Hon visar Irans andra ansikte

Folkets vrede tycks inte avta trots rapporter om tusentals döda i Iran. Är det den brutala diktaturens dödsryckningar vi ser?

Fotografen Sanna Sjöswärd har under sex år dokumenterat vardagslivet för kvinnor i landet. Bortom regimens strikta kontroll finns en annan verklighet.

 Iran, 2013. Fotografen Sanna Sjöswärd står på balkongen till sin lägenhet där hon tillfälligt bor, i staden där hon en gång föddes.

I handen har hon en cigarett och i tankarna ett projekt som snart ska bli verklighet. Hon har varit i Teheran tidigare, träffat sin biologiska mamma och besökt barnhemmet där hon bodde i fyra år tills hon adopterades till Sverige. Upplevelser som bland annat ledde till den självbiografiska boken Min mamma är en persisk prinsessa och fotoprojektet Rötter som både blev bok och vandringsutställning. Även denna gång har hon med sig en kamera, en lust och en längtan efter att fånga essensen av ett liv som under andra förutsättningar kunde ha varit hennes eget.

Fokus i hennes bildberättelse Two faces – som är ett pågående bokprojekt där hon samlar bilder och berättelser från Teheran – ska vara de unga kvinnor som bakom stängda dörrar får utlopp för en identitet som den iranska regimen annars inte tillåter. Vilka är kvinnorna när de tvingas dölja en del av sig själva? Och framför allt, vilka blir de när de kan släppa ut håret och sänka garden?

– I Iran finns för mig två verkligheter. Den som syns utåt och den som absolut inte får synas. I ett samhälle där en enkel gest kan vara politiskt betydelsefull – en handling av motstånd – så blir hemmet deras fristad. Det är där de kan röra sig fritt och släppa vaksamheten som krävs utanför, säger Sanna Sjöswärd.

Under sex år, mellan 2013 och 2019, kom Sanna att resa mellan Sverige och Teheran för att skildra dubbellivet hos unga kvinnor i stadens alla samhällsskikt. I det offentliga lever de begränsat – säkerhetspolisen kan vara synlig eller civil. Om unga kvinnor beter sig på ett sätt som inte stämmer överens med den iranska regimens regler kan kvinnorna bli intagna på förhör och häktas. Att vägra slöja anses bryta mot landets moralregler och kan innebära höga böter, piskslag eller långa fängelsestraff. I det privata lever de fritt, med håret svallande ner för axlarna.

– När jag skulle försöka skildra kvinnorna kunde jag inte göra det på offentliga platser. Då skulle jag försätta både dem och mig i fara. Så jag tänkte att jag måste kunna hitta ett säkert sätt att fotografera dem, säger hon och minns ögonblicket på balkongen för tolv år sedan, när hon släckte cigaretten och mötte sin egen blick i reflektionen från ett fönster.

– När jag såg min spegelbild insåg jag att om jag står utanför deras hem och fotar dem genom fönstret har de inte gjort något olagligt. Dessutom speglas ibland också min egen siluett i fönstret och i mötet mellan våra två världar uppstår bilden, säger Sanna.

För att få kontakt med kvinnorna besökte hon skönhetssalonger och kaféer. Men ofta började det med att hon träffade en manlig bekant som i sin tur introducerade henne för sin flickvän och hennes tjejkompisar. För att komma nära kvinnorna och bygga förtroende krävdes öppenhet och nyfikenhet.

Ett arbete som försvårades av att vissa kvinnor inte pratade engelska. Istället studerade hon deras kroppsspråk, kläder och hår – detaljer som i sig själva fungerar som ett språk när mycket annat är förbjudet.

– Likaså tystnaden och drömmarna, de små handlingar av mod som ryms i de här unga kvinnornas liv. Fotografierna växer långsamt fram i takt med deras förtroende.

Sanna lärde känna en ung kvinna från en välbärgad familj i Teheran. En kväll i juli 2013 var de ute och körde på Valiasr Street, den längsta gatan i Mellanöstern, när barnhemmet där Sanna bodde fram tills att hon var fyra år tornade upp sig. Långsamt körde de förbi byggnaden, förbi trendiga butiker, banker och restauranger. 

– Jag funderar under resan på hur min vardag hade sett ut om jag själv stannat kvar i Iran. Hade jag besökt norra Teherans lyxiga shoppingcenter och fått dricka smoothie med överklassen, eller hade min mammas bakgård i en förort till Teheran varit min verklighet? Hur hade min sociala, själsliga och ekonomiska status varit? 

Läs mer:

En ikon, en frihetskämpe. Var finns arvet efter Mehmed Uzun?

Eva Klasson – fotostjärnan som försvann

Vi håller den fotografiska bilden vid liv