Henrik Bromander: ”Den mest självutlämnande romanen jag någonsin skrivit”

Det kräves att Henrik Bromander blev pappa för att han skulle våga ta sig an en självutlämnande familjeberättelse. Vi mötte författaren inför utgivningen av romanen De närmaste.

”Jag har länge funderat på att skriva en berättelse om en familj som spänner över flera generationer. I det har jag inspirerats av författare som Joyce Carol Oates och Philip Roth, men också av böcker som Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad. Den är mer eller mindre bortglömd idag, men där skildrar hon en familj över lång tid på ett fantastiskt sätt.

Det är först sedan jag själv blev pappa som jag har känt mig mogen att ta mig an den här utmaningen. Att få barn gör att man tänker mycket på sin egen roll som förälder, men också på sin egen mamma och pappa och vad de har gått igenom.

Det finns ofta en motsägelsefullhet i familjer som jag fascineras av. Å ena sidan är familjemedlemmar de som lever allra närmast dig – som känner alla dina bra och dåliga sidor – men samtidigt kan det finnas delar av ditt liv som är helt okända för dem. Personerna i De närmaste bär alla på hemligheter av olika slag.

Jag brukar alltid göra grundlig research inför mina böcker. En del av den här boken utspelar sig till exempel i fängelsemiljöer, andra delar följer soldater under Afghani­stankriget eller vänster­extrema aktivister under demonstrationerna i Göteborg 2001. Jag hade säkert kunnat skildra sådana miljöer utan att göra research, men det ger ett mervärde att prata med kriminalvårdare, interner och krigsveteraner och lära sig av dem.

Som serietecknare lär man sig att tidigt fånga läsarens intresse.

Jag byter berättarperspektiv i den här boken, beroende på vilken person som står i centrum. Dels gör jag det för att det inte ska bli monotont, dels för att det är intressant. Rickard är kanske den svinigaste av alla karaktärerna, därför var det spännande att låta honom prata ur ett förstapersonsperspektiv.

Tidigare brukade jag säga att min bakgrund som serietecknare inte påverkar mitt prosaskrivande, att det är två helt olika saker. Men jag har insett att det nog inte stämmer. Som serietecknare lär man sig att tidigt fånga läsarens intresse genom en spektakulär scen eller en väldigt grafisk bild. Det kan man känna igen från mina romaner också.

På sätt och vis är det här den mest självutlämnande romanen jag någonsin har skrivit. En del scener är självupplevda, andra är fiktiva. Men jag kommer aldrig att berätta vilka scener som är baserade på egna upplevelser. Det är ett ganska effektivt sätt att blotta sitt innersta på.”

Ur Vi Läser #2 2025

Läs mer:

Therese Bohmans ”Sanningsberget” får Vi:s litteraturpris

Nobelpristippade César Aira: ”Jag vill spränga ramarna”