Houman Sebghati: ”Musiken är den svenska gängkriminaliteten”

Houman Sebghati är hiphop-pionjären som blev lärare i historia. Han har en tydlig åsikt om vad ungdomar i förorterna behöver.
– Inte mer kulturprojekt. Jag har en känsla av att många behöver göra lumpen, lära sig hur man stryker en skjorta, hur man bäddar en säng, säger han.

– Det här är väl drömmen, eller hur? Det blir väl inte mer Sverige än så här? Eller inte mer svennigt i alla fall. 

Rapparen och historieläraren Houman Sebghati har precis tagit färjan ut till det hus han har hyrt i Stockholms skärgård under de senaste åren. 

Nu kokar han kaffe med öppet fönster. 

Sebghati har rappat hela sitt liv. Han har levt igenom flera generationer av svensk hiphop. Till slut har han kommit på kant med flera av kulturens ideal. 

Frågorna som ofta speglas i hiphopen – om allt från segregation till gängvåld – skulle behöva en mer ärlig blick än vad de får av samhället idag, tycker han.

– Det här kanske kommer låta konstigt för en person som jobbat med kultur i hela sitt liv, men jag kan äga det, jag lovar. Konst är inte vad svenska förorter behöver nu. Det behövs inte mer kulturprojekt. 

Så vad behövs istället? 

– Jag har en känsla av att många behöver göra lumpen. Folk behöver lära sig hur man stryker en skjorta. Hur man bäddar en säng. 

Sebghati vänder sig emot den kulturvärld och syn på förorten som han växt upp i. Enligt honom bygger den på ideal som hindrar snarare än hjälper ungas utveckling. 

– Vi har en kultur av offerkoftor idag. Samtidigt har vi en samhällsutveckling i våra förorter som är en konsekvens av politik som har förts. De här två sakerna är ingen bra blandning. Det är som en bensinhink på elden – en i grunden dålig situation, med massor av möjligheter för varje individ att ursäkta sitt beteende. 

När han började göra musik i Hässelby i västra Stockholm på 90-talet var han del av en stökig, ny, grupp rappare, tillsammans med bland andra Ken Ring och Big Fred. 

De skulle bli en viktig del av svensk hiphops första stora våg. 

Mycket av musiken de skapade kan idag framstå som ganska eftertänksam och nedtonad. Ibland mörk och introvert. Ett exempel är Houman Sebghatis debutalbum, kultklassikern Tankarnas gränder från 1999. 

– På många sätt var vi esteterna. Vi var gatukillarna, men vi var inte de kriminella, säger han. 

Mycket av musiken skapades ur sorg, ibland över en vän som dött. Liksom i dagens hiphop fanns ofta en närhet till det som lyssnare i andra delar av landet uppfattade som ”gatan”. Och även den tidens hiphopscen uppmärksammades för sina skandaler. Även då uppstod ofta ett slags kulturkrig kring musiken, från höger till vänster. 

– Samtidigt kände vi att vi levde i en bubbla, säger Sebghati. 

– I en riktig subkultur. Bara ett fåtal av alla som bodde i Hässelby var inne på hiphop. Idag ser ju alla ut som rappare. 

Hiphopkulturen har ofta representerat ett slags utanförskap. Ett motstånd mot resten av samhället. En röst för de som saknar en. 

Den svenska hiphopen verkar alltid hitta fram till en plats i debattens mittpunkt, oavsett om den är en smal subkultur eller landets största musikgenre. Många av utövarna vittnar om ett liv levts i en slags uppförsbacke. Där man älskas av en liten del av samhället, men kritiseras av en större. 

De senaste åren har musiken ibland beskrivits som ett hot mot samhället – på grund av närheten till den kriminella värld som ofta beskrivs i texterna. 

Samtidigt har hiphopen tidigare varit en väg in i det svenska samhället för flera generationer av rappare. 

Till exempel för Houman Sebghati, som fortsatt göra musik hela livet. 

Senaste albumet, Skuldsaneringen, kom 2020. Förra våren kom boken På gränsen till ärlighet: prinsen och den vise mannen. 

En delvis självbiografisk berättelse om manlighet.

Via musiken har han jobbat med kulturfrågor under hela resten av sitt liv. Som lärare, föreläsare, skådespelare, radioproducent och radiopratare, projektledare, turnéledare. 

– En ganska klassisk kulturarbetare. 

Hans vän och kollega, Big Fred – en av de stökigaste rapparna ur sin generation svenska hiphop – började studera till läkare, och jobbade som det fram till sin bortgång 2023. 

Vissa ur samma grupp, som Ken Ring, gör fortfarande musik. Många fler har använt musiken som en väg vidare. Idag är Houman Sebghati alltså lärare i historia. 

Är det så man blir äldre inom svensk hiphop? Även idag? 

Kanske inte, tror han. 

Utifrån kan hiphopen se ut som en märklig genre. Artister som hävdar att vad de säger i sina låtar är hundra procent sant, men som samtidigt uppenbarligen spelar teater. 

Förvirring uppstår när ingen vet vilken gangster som är på riktigt och vem som är på låtsas. Det har bidragit till den ibland ensidiga debatten om hiphop. 

Vad man säger i den här musiken kommer att bli verklighet.

Debatten har brännmärkt en hel generation, menar vissa. Andra påpekar då att många av musikerna gladeligen har brännmärkt sig själva. 

– Det går bara inte ihop, rent matematiskt, att alla som rappar om kriminalitet idag också skulle vara kriminella, säger Sebghati. 

För många ur hans generation öppnade musiken alltså dörrar in i samhället. Tittar man på genrens största namn idag så ser man inte samma rörelse mot samhällets traditionella mitt. 

Många är istället allt mer ensamma i algoritmstyrda bubblor. Tillsammans med hundratusentals fans, men allt mer frikopplade från den bredare offentligheten. 

Och, i vissa fall, allt närmare den kriminalitet man så länge rappat om. 

– Musik är väldigt kraftfull. Det är åsikter på steroider. Speciellt hiphop, säger Houman Sebghati. 

– Vad man säger i den här musiken kommer att bli verklighet. Konsten imiterar livet och livet imiterar konsten. Men många som har hand om de här artisterna idag verkar inte själva förstå det här. Man öser miljoner över personer som inte är redo för det. Pengar som går till hemmagjorda managers. Som leder till våld, ibland till att folk blir dödade. 

Vad behöver vi göra åt det? 

– Många behöver ställa sig frågan: vem är du som människa om du inte har koll på dina demoner? Och hur ska du ha koll på det här monstret som du producerar, med hjälp av de här stora maskinerna bakom dig? Många är fast i det ekorrhjulet. 

Menar du att den svenska musiken också bidrar till gängkriminaliteten?

– Den är den svenska gängkriminaliteten. Inte att den bidrar. Den är en del av det där. Det är som om att konst och verklighet har bytt sidor så många gånger att vi inte längre förstår skillnaden. Och det är allvarligt. Vår generation var stökig. Ken Ring attackerade prinsessan Madeleine på slottet, och allt det där (På Vattenfestivalen 1999 rappade Ken Ring: ”Sen drar vi till slottet och våldtar Madeleine.”). Men han använde inte en låt för att utlysa ett gängkrig mellan olika förorter. 

Var tycker du att man ska lägga ansvaret för det? 

– Som sagt, det är många som tjänar pengar på det här. Och det finns problem i samhället som ligger till grund för olika saker som kommer fram. Men jag måste säga: jag tror också att det är vårt fel.

Är det?

– Ja, jag tror att jag får bära det här. Jag kan brösta det som man och säga att det också är mitt fel. 

Varför?

– Min musik var aldrig gangster. Inte heller töntig. Många uppskattade det. Men när jag säger att det är vårt fel så menar jag att vi var många som gjorde det här till någon annans problem. 

Hur då?

– Vi som förstod som allra mest, vi som hade svaren, lämnade ju när samhället förändrades. Jag, till exempel, flyttade ut i skärgården med mina barn. 

Det får man väl göra? 

– Absolut. Samtidigt var jag inte ute på gatorna och gjorde skillnad. Jag ville rädda mina egna. Jag valde att bosätta mig på en ö, för att skapa en Astrid Lindgren-uppväxt för mina döttrar. 

Om jag är arketypen för en sån kille, då är det också mitt ansvar.

Och vad hände sedan, menar du?

– Det började skjutas. De barn som jag brukade skälla på för att de var nära att repa min bil när de lekte på gården, de gick omkring med vapen och styrde hela Hässelby några år senare. Ändå var vi många som släppte det här. Vi måste också kunna erkänna det. 

Men vad hade du kunnat göra?

– Det är väl inte säkert jag hade kunnat göra så mycket. Men kanske någon skillnad. Poängen är att om jag kritiserar andra så måste jag också våga titta på mig själv. Om jag är arketypen för en sån kille, en sån som lämnar, då är det också mitt ansvar.

Läs mer:

Hyllad rappare – och kriminell. Hur skriver man en bok om Yasin?

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”