Hur ska USA ta emot Birgitta Trotzig?

Fyra decennier efter Dykungens dotter – en av 1900-talets milstolpar i svensk litteratur – är det dags att hårdlansera Birgitta Trotzigs författarskap i den engelskspråkiga världen. Kanske är hennes allvar, mörker och erotiska kraft precis vad USA behöver?

En vårdag vid kusten 2024, det är grått, trist och dyigt. Hanöbukten breder ut sig med sitt bräckta vatten. I en hage betar hästar.

–Ok, I get it, jag fattar, tänker Saskia Vogel där hon blickar ut över de östskånska omgivningarna.

Åhus, Ljungby, Landön, Kristianstad. Några sjöfåglar fyller luften med likgiltigt glappande läten.

Det här är Birgitta Trotzigs landskap. Ingen svensk författare har tagit ett sådant egenartat grepp om Österlen och den skånska östkusten och fyllt dem med samma bibliska lidande som hon, oavsett om handlingen utspelar sig under 1600-talets stormaktstid eller 1960-talet och dess sociala ingenjörskonst.

Med romaner som Sjukdomen, Sveket och De utsatta skrev Trotzig in sig i den svenska litteraturhistorien som en konsekvent och obönhörlig skildrare av utsatthet, fattigdom och hopplöshet, hela tiden med landskapet som en olycksbådande följeslagare. I hennes sista roman, Dykungens dotter från 1985, blir gyttjan, leran och den sugande skånska dyn nästan till en egen gestalt som hotar att dra ner människorna i det bottenlösa djupet.

Saskia Vogel, amerikansk-svensk författare och översättare, är här 40 år senare för att se vad som är grejen med dessa plågade nejder och denna sydsvenska sörja. Hon är nämligen en av ett antal översättare som just nu överför flera av Birgitta Trotzigs verk till engelska. Nästa år inleder det ansedda amerikanska förlaget Archipelago Books en stor satsning på den svenska författaren.

Totalt handlar det om fem böcker, varav tre översätts av Saskia Vogel.

Och för att verkligen förstå vad som motsvarar swamp, marsh, fen och andra engelska ord för kärr och träsk i Trotzigs prosa behövde hon göra ett studiebesök.

–Det fanns en särskild dy mellan sandstranden och fälten som kändes väldigt trotzigsk. Den stank, den var som slime som barn leker med. Den sög ner skorna men utan att fastna på dem. It was really weird, säger hon.

När vi träffas ett år senare är det långt från både slime och fattigdom. På terrassen till en stor 1800-talsvilla vid Wannsee utanför Berlin står människor i kvällssolen. Vin i glasen, brickor med snittar. På Saskia Vogels ormskinnsmönstrade pumps finns inte ett spår av lera.

Villan är hem för American Academy, en privat kulturinstitution, omtalad som den viktigaste platsen för amerikanska intellektuella utanför USA. Och för dem har de dystra nyheterna från hemlandet staplats ovanpå varandra det senaste halvåret.

För Saskia Vogel, som har bott i Berlin sedan 2013, är träffarna i Wannsee ett sätt att hålla kontakt med kulturutövare från hennes hemland.

–För mig är det viktigt att träffa människor som bryr sig om ett kollektivt intellektuellt utbyte, säger hon.

Författaren Brian Evenson, som vistats på American Academy sedan december som en del av ett stipendium, är en av dem som känner sig allt mer främmande inför vad som sker i USA.

–Att se den nationella katastrof som pågår från avstånd ger mig ett nytt perspektiv på det jag skriver, säger han. USA har förändrats på ett nästan otänkbart sätt under tiden jag har varit i Tyskland. Eller så har det bara avslöjat sig som något det länge redan varit.

När han håller en presentation av sitt arbete för de andra gästerna talar han om att bygga upp en känsla av fruktan som bara växer och växer. Evensons noveller och romaner handlar ofta om skräck, paranoia och våld. Men i det här fallet skulle den växande olusten lika gärna kunna handla om situationen i USA.

Eller om det svällande obehaget i Birgitta Trotzigs prosa.

För trots att Trotzig under sin levnad aldrig visade något större intresse för det stora landet i väst är det kanske just där som hennes mörka, kraftfulla berättelser kan finna störst resonans just nu, 14 år efter hennes död.

–Jag tror man har ryggat tillbaka för hennes allvar och mörker. Men just det allvaret, hennes förmåga att få syn på hur vi byggt upp vårt samhälle och hur vi mår, just nu kan det vara det som behövs, säger Saskia Vogel.

En vecka efter mötet i Wannsee träffar jag Saskia Vogel i hennes hem i Prenzlauer Berg. Stadsdelen i nordöstra Berlin är känd för en rasande gentrifiering. På mindre än 30 år rustades de sönderfallande kvarteren i det som en gång var DDR upp till trädkantade promenader med vackra fasader och dyra kaféer.

Jag gråter, blir andfådd och kan känna en sådan otrolig klaustrofobi på grund av hennes språkbruk

Men gatan där Saskia Vogel bor har fortfarande kvar något av stadens gamla attityd. Spårvagnarna hasar sig tungt fram över rälsen. Tuggummifläckar och ölkapsyler; maskrosor som spränger sig fram i gatstenarnas fogar.

Från skyltfönstren till en fetisch-butik stirrar svarta ansiktsmasker i latex ut på dem som passerar förbi. Och på köksbordet på översta våningen i ett av gatans sekelskifteshus ligger manuset till Dykungens dotter med betydelsebärande ord markerade i olika färger. Det sista korrekturet av novellen Drottningen avslutade Saskia Vogel dagen innan. Längre fram väntar även essäsamlingen Jaget och världen.

–Det är väldigt fysiskt att översätta Trotzig. Jag gråter, blir andfådd och kan känna en sådan otrolig klaustrofobi på grund av hennes språkbruk.

Saskia Vogel gav ut den egna romanen Permission 2019, en erotisk roman publicerad på svenska samma år under titeln Älskarna. Hon är också en av medgrundarna till den nyligen omstartade Erotic Review, en tidskrift som publicerar noveller, essäer, dikter och konst som utforskar sexuella begär i olika former.

Tidigare arbetade hon som pressansvarig på Granta.

Men det är för sina översättningar av svensk litteratur till engelska som den 43-åriga amerikansk-svensken gjort sig ett namn i den litterära världen.

Hon är född och uppvuxen vid kusten utanför Los Angeles. Hennes pappa är amerikan, hennes mamma hade en gång utvandrat från Österrike till Sverige och förälskat sig i landet. Dit skickades sedan Saskia Vogel för tre gymnasieår i 1990-talets Göteborg och utvecklade samma känslor för landet som sin mor.

Sedan starten med Katrine Marçals Det enda könet 2013 har Saskia Vogel översatt uppemot 20 titlar, bland annat av Karolina Ramqvist, Balsam Karam och Lina Wolff. Det var sedan 2022, under arbetet med Linnea Axelssons Ædnan, som hon kom i kontakt med Birgitta Trotzig.

Saskia Vogel och Linnea Axelsson träffades i Prince­ton för att gå igenom översättningen av Axelssons versepos. Axelsson läste då själv en bok av Trotzig som hon bar med sig. Samma höst pratade Monika Fagerholms och Katarina Frostensons översättare Brad Harmon sig varm om Birgitta Trotzig när Saskia Vogel besökte honom på Johns Hopkins-universitetet i Baltimore.

Och kort därefter hörde Archipelago Books av sig och ville ha en provöversättning. De hade i sin tur fått höra talas om Trotzig via den norska författaren Hanne Ørstavik.

Sammanträffanden, så klart.

Ändå kändes det som om tio års hårt arbete som översättare hade lett Saskia Vogel till den punkt där hon slutligen var redo att ta sig an en av det svenska språkets absoluta giganter. Ett kraftprov.

–Och nu sitter jag här med Dykungens dotter. Det är en sådan stor bok, verkligen ett mästerverk. Det känns skrämmande att översätta den.

Med sin sista roman, som gavs ut för exakt 40 år sedan, lyckades Trotzig med det som många anser vara en milstolpe i den svenska 1900-talslitteraturen. Redan 1985 liknade Expressens kritiker Leif Zern boken vid ”en väg av vassa stenar som får fötter och ögon att blöda på läsaren”. I Svenska Dagbladet skrev Caj Lundgren att Trotzig under 1980-talet ”knappast haft någon värdig medtävlare i den
svenska litteraturen”.

–Jag skulle inte kalla det för prestationsångest. Men det är en ny tråd som man väver in i den översatta engelskspråkiga världslitteraturen, säger Saskia Vogel.

Redan nu finns det de som är nyfikna på resultatet. När jag träffar Brad Harmon, som också han bor i Berlin, berättar han om mejl från USA, Frankrike, Indien och Storbritannien som frågar om den svenska författaren.

De har sin tur läst Ia Genbergs Detaljerna som översattes till engelska 2023. I den omnämns Dykungens dotter. Och eftersom Brad Harmon skriver om Trotzig i sin avhandling och själv letar efter ett förlag till översättningar av Ett landskap, De utsatta och Trotzigs prosadikter i boken Anima, är det till honom läsarna hör av sig och undrar: Vem är denna märkvärdiga kvinna?

–Jag har fått 12–15 mejl av det slaget, säger Brad Harmon, som själv blev tipsad om Trotzig av Katarina Frostenson 2021.

Ørstavik, Frostenson, Genberg, Axelsson. För att inte tala om de författare och kritiker i Sverige som prisat Trotzig sedan förlaget Faethon börjat ge ut hennes samlade skrifter 2019. Som Steve Sem-Sandberg och Sara Stridsberg.

Det är många som pratar om Birgitta Trotzig just nu.

Som Hanna Nordenhök. Hon kommer på besök när jag träffar Saskia Vogel i Prenzlauer Berg. De båda har ett intensivt utbyte om Birgitta Trotzig.  

–Det finns ingen svensk författare som har betytt lika mycket för mig som Trotzig, säger Hanna Nordenhök.

Kanske är det detta som kallas kritisk massa. Annars har tajmningen för Birgitta Trotzig i ett större internationellt sammanhang som det anglo­saxiska alltid varit rätt, anser Brad Harmon.

–Det hon bryr sig om är människan i världen. Och den har alltid varit tuff och mörk.

Som om alla vägar alltid burit till Trotzigs Österlen.

–Det är som det är. Men nu är det dags, säger Brad Harmon.

Frågan är hur Birgitta Trotzig kommer att tas emot i ett land som just nu genomlever en sådan genom­gripande politisk och kulturell omstöpning som USA. Det kan ingen veta. Men på Archipelago Books, som har haft stora framgångar i USA med bland annat Karl Ove Knausgård, ser man författarskapet som ”mycket löftesrikt”.

Det är sällan förlaget köper så många rättigheter till en enskild författare på en gång.

”Birgitta Trotzig borde ha översatts till engelska för längesedan. Hennes verk är mytiska men sam­tidigt djupt personliga, jordnära och översinnliga”, skriver förläggaren Emma Raddatz till mig. ”Jag tror att läsare kommer vara ivriga att ta del av hennes utforskande av kvinnlig sexualitet, begär, raseri och isolering.”

Den amerikanska författaren och översättaren Ida Hattemer-Higgins, som just nu är den tredje som översätter Trotzig till engelska, tror det finns ett sammanhang i USA där Trotzig kan slå an en sträng. Nämligen det andliga. Ida Hattemer-Higgins undervisar på det största universitetet i Iowa, en delstat där kyrkan har ett starkt inflytande.

–Många av studenterna kommer till mina littera­tur­klasser utan att ha gjort den grundläggande läsning som krävs för universitetskurser. De har inte läst mycket överhuvudtaget. Men de känner till Bibeln extremt bra. Att läsa Trotzig är som att bli tvingad in i en andlig konfrontation med verkligheten, säger hon.

Ida Hattemer-Higgins översätter En berättelse från kusten från 1961. Även den ska ges ut på Archipelago Books. Men den är också en del av hennes konstnärliga masterexamen på universitet. I det sammanhanget har hon också gjort läsningar inför publik från översättningen.

–Redan första gången var det människor som kom fram till mig och undrade var de kunde läsa mer. De såg ut som om de just hade haft en religiös upplevelse. Folk är verkligen intresserade, säger Ida Hattemer-Higgins, som också pekar på den enorma fattigdom som breder ut sig i USA som ytterligare en beröringspunkt.

1400-talets Åhus i En berättelse från kusten, där sillen har övergivit de skånska kusterna och ”en tid av maktlöshet och yttre avtagande” tagit vid, skulle lika gärna kunna vara en skildring av den amerikanska mellanvästern idag, menar hon.

–Det är precis där jag befinner mig just nu! Bortsett från sillen. Det är en väldigt orolig tid. Trotzig var en person som förstod något om sådana tider. Och bara det, att därigenom komma till insikt om att detta inte är första gången, är nog viktigt. För ärligt talat känns det just nu som världens undergång, säger Ida Hattemer-Higgins, som nu är på väg att lämna USA för Sverige med maken och författaren Maxim Grigoriev och deras barn.

–Vi kan inte vara kvar här.

För Birgitta Trotzig, som konverterade till katolicismen 1954, var författarskapet en del av hennes religiösa övertygelse. Det präglar hennes böcker, men inte på det auktoritära sätt som katolicismen tar sig uttryck i dagens amerikanska Maga-höger. Krzysztof Bak är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och forskar på de religiösa aspekterna i Trotzigs biografi och författarskap.

Han menar att Trotzig såg det religiösa som något som manifesterar sig i det mellanmänskliga, och Gud inte som en statisk ordning utan ”som rörelse, uttgivelse och revolutionärt uppbrott”.

–På ett ställe kallar hon katolicismen för religionernas socialdemokrati, säger Krzysztof Bak.

Hon hade absolut kommenterat det, förmodligen i rent apokalyptiska termer

Det är knappast en beskrivning de katoliker som idag ger sitt stöd till Donald Trump skulle skriva under på. Den katolska vicepresidenten JD Vance, också han konvertit, skriver visserligen om socialt och känslomässigt lidande i romanen Hillbilly Elegy. Om man vill skulle det högstämda ”elegy”, eller sorgesång, till och med kunna vara beteckningen på en bok av Trotzig, som gärna kallade sina verk för ”sagor”, ”en legend”, eller ”en berättelse” istället för roman.

Men sedan går nog likheterna isär.

Efter många år i Frankrike orienterade sig Trotzig efter kontinentens nya, progressiva teologi. Och Krzysztof Bak är övertygad om att hon hade kallat det som växer fram i USA under Donald Trump och JD Vance för fascism.

–Hon hade absolut kommenterat det, förmodligen i rent apokalyptiska termer, säger Krzysztof Bak.

Frågan är om Birgitta Trotzigs böcker rent av kan få problem i USA. Hennes sätt att ta parti för sina utblottade figurer är radikalt, också när de tvingas till handlingar som hon själv tyckte var fel. Som abort, ett annat känsligt tema i dagens USA.

Blodiga och egenhändigt utförda ingrepp förekommer i flera av hennes böcker, inte minst i Dykungens dotter. Och i En berättelse från kusten, som Ida Hattemer-Higgins översätter just nu,  fördrivs ett fem månader gammalt foster. Långt ifrån dött ger det ifrån sig ”små väsande ljud” när det kommer ut.

”Gud är där ens samvete ställer en”, skrev Trotzig en gång, och i en intervju med Expressen 1972 säger hon att även om abort ”alltid är en felaktig sak” så behöver man inte göra det värre ”för dom som hamnat i olösliga situationer”.

–Folk måste få vara fria att göra det. Eller inte göra det, säger hon i intervjun.

Saskia Vogel ser en liknande radikalitet i Birgitta Trotzigs erotik. I Dykungens dotter dras den kvinnliga huvudpersonen till nattliga möten med en brottsling i skogen, någonstans i samtyckets utkanter. På ett annat ställe urartar snabbt en spritosande gruppsexscen i ett båtskjul med huvudpersonens dotter till en våldtäkt.

–Herregud, tänkte jag först, det här är en bok om hur sexdriften inte har en plats i samhället. Det slog mig också hur komplicerad och nyanserad Trotzigs skildring av sexualiteten är. Som i gang rape-scenen i skjulet i parken där hon är med på det tills hon förstår att männen inte spelar samma spel. Och då vänder det, säger Saskia Vogel.

Tvetydiga är även de nattliga besök som mamman får i sin lägenhet i Kristianstad.

–Hon fasar för knackningarna på dörren. Men hon är ändå en kvinna med lust. Hon vill umgås med sitt begär. Även om det är klart att han typ våldtar henne är det här det enda sättet hon kan leva ut sina känslor på. Det är inte optimalt, och komplicerat i fråga om samtycke och allt möjligt.

Saskia Vogel har länge funderat över begärets krokiga vägar i litteraturen – hon har både jobbat för en branschtidskrift för porr och sexleksaker och skrivit akademiskt om BDSM-kultur i Los Angeles. Hon ser i Trotzig en författare som ställer upp ett val: att umgås med kärleken och ens begär – eller förneka dem.

–Det är valet som allt annat bygger på. Men Trotzig visar hur svårt det är att få allt att stämma, något som även gäller kärleken i stort.

–Hon var väldigt modig, säger Hanna Nordenhök. Sexualiteten hos Birgitta Trotzig är också ett uttryck för en transcendental längtan, en längtan efter kontakt med existensen. Den är mättad på ett sätt som hon skildrar helt utan skygglappar.

Hanna Nordenhöks eget möte med Birgitta Trotzig skedde inte genom tips från vänner och kollegor, utan direkt med författaren själv.

–Hon var god vän till en släkting till mig. Så hon besökte vårt lantställe en gång när jag var barn. Jag var ett väldigt lillgammalt barn som ofta hamnade i samtal med vuxna. Och jag minns hennes närvaro, och en känsla som man fick av henne – att man som barn blev sedd. Hon hade en nyfikenhet och en blick som man kunde växa i, säger Hanna Nordenhök.

Hon fortsätter:

–Hela hennes författarskap handlar om en särskild blick på människan, om mänsklig värdighet och varje livs betydelsefullhet. Trotzig blir ofta anklagad för att vara mörk och oerhört dyster. Men just det där ljuset, miraklet av varje människas existens, är något som lyser igenom alla hennes böcker. Det är så starkt.

Ur Vi Läser #3–4 2025.

Läs mer:

Yukiko Duke: ”Glädjen i översättandet är borta”

Sara Gordan: ”Det var en katastrof när det hände och en katastrof nu efteråt”

Maria Sveland: ”Varför finns så få vettiga romaner om klimakteriet?”