Inbillningskraftens skimrande triumf hos PO Enquist

För 6 år sedan avled en av Sveriges största författare. Yukiko Duke minns PO Enquist – en nyfiken, generös och ödmjuk mästare som i sina verk utforskade både den sinnliga kärleken och den villkorslösa, förlåtande kärleken: nåden. 

Ursprungligen publicerad i Vi Läser 2020 nummer 3.

Jag visste att din hälsa hade varit vacklande en längre tid, men trots det kom dödsbudet som en chock.

Vi träffades inte särskilt ofta ­– några gånger per år, kanske – men då blev diskussionerna i gengäld desto längre och intensivare. Vad pratade vi egentligen om? En hel del om dagsaktuella politiska händelser, men allra mest om litteratur. Du läste ju sådana imponerande mängder av både fack- och skönlitteratur! Särskilt nyfiken var du på de nya unga författarna. Vad skrev de om? Vad ville de? Hur skrev de? Du var en uppmärksam läsare, som blev genuint glad av att läsa sådant du tyckte var intressant till innehåll eller form.

Vår vänskap började med att du plötsligt en dag ringde upp mig, minns du det? Först trodde jag att det var någon av mina vänner som skojade med mig. Jag kände dig ju inte alls, hade bara sett dig på håll på olika litterära tillställningar. Du ­ville tala om min debutbok, en nördig biografi om en japansk befälhavare under andra världskriget. Du hade läst den och reflekterat över hur starkt den amerikanska historieskrivningen hade präglat västvärldens bild av kriget. Jag försökte förgäves leda in samtalet på dina romaner, som har betytt så mycket för mig, men du ville bara prata om min bok. ”Jag fick mig en rejäl ­tankeställare av den. Du ska ha tack!”, sa du innan du lade på. Hur många stora, etablerade författare är så generösa att de ringer och uppmuntrar en debutant på det viset? 

Du experimenterade  med olika litterära former, var produktiv och mångsidig som få: jag räknar till ett femtiotal verk. Du skrev romaner, filmmanus, dramer, reportage, essäer, kritik – ja, allt utom lyrik. Ändå skimrar dina verk av en självklar, karg poesi. Det går inte att missta sig på den där enquistska tonen, på lystern och kraften i språket. 

Jag tänker på den allra första bok av dig som jag läste, den märkliga romanen Nedstörtad ängel. 

Det är din kortaste och samtidigt tätaste roman, bara 144 sidor lång. Men vilka 144 sidor! Jag fick den av en vän, läste och läste genast om. Tänk, att det fanns någon som kunde skriva så skenbart enkelt om de stora, svåra frågorna! Romanen är en av mitt livs största läsupplevelser, en bok jag ständigt återvänder till. Det är det mest aparta verket på din verkslista, och på samma gång det mest centrala: här löper trådar från tidigare och senare verk ihop. 

Nedstörtad ängel är, som alla dina romaner, ett försök att förstå världen och människans starkaste drivkraft: kärleken. ”Man kan inte förklara kärlek. Men om man inte försöker, inte försökte, var stode vi då?” frågar du i romanen. Genom hela ditt författarskap undersökte du eros och agape, den sinnliga kärleken och den villkorslösa, förlåtande kärleken: nåden. Den gåtfulla nåden som finns för alla, även för de mest förtappade och förhärdade ”judasuschlingarna” – ja, kanske till och med för den fallna ängeln, Lucifer.

I Nedstörtad ängel flätar du samman tre berättelser om komplicerad kärlek till en, och låter läsaren möta ett fascinerande persongalleri. Två av gestalterna – ”monstret” Pasqual Pinon och danskan Ruth Berlau, som försöker komma över det faktum att Bertolt Brecht har lämnat henne – har funnits i verkligheten. Men som så ofta i ditt författarskap använder du historiska personer med stor poetisk frihet: du fogar in dem i din egen livsberättelse, i dina egna försök att förstå världen. 

I ramberättelsen figurerar du ju också själv: en författare som försöker förstå vem han är, varifrån han kommer och vem hans alltför tidigt bortgångne far egentligen var.

Nedstörtad ängel kom ut 1985, men att den över huvud taget blev skriven är närmast ett mirakel. I början av 80-talet hade du utvecklat ett gravt alkoholmissbruk, var nästan aldrig nykter. ”Men det finns några timmar på morgnarna då allting är helvetes klart och skarpt, som efter ett iskallt regn, då kan han arbeta, han använder de timmarna”, skriver du i din självbiografi Ett annat liv. Det var under de där morgontimmarna du lyckades ta dig samman och skriva denna gåtfulla, mörkt glimmande pärla till roman.

Just Nedstörtad  ängel och Legionärerna, din dokumentärroman om baltutlämningen till Sovjet 1946, hade särskilda platser i ditt hjärta. Du var stolt över dem, med all rätt. Legionärerna, som numera betraktas som en klassiker, var ett banbrytande verk när det kom; en roman som rörde sig mellan skönlitterär text och väl underbyggt reportage, mellan personlig reflektion och historiskt dokument. Den bild som framträder av ett moraliserande och självgott Sverige, som betraktar de baltiska flyktingarna med kyla, är inte vacker.

Du var en urban vänsterintellektuell, som rörde dig ledigt i storstadens kulturkretsar. Men dina rötter var tryggt nedborrade i den västerbottniska myllan, långt bort från storstaden. I ditt skrivande återvände du ständigt till Hjoggböle, din hemby i Bureå som utgjorde ditt litterära universum. 

Kommer du ihåg att jag besökte dig i din arbetslägenhet för att intervjua dig om Liknelseboken, den roman som kom att bli din sista? Du var på så gott humör, lättad över att ”inbillningskraftens jättemuskel” – som din farfar kallade fantasin – hade fungerat en gång till. Det tog alltid tid för dig att skriva, men den här romanen hade varit extra svår att få till. Du hade famlat i blindo ett tag, självbiografin Ett annat liv som du hade skrivit dessförinnan slutar ju med orden: ”Och han visste att han var räddad.” Vad fanns att tillägga efter ett så definitivt slut?

Hjoggböle räddade dig som så många gånger förr. På Vi:s litteraturbåt 2010 kom en kusin till dig fram och berättade att hon tagit hand om notesblocket, din fars anteckningsbok med kärleksdikter som du trodde att din mor hade bränt. Notesblocket fick dig att återvända till Hjoggböle och barndomshemmet, det gröna huset, skolan och missionshuset. Du skrev om din uppväxt och ett omvälvande kärleksmöte med en äldre kvinna, en sorts motståndshandling i en sexualfientlig miljö. En handling som skapade en tvivlare och författare av den blyge och ordning­samme ”lärinnpajken”, n’Per Ola.

Du var så fylld av bubblande glad berättarglädje under vår intervju. När jag frågade om du hade någon bild av din mor, visade du mig in i ditt hemtrevligt stökiga arbetsrum. I ena hörnet på skrivbordet stod dina föräldrars bröllopsbild, intill den en bild av din mor och dig som 12-åring. 

”Det är ju lustigt, egentligen. Här sitter jag, omgiven av mina döda, och skriver. Och titta där, där är min pappas ospelade fiol …”, sa du och tog upp instrumentet som stod lutat mot väggen.

”Den köpte pappa några månader innan han dog och den har förblivit ospelad.”

Fiolen lät du alltid stå där i hörnet av rummet, som en påminnelse om livets oförutsägbarhet, men också som en uppmaning: ”Spela på ditt instrument – och gör det väl!”

Det har du sannerligen gjort. Du revolutionerade dokumentärromanen, blev landets mest spelade dramatiker efter Strindberg och skildrade som få andra författare den enskilda människan i tider av samhällsomdaningar. Hur lyckades du med konststycket att vara intellektuell ut i fingerspetsarna och samtidigt bli så folkkär, PO med hela svenska folket? Jag tror att det berodde på att du ständigt påminde oss om kärlekens och nådens stora betydelse för oss som människor. Du var en författare som alltid lyckades inge hopp, hur mörka historier du än berättade.

Läs mer:

Cormac McCarthy och PO Enquist mytologiserar sina hemtrakter

Kristina Lugn, folkkär poet eller förvirrad kvinna?