag i mig, jag släppte smörgåsen, lutade mig mot diskbänken, det kom tillbaks, å, det rusade över mig, genom mig, han kom in i mig, det rann längs benen på mig, det plaskade ner på korkmattan.

Men hur mycket jag än gillade Det mest förbjudna så hade romanen numera nått den aktningsvärda medelåldern och skulle fylla femtio. Den hade med andra ord kommit i klimakteriet och kändes aningen bedagad. 

Var fanns dagens Kerstin Thorvall? Inte i Sverige i varje fall.

Däremot hade ett sms som en vän skickat gjort mig nyfiken och hoppfull. 

”Ett akut lästips: ’All fours’ av Miranda July. Årets stora snackis i USA. Har du läst??? På temat kvinna i midlife flippar. Det är STOR konst och den är sjukt rolig och bitvis chockerande.” 

När två andra vänner inom loppet av en vecka skickat liknande sms beställde jag boken som kommer på svenska den 30 maj och tog med mig den till semestern i Grekland. Där, på stranden under ett pinjeträd, började jag läsa om den 45-åriga konstnären som en dag lämnar man och barn för att göra en roadtrip från hemmet i Los Angeles till ett event i New York där hon ska medverka. 

Hon hinner köra i trettio minuter innan hon stannar i den lilla förstaden Monrovia där hon tar in på ett sunkigt hotell och drabbas av en övermäktig frihetskänsla. Euforin över att få vara ensam och ostörd i ett eget rum. 

Istället för att köra vidare till New York blir hon kvar och spenderar 200 000 kronor på att lyxinreda rummet, samtidigt som hon inleder en affär med en betydligt yngre, gift man. 

Plötsligt väcks hennes lust till liv, den som i äktenskapet varit reducerad till en plikt, något man ställer upp på en gång i veckan för att slippa pressen. 

Först transformerar hon rummet, sedan sig själv, sin sexualitet, sitt äktenskap, och så småningom hela sitt liv. 

Hon blir kvar i hotellrummet i över två veckor medan hon ringer hem till sin man och barn med uppdiktade rapporter om städerna hon låtsas passera. När hon till slut återvänder hem är det omöjligt att gå tillbaka till livet så som hon kände det. Så för en gångs skull skippar hon att följa kartan och följer istället skönheten och hjärtat som längtar efter något annat.

Efter ett tag berättar hon för sin man om rum 321 och kommer överens om att få tillbringa varje onsdagsnatt där. Han å sin sida börjar stanna kvar i studion en dag i veckan och i det lugn som bara kan uppstå när man tillbringar tid med sig själv inser de båda att deras äktenskap är över.

Allt var knäppt, roligt, queert, lustfyllt och framför allt befriande långt ifrån ängsligt kroppsförakt

Jag låg i solen på den grekiska stranden och stekte mig 80-talsbrun, ett klimakterietrotsigt uppror mot alla förnumstiga solvarningar, jag ville bli brun och rynkig till oigenkännlighet! 

Eller som Virginia Woolf skrev när hon var runt femtio: 

Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen. 

Fast hon menade det nog inte bokstavligt, som jag när jag flyttade ut kroppen från skuggan så att solen ostört kunde fortsätta bränna min hud.

I boken i min hand onanerade huvudpersonen medan hon längtade efter sin älskare. På nästa sida hade han anlänt till rum 321 där de hade sex. Boken innehöll explicita sexskildringar som gjorde mina kinder högröda. Eller om det berodde på vallningarna?

Allt var knäppt, roligt, queert, lustfyllt och framför allt befriande långt ifrån ängsligt kroppsförakt, eller deppiga klimakteriesymtom. Här var en kvinna som istället för att sörja den skönhet omvärlden påstått att hon förlorat, plötsligt insett att hon var sexigare än någonsin, precis som hon var. Inget behövde förändras, eftersom allt redan hade förändrats. 

En kvinna som dessutom hade modet att förändra livet, bryta upp och vägra bete sig och som trots det undgick att bli straffad på slutet. 

Och efter alla trista klimakterieböcker var det ingenting annat än en befrielse att läsa. Äntligen hade jag hittat Den Stora Romanen om Klimakteriet!

Om 321 var överallt var varje dag onsdag och jag kunde alltid vara så som jag var i rummet. Icke-perfekt, icke-könad, öppen och skambefriad. Jag hade allt jag behövde i mina fickor, en hel själ.

Jag la ifrån mig boken och gick ut i havet för att svalka min överhettade kropp. Just då såg jag henne komma gående, den grekiska kvinnan som med jämna mellanrum dykt upp i olika kvinnokroppar genom åren. Hon var lika magnifik som nånsin, obrydd och kaxig medan hennes hesa skratt dånade i takt med hennes vingliga steg. En uppenbarelse som förvirrade alla eftersom hon var svårplacerad. Det som med ett annat ord brukade kallas för fri.

Och jag tänkte att exakt så vill jag möta medelåldern, med dåligt färgat hår och utsmetat smink eftersom perfektion är till för de ängsliga. 

Precis så ska jag komma stapplande på höga sandaletter och blända de som kastar illasinnade blickar med mitt gnistrande blingbling. 

Ett leopardmönstrat fuck you-finger. 

Gärna på en varm grekisk strand någon gång mellan klockan 17 och 18. 

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Nina Björk: ”Människor blir arga för att jag träffar en nerv”

Maria Sveland: Varför så mycket mammaskuld?

Jakten på det perfekta ansiktet