Hur ska 9 000 fängelseplatser bli 27 000?

Hur ska Kriminalvården lyckas balansera sitt uppdrag med både straff och återanpassning när 9 000 fängelseplatser nu ska bli 27 000? Grönskande utemiljö och andliga rum – eller dubbelbelagda celler på sex kvadratmeter?

I romanen Sluten anstalt av Fanny Klang tar huvudpersonen Jonna jobb på ett fängelse. Det har hon gemensamt med författaren, som arbetade inom kriminalvården i fyra år och nu har skrivit en roman utifrån sina erfarenheter. På sin första dag ser Jonna muren, ”sex meter hög och i gråaste betong”, men när hon kliver in på avdelningen där hon ska arbeta är det första som slår henne doften, ”det luktar som det gör i människors hem. Personligt”.

Sedan kommer hon in i dagrummet, där soffan, teven och det lilla pentryt finns och hon slås av rummets ”totala avsaknad av hemtrevlighet”, samma gardiner som överallt, inga bordslampor, inga plädar.

Anstalten blir av nödvändighet ett hem – till och med luktar som ett – men är inget hem, kanske för att det inte får vara ett hem. Det är ju en institution. 

Det finns en motsättning mellan vad fängelser är och vad de ska göra. De är institutioner för instängning och omsorg. Det är en existentiell och etisk motsättning, en motsättning mellan välbefinnande och förlusten av frihet, mellan personlig utveckling och en kollektiv kontroll.

Det är det här som är kriminalvård, det som finns i själva ordet. Det som en gång i tiden var en fångvaktare, är idag en kriminalvårdare. Straffet är förlusten av egna val, men om vården ska fungera måste ändå känslan av att man kan välja finnas.

Och det är den känslan, de möjligheterna, som fängelsets design kan bidra med, frihet inuti ofriheten, en hemlikhet inuti institutionen.

Något som den, trots kunskap om dess betydelse, sällan gör.

Franz James, forskare i design vid Göteborgs universitet, har forskat på betydelsen av miljöns utformning inom tvångsvård. I sin forskning, som involverar samtal med många intagna, framstår vissa saker som gemensamma för dem: oro, maktlöshet och en rädsla att förlora sin identitet, sitt jag.

Kriminalvården har en vision, den lyder: ”Bättre ut.” Det betyder att den som blir intagen ska kunna utvecklas som människa och kliva utanför muren med större självinsikt.

I ett tal 1910 sa Winston Churchill: ”Inställningen till och stämningsläget kring behandlingen av brott och brottslingar är ett av de mest tillförlitliga tecknen på ett lands civilisationsnivå.”

Churchill ser alltså hur ett lands självbild kan speglas i hur man behandlar sina dömda: ”Det är ett mått på och en föreställning om en nations samlade styrka, och är tecknet på och beviset för dess levande dygd.”

I Kriminalvårdens Kapacitetsrapport 2024–2033 från december 2023 konstaterar man att Tidöavtalets kriminalpolitiska reformer – 48 stycken – var och en för sig kommer att få stor påverkan på Kriminalvårdens verksamhet. 

Och skillnaderna i den inhemska politiken i den här frågan är allt mindre. Socialdemokraterna skrev i sitt nya partiprogram hösten 2024, att det är nödvändigt att möta den grova brottsligheten med ett skifte i kriminalpolitiken där en lång rad straff skärps.

2021 byggde man tillfälliga modulhus på 18 platser i landet för att få till 700 nya fängelseplatser.

Kriminalvården slår i kapacitetsrapporten fast att trots att effekterna är osäkra så indikerar de ett drastiskt ökat platsbehov inom den kommande tioårsperioden. De talar om en historiskt kraftfull utbyggnadsplan med en tredubbling av antalet platser. 

Man ska gå från nuvarande 9 000 platser till 27 000. Rapportens sammanfattning är ingen lugnande läsning. Här nämns ökad trängsel bland intagna som tillsammans med minskad bemanning ökar riskerna för hot och våld för de anställda. 

Kriminalvårdens egen kapacitetsrapport konstaterar att de intagna kommer att vara utsatta för en förhöjd risk för utsatthet, hot och våld och uppleva sin boendemiljö som mindre trygg. Kriminalvården ser ökade risker för de intagnas personliga integritet, deras hälsa och deras återanpassning till ett liv utanför anstalten. Det som alltså heter ”bättre ut”.

Trycket på Kriminalvården tycks konstant.

2021 byggde man tillfälliga modulhus på 18 platser i landet för att få till 700 nya fängelseplatser. I oktober 2023 beslutade man att ta bort två tredjedelar av besöksrummen på de högst säkerhetsklassade anstalterna för att göra plats för intagna där. Man bestämde också att alla rum som är sex kvadratmeter eller större skulle få dubbelbeläggas. Om detta konstaterar man att det innebär ett medvetet ökat risktagande i relation till säkerhet, arbetsmiljö och verksamhetsinnehåll.

Det har inte byggts några nya stora fängelseenheter i Sverige sedan slutet av 1960-talet. I slutet av 1950- och början av 1960-talet talade man, liksom idag, mycket om att Sverige befann sig i en tid av ökad och mer allvarlig brottslighet. De snabbt växande städerna sågs som en av orsakerna.

Man tog fram planer för sex stora industrifängelser. Ordet industrifängelse kom från idén att de enligt generaldirektören Torsten Eriksson, skulle bygga på principen att ”först bygger vi fabriken, sedan bygger vi fängelset omkring den”.

Man provade i mindre skala i Norrtälje som öppnade 1959, men med Kumla som invigdes 1965 blev det storskaligt. I de ”industrier” som fanns inuti fängelserna producerades saker som samhället utanför behövde, de intagna byggde allt från ekonomiska komponenter åt Ericsson till tidningsställ. Idén var att träna dem för ett liv utanför fängelset, ett liv i det tillväxande industrisamhället, till nyttiga arbetare.

Kritiken mot de storskaliga fängelserna kom att bli stor. 1966 bildades Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (Krum) med krav på fängelser i en mer humanitär riktning. Bland kritikerna fanns bland andra fängelsepsykologen Tomas Tranströmer.

I en skrift från Sveriges Arkitekters Riksförbund om välfärdens institutioner 1970 skrev arkitekten Tor Bunner att planeringen av fängelser borde formas så att miljöerna blir så hemlika som möjligt, inte alls som ett industrisamhälle i miniatyr. Han menade att målet måste vara att de intagna ska förstå sina egna problem och möjligheter, genom att man skapar en så normal kontakt som möjligt med världen omkring dem.

Den första framgången för Krum var att planerna på sex stora industrifängelser stoppades. Österåker blev bara hälften så stor och de övriga som planerats slopades helt.

Debatten, samt de omfattande strejkerna och upproren på fängelserna, ledde så småningom fram till en kriminalvårdsreform med mer inriktning på frivård och fokus på mindre anstalter. Fängelserna bytte också namn från fångvårdsanstalter till kriminalvårdsanstalter, och fångvaktarens yrkesroll började ses mer som en socialarbetares eller vårdares.

2024 gav Ledningen för Kriminalvårdens fastighetsavdelning en arbetsgrupp i uppdrag att utreda hur ett koncept med storanstalter skulle kunna se ut i Sverige. Då pratar man om 1 000 till 1 500 intagna. Kumla har i dag drygt 700.

Det Franz James har noterat är att alla nya fängelser på olika sätt bygger vidare på de gamla, istället för att hitta helt nya sätt att göra det de borde göra.

Formgivningen av fängelser reflekterar ett arv rotat i säkerhet och bestraffning. Varje ny idé om fängelser bygger på samma gamla föreställning om klostret, urcellen. Den isolerade enheten där man ska renas, ångra sig och bli en produktiv medborgare.

Franz James tar skrivbordet i cellen som exempel.

– Det finns en moral i det, vid skrivbordet ska man ångra sig, lära sig en läxa och bli en duktig medborgare. Man ska sitta ner och tänka över och på så sätt bli produktiv.

Utformningen av fängelser styr de intagna åt ett håll, med en övergripande moralisk idé. Därför har det alltid funnits skrivbord men ingen har ställt frågan: Varför?

Det är självklart att varje intagen inte kan få en eget utformad cell, men frågan är vad som skulle kunna vara föränderligt, vad som i designen är möjligt att påverkat – vad som är fastlåst – och hur det skulle kunna ändras för att minska stress och få en bättre rehabilitering.

De inlåsta – på både fängelser och inom ungdomsvård – med någon form av psykisk ohälsa och NPF-diagnoser, som adhd, autism, Tourettes syndrom och språkstörningar, är kraftigt överrepresenterade jämfört med befolkningen i övrigt.

– Man kan generellt säga att miljöerna i många fall motarbetar det som de här människorna behöver, säger Franz James.

Det handlar om hur man arbetar med ljus, ljud, orientering, olika former av stimuli och triggers för beteenden. De miljöer som finns nu förstärker ofta stress och spänningar. Franz James tar ett konkret exempel, ofta när man öppnar en dörr skapas ett luftdrag som gör att alla dörrar på avdelningen slår och skapar ett kraftigt ljud. 

– Om man skulle sätta sig ner och verkligen föreställa sig de behov som människor med NPF-diagnoser har, och vad det skulle betyda för hur man designar miljön skulle man komma fram till helt andra miljöer, säger Franz James

Det kan handla om ljud eller om att ha annat ljus, med en annan frekvens, med andra temperaturer. Hur väl rimmar det med ambitionen som kriminalvården har i sin slogan att man ska komma ut bättre?

– De frågorna ställer man inte längre, säger han.

Vi har frågat oss hur vi kan efterlikna den miljö som finns utanför murarna.

Ett av de nya fängelserna planeras att byggas på åkrarna utanför Trelleborg, helt nära bostäder och skolor. Anstalten kommer att bli Sveriges största, med drygt 720 intagna – när Kumla invigdes hade den 435 platser.

När man bygger fängelser kommer tidens idéer och syn på brottslingar och brott att påverka hur de ser ut. Men det finns också kunskap att luta sig mot. Forskningen kring fängelsers utformning brukar påpeka vikten av att skapa miljöer som främjar rehabilitering snarare än enbart bestraffning.

Då kan det vara centralt att skapa miljöer som inte påminner om hur man byggt fängelser traditionellt, eftersom det snarare riskerar att bekräfta identiteten som intagen. Många som befinner sig på olika typer av låsta institutioner har en lång erfarenhet av allt från Sis-hem, häkten eller tidigare fängelsevistelser. 

– När miljön är traditionellt utformad så känns den igen, dels visuellt, men inte minst blir det ett kroppsligt, fysiskt och mentalt minne, och kan på så sätt sägas passa bilden av den kriminella identiteten, säger Franz James.

På så sätt understödjer och förstärker miljön en sådan identitet.

För att bryta detta mönster, menar han, behöver man skapa nya mönster hos de som vistas där.

I oktober 2024 presenterade arkitekterna Krook & Tjäder sina planer på den nya anstalten i Trelleborg. I ett pressmeddelande skrev man att trygghet, grönska och variation varit ledord.

– Normalisering är viktigt, säger arkitekten Jennie Edfast på Krook & Tjäder.

– En fråga vi ställt handlar om hur vi får de intagna att vilja gå ut och hur kan de göra det själva, säger Jennie Edfast.

Det kan handla om tillit, att miljön tillåter en mer fri rörelse, utan direkt övervakning till exempel.

– Man ska kunna röra sig mellan delar av ett samhälle i miniatyr. Vi har frågat oss hur vi kan efterlikna den miljö som finns utanför murarna, stödja en känsla av att man kan hitta sin egen privata sfär, men också efterlikna en vardaglighet, säger Jennie Edfast.

De talar om det som en bykänsla, som i tanken att det ska finnas en kontroll som fungerar naturligt, men inte känns. Särskilt viktig blir möjligheten för den intagna att hitta en egen plats inom ramen för det som anses tryggt och övervakat för de anställda. Det här blir särskilt viktigt eftersom straffet innebär att man tar bort nästan alla val i livet.

Men säkerhetsfrågan kommer alltid vara den viktigaste. Den är grundläggande för att tillgodose en säker vistelsemiljö för de intagna och för personalen. 

– Den genomsyrar allt på en anstalt, säger Jennie Edfast.

Genom att till exempel se på hur man i sjukhusmiljöer kan minska tvångsåtgärder med bättre lokaler, med andra miljöer utomhus, kan arkitekterna föreslå liknande här. Man kallar det evidensbaserad design, en utformning som bevisligen gett god effekt på vården.

Inom Kriminalvården använder man sig av begreppet ”dynamisk säkerhet”. Det innefattar de olika aspekter av säkerhet som finns, från de hårda byggnadstekniska säkerhetsaspekterna till de mjukare aspekterna kring säkerhet, såsom närvaro av personal samt en trygg inre miljö. 

Om man har en hammare nära till hands är det frestande att börja betrakta alla problem som spikar.

En helt ny idé som prövas i Trelleborg är utformningen av utemiljön, av grönska och natur. I sin forskning om fängelsets geografier har den brittiska geografen Dominique Moran kunnat konstatera att gröna miljöer gjorde att de intagna kände sig lugnare, fick en känsla av normalitet, påminde dem om årstiderna och hjälpte dem att knyta an till livet utanför murarna.

I uppdraget att rita de nya fängelserna ligger också att redan från början planera för dubbelbeläggning. Det ska vara två personer på 12 kvadrat i stället för som tidigare 10 kvadratmeter stora enkelrum. 

– Vi har skapat en vrå vid fönstret istället för ett skrivbord, en plats där man kan krypa upp, berättar Jennie Edfast.

I Kriminalvårdens egen rapport How architecture and design matter for the prison service och i Röda Korsets skrift Towards humane prisons från 2020 skriver man om hur en ”straffande design” försvårar det vårdande arbete som är Kriminalvårdens uppgift.

Straffande design kan vara sådant som mycket små personliga ytor, liten möjlighet till avskildhet eller när barriärer för hög säkerhet blir viktigare än att bygga förtroenden eller skapa platser för olika typer av stödjande verksamhet.

Motsättningen mellan tillit och kontroll, frihet och säkerhet, är ett av fängelsebyggandets kärndilemman. Både för de intagna och för personalen. I europeiska ministerkommitténs rekommendationer kring fängelseregler står att förhållandena i fängelser så långt som möjligt ska efterlikna de positiva sidorna av livet i samhället.

Kanske blir den här motsättningen som tydligast när det handlar om att minderåriga ska kunna få fängelsestraff. Ungdomsfängelser avskaffades i Sverige 1979, men nu har planerna börjat dyka upp igen. Betänkandet En översyn av regleringen om frihetsberövande påföljder för unga föreslog 2023 att fängelser för 15–17-åringar skulle kunna finnas på plats 2028, men regeringen vill se dem redan 2026. En av experterna i betänkandet, Tove Björnheden, chefsjurist och biträdande avdelningschef på Barnombudsmannen, motsatte sig förslaget i ett särskilt yttrande och konstaterade: ”Utifrån ett barnrättsligt perspektiv kan jag inte se att ytterligare repressiva åtgärder är rätt väg att gå.”

I ett delbetänkande som föreslog slopade straffrabatter för unga över 18 och kraftigt minskade för barn mellan 15–17 år konstaterade Axel Holmgren, doktor i straffrätt, att det är fel att i det allvarliga läge som samhället befinner sig i med de grova brottens sjunkande åldrar ”motivera resurskrävande och repressiva åtgärder som inte är verkningsfulla”. ”Om man har en hammare nära till hands är det frestande att börja betrakta alla problem som spikar. Vi borde inte falla för den frestelsen”, skriver han.

Även om ungdomsenheter fokuserar på miljöer specifikt för unga som betonar omsorg och relationsbyggande är glappet mellan tillit och kontroll särskilt sårbart när man har med unga att göra. Fängelset förmedlar, som plats, oavsett ambitionen att rehabilitera, en känsla av straff och isolering. Det är själva idén. 

Så om fängelserna verkligen ska bli annorlunda, är det kanske själva föreställningen om vad det är som måste förändras. 

Då måste man istället fokusera på de som sitter där, och deras behov, menar Franz James:

– Man behöver lämna de nedärvda föreställningarna om vad fängelserna har varit och se på de väldigt olika människorna som sitter där, säger han.

Det låter självklart på något vis, att man måste börja med de behov som de intagna har. Men i fängelsehistorien tycks samhällets idé oftast övertrumfa individens drivkrafter.

Det finns inte plats för olikheter, särskilt inte när man snart måste få plats med alla 27 000 personer. 

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer av Dan Hallemar:

Så blev drömmen om en bostad en mardröm

Vad gick snett med allmännyttan?