Jag ärvde min pappas gallsten

  • 4 jan 2024
  • 21 min

// Foto: Klara G

Jag ärvde min pappas gallsten
Terri Herrera

// Foto: Klara G

Lyssna på artikeln

Dragkamp om fastigheter och stora pengar präglar bilden
av arvstvister. Mer sällan pratar man om fattigmansarv och begreppet dödsbesviken. När Terri Herreras pappa dog fick hon och syskonen ärva ett trasigt stränginstrument, en broschyr om herpes, en cykelnyckel och en gallsten.

Min spanska pappa Jesús älskade vin, kvinnor och sång. Framför allt sin egen sång. Därefter Ribera del Duero-vin och kvinnor, i den ordningen. Ibland fick även vi barn plats på topplistan. Pappa var musiker, krögare, tolk, översättare, fritidspolitiker och under en förbryllande period även begravningsentreprenör. 

Specialiteten var att starta populära krogar med generiska namn – Pizzeria Palermo, Valentino, Discoteca Aloha, tapasbaren La Salsa och Big Ben Pub – som han snabbt tröttnade på. Allt med honom var snabbt, högt och mycket. Han seglade över Atlanten som tonåring, spelade gitarr för Liz Taylor i Karibien och var inne på sitt andra äktenskap innan han fyllt 24 (tror vi, födelseåret är oklart). Vid 27 var han redan fembarnsfar (tror vi, kanske är vi fler).

Hemma på Teneriffa fick pappa smeknamnet Superman för sin förmåga att försvinna och sedan lika plötsligt dyka upp. Ibland varade försvinnandet under några timmar, ibland i år. Ja, år. Ingen av oss vet exempelvis vad han gjorde under 1963–1964 och större delen av 1973. Då föddes jag, medan pappa var på drift någonstans. Min storebror och jag var nog de enda barn i Gävle som på riktigt kunde relatera till Pippi och hennes färgstarka men frånvarande pappa på de sju haven.

För nio år sedan förvånade pappa oss alla med att gå bort på riktigt. Det var lätt att föreställa sig att han skulle lämna jordelivet med en skräll, i en bilolycka eller för att han dykt för djupt med de stora fiskarna (bildligt eller bokstavligt). I stället drabbades han av en atypisk demenssjukdom redan när han var i det sena 50-något. 

”Jesús har svårt även med enkel fakta. Han anger att han har två barn, men enligt hans sambo är ni fyra barn plus en avliden son”, sa den milda geriatrikern på sjukhuset.

”Det är inget konstigt. Han brukar utesluta några”, svarade jag.

”Han kan inte heller klockan.”

”Det har han aldrig kunnat. Om pappa har varit i tid har det mer varit av en slump.”

Men demens var det. Alla som upplevt sjukdomen på nära håll vet hur det går till: Först plockades pappas superlativ-personlighet bort, bit för bit. Sedan försvann han. Alltför långt därefter dog han. 

Helt enligt hans jobbiga anda följde två begravningar – en i Sverige och en i Spanien – och självfallet en ytterst komplicerad bouppteckning. Hur många barn hade han? Var han gift? Med vem? Vilket land var han ens skriven i? Dokumenten pekade åt olika håll. Vi hittade ett papper från pastorsexpeditionen i Gävle 1971 där det stod att han var gift med någon som hette exakt som han själv och med samma födelsenummer. På den tiden pratade pappa inte svenska, så förmodligen fanns en viss språkförbistring med i bilden. Eller så var han, efter uppväxten i ett fascistiskt land, ovillig att lämna korrekt information om sig själv. Att leva i en polisstat skapar livslång paranoia.

Terri Herreras pappa Jesús
Pappa på festival tillägnad helgonet San Sebastian, på Teneriffa tidigt 90-tal. // Foto: Privat

Något år efter pappas död flög en av mina bröder till Sverige, vi skrev på det sista och kunde plocka ut vårt arv. Jag minns att vi skålade i champagne på NK. Inte för rikedomen, utan för att bouppteckningen och arvsskiftet var över. Äntligen fria! 

Av alla pengar från den glamourösa krögartiden återstod inget som kunde hittas. Saknades gjordes även vårt farmorsarv som pappa skulle ”förvalta”. Jag och mina tre storebrorsor kunde dela på totalt 60 000 kronor, en byrå från Ikea (med anskaffningsvärde på runt 600 kronor), en gitarr och en hjälplöst trasig timple (kanariskt stränginstrument). Det ryktades även om att det fanns en cykel, men nyckeln vi fick gick till en blå 90-talscykel med bockstyre som a) inte var pappas b) var försvunnen. Vem vet var en avliden dement man parkerade sista gången innan han togs in på hem?

Det fanns ingen bostad, inga möbler. Pappa, som var demonstrativt antimaterialistisk, flyttade från en relation in i en annan med färdigt hem och inredning. Som invandrare kom han till Sverige med bara en gitarr och en resväska och saknade helt känsla för svenska medelklassmarkörer som Laminofåtöljer. Jag är ganska säker på att han tyckte skandinavisk stil var charmlös, ful och obegripligt dyr. Han älskade broderade blomtavlor från Teneriffa som var dyra i inköp men som ingen ville ha. 

Det är ett hån mot ditt ursprung

Den erfarenheten delar jag med flera av mina vänner med invandrarbakgrund. När livsstilstidningar tipsar om att man ska inreda med arvegods och ”fynd från farmors vind” fnyser min argentinska kompis. Under de första 20 åren av hennes liv i Sverige hade hennes högutbildade föräldrar bara plastmöbler som lätt kunde skrotas ifall de skulle behöva fly igen, eller återvända. Inget för ett inredningsreportage. 

Jag är väl medveten om att jag är ett invandrarbarn, inte talesperson för en hel grupp. Detta blir därför väldigt anekdotiskt, men ingen av mina andra generationens blattekompisar har ärvt något lösöre av värde. Deras föräldrar har etablerat sig för sent och heller inte kunnat avkoda vilka möbler och prylar som har status i Sverige. Man kan lära sig språket, få ett bra jobb, skaffa bostad i ett tryggt område utan att någonsin förstå poängen med Gustavsbergsporslin, PH-lampor och Myranstolar. Eller en sommarstuga för den delen. Min pappa var förundrad över svenskarnas vurm för utedass, fotogenlampor och att diska i baljor. ”Det där har jag redan gjort, på riktigt. Din farmor och farfar kämpade för att få el och rinnande vatten, det är ett hån mot ditt ursprung om du köper ett hus med dass”, förkunnade han.

Min bild av arv från migrerade föräldrar bekräftas av Arne Larsson, jurist och sakkunnig inom ekonomisk familjerätt på Familjens Jurist i Göteborg, som samarbetar med Fonus. Efter nära 35 år i yrket har han sett det mesta, utan att skryta om det. Vårt möte går till så att jag uttrycker mig drastiskt (jag är ju ändå dotter till superlativ-Superman-Jesús) och han tar ner det jag säger till en mer diplomatisk nivå.

– Min uppfattning är att många vars föräldrar kommit från andra länder snarare ärver pengar, av naturliga skäl. Flera kom hit med lite packning och det har varit viktigare att lämna en god ekonomi efter sig än att köpa stilmöbler, säger Arne Larsson, och tillägger att om han får generalisera är hans upplevelse att invandrarbarn också har en tendens att respektera föräldrarnas vilja och fokusera på att hålla ihop.

– Jag vet inte varför det är så, men kanske har man uppfostrats till att lyssna på de äldre?

Terri Herrera och hennes syskon ärvde en kartong med kassettband, tre kassar med broschyrer och en Lladro-skulptur av pappas stjärntecken, stenbock. ”Lladro var väldigt populärt i Spanien på 80-talet och andrahandsvärdet är stort. Men tyvärr saknar figurinen en arm. Så även denna är oanvändbar”, berättar Terri. // Foto: Klara G

Nio år efter pappas död lyckas hans före detta sambo, min bror Tomás och jag med konststycket att äntligen befinna oss i Gästrikland samtidigt. Tomás och jag tar bilen till det sista huset där pappa bodde, klättrar upp på vinden och hämtar tre kartonger och lika många kassar med hans återstående ägodelar. Vi kör hem till mormors sommarställe och börjar packa upp med hjälp av vår kusin Malin och hennes nya kille. Efter Ikea-byrån och cykelnyckeln är förväntningarna låga. De infrias med råge. Malins kille fiskar upp en utskällning/dumpning på fax. Jag fyndar ett alkoholtillstånd – som drogs in ett år senare. Vidare: Ett inkassokrav på 15 000 kronor för beställning av enorma mängder pizzakartonger som tydligen aldrig betalats. Sveriges fulaste prydnadssaker tronar snart på uteplatsen och samsas med kassettband och hundratals broschyrer, inklusive en förbryllande skilsmässoparlör på serbokroatiska. Ibland dyker det upp något till synes tjusigt, som en hedersplakett från turistrådet för vår fars insatser inom restaurangområdet. Tyvärr är hans namn felstavat. Det enda vi egentligen hoppats hitta är en flaska med exklusiv rom, som han vid ett sällsynt tillfälle av klarhet önskade att hans barn skulle dela på. ”Skåla för mig!”, sa han. 

Det hade vi så himla gärna gjort. Men det finns ingen rom. Bara en sällsynt mängd värdelösa saker. När jag fiskar upp en liten påse med pappas gallsten som opererades ut 1986 och nu är pulveriserad orkar vi inte mer. Vi skrattar så tårarna rinner. Fast med en klump i magen. Är detta vad som återstår av Superman-Jesús?

På kvällen tänker jag på Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Den tar avstamp i en syskonkonflikt om två högt värderade sommarstugor, som bara två av de fyra barnen i en högborgerlig norsk familj får ärva. Jag älskar boken, men bara för att den är stor litteratur. För mig och brorsorna finns inget att relatera till. Inte heller i den uppmärksammade Hogiarättegången, där sönerna tagit en arvsstrid med sin pappa om företaget, eller Jarl Kulles arvtagares rättegångar eller Stieg Larssons sambos kamp för rättigheterna till Millennium-böckerna. Där handlar det om otroliga hus, välmående företag eller mycket pengar. Det är som om hela den offentliga bilden av arv är släktbråk om miljonbelopp. Vår konflikt handlar om vem som ska orka åka till pappersinsamlingen med alla daterade broschyrer.

Jag messar till mina bästa vänner:

”När andra klagar på påvert arv så är det jag som ropar ’Hold my beer!’ och hämtar gallstensgruset och broschyren om elallergi, som vi ska dela på fyra.
Vem ger de fattiga arven ett ansikte?”

Resten av sommaren pratar jag med flera om arvsbesvikelser. Med välbeställda vänner som brutit kontakten med syskon när egendom står på spel. En vän trodde sig ha ärvt en tavla värd miljoner, men den visade sig vara ett luftslott som värderades till några tusenlappar. Vi talar om utrensning av slitna föräldrahem fyllda med skräp, och om att bli utan. Vilka arvsskiften blir bra?

Arne Larsson
Arne Larsson.

Arne Larsson vänder sig dock mot min fattigarvsbeskrivning.

– Du och dina syskon fick ändå lite pengar att dela på. Det finns dödsbon där det bara återstår skulder. Fast det är egentligen inte heller ett fattigarv, snarare en konkurssituation som brukar innebära en enorm sorg för de anhöriga.

Inte sällan har den avlidne tidigare hållit skenet uppe med hjälp av så kallade telefonlån med hög ränta. Och det går bra när personen ifråga lever. Så länge det kommer in pension betalas skulder och räkningar. Men när personen dör så slutar inbetalningarna att komma och då återstår bara skulder och lösöre utan värde.

– Det kommer ofta som en chock för barnen. Man trodde att mamma eller pappa hade det ganska bra och att det skulle finnas pengar. I stället existerar bara en sista pensionsutbetalning på 10 000 kronor och skulder på en halv miljon. 

I Sverige ärver man inte skulder, såvida man inte är medlåntagare, men det innebär alltid mycket mer arbete när det inte finns pengar. 

– Det är lättare att betala en räkning än att försöka få den avskriven, säger Arne Larsson.

I de fallen blir det inte ens en bouppteckning utan en kostnadsfri variant genom socialförvaltningen som kallas dödsboanmälan. Ett slags postum skuldsanering tar vid och man kan även be om bistånd till begravningen.

– Det kan bli så att man inte ens får gå in i föräldrarnas lägenhet och hämta minnessaker. Allt ska säljas och det får inte förekomma någon misstanke om att barnen har hämtat något av värde. Det är oerhört jobbigt för de anhöriga – och under de år jag har arbetat har den här situationen blivit allt vanligare, säger Arne Larsson.

Pengar är i sig ingen konflikthärd

 Av förklarliga skäl är det inte de som ärver skulder som bråkar mest när det är dags för arvsskifte. Det är, tvärtemot vad jag tror, nödvändigtvis heller inte de som har stora arv att fördela som är mest osams och ledsna. Däremot är det de som syns i tidningsrubrikerna. Jag får numret till en hovrättsdomare som påpekar det självklara: Att driva en rättsprocess är dyrt och det finns mycket att förlora. Det är därför som bara familjer där det finns osämja kring mycket pengar eller egendom av stort ekonomiskt värde går till domstol, och som därmed syns i offentligheten. Det kan egentligen lika gärna vara lika konfliktfyllt kring den billiga tändstickstavlan av Bodens fästning. Fast sådana lågbudgetgräl märker mest begravningsbyråer och familjerättsjurister, som Arne Larsson, av.

– Arvets storlek har ingen koppling till de konflikter jag och mina kollegor får se. Mycket pengar är i sig ingen konflikthärd. Det kan faktiskt vara tvärtom, finns det gott om pengar kan man ju utan problem lösa ut andras andelar ur sommarstugan eller köpa loss mammas smycken. Det blir lättare.

En otymplig bananplanta i trä vars delar lossnar när man andas på dem, en tennisklocka, en snäcka. ”Ingen av oss har någon aning om varifrån de kommer och varför de finns”, berättar Terri Herrera.

I stället har i stort sett alla bråk syskon emellan sin grund i orättvisa på något vis. 

Om man ska beskriva lite av ett standardscenario när det gäller arvstvister är det att ett barn har favoriserats under tiden föräldrarna har levt, så att det knappt återstår något arv alls. Ibland fortsätter de att gynnas i ett testamente. En sådan snedfördelning blir både grund för besvikelse (”Jag blev nästan utan arv!”) och osämja (”Du har plundrat mamma och pappa!”).

– Föräldrarna behöver absolut inte ha haft för avsikt att vara orättvisa, utan de har följt en egen logik: ”Vi vill att Camilla ska få sommarstugan, för Nils har redan en jättefin stuga som han trivs i, medan Camilla har haft det tufft sedan skilsmässan.” Men när det kommer fram tycker Nils inte alls att det är en rimlig fördelning, säger Arne Larsson. 

Han kommer lite sent till vårt möte eftersom han fastnat i ett sådant samtal, där två syskon numera är fiender eftersom den ena har fått stora penningsummor och en fastighet i gåva av föräldrarna, medan den andra inte har fått någonting. 

Överlag är det ofta gamla oförrätter som bubblar upp när ett arv ska fördelas – och de kan kanaliseras i småsaker som utomstående har svårt att förstå.

– Jag har haft klienter som har tjafsat om Barbiedockor. Placeringen i syskonskaran är heller inte obetydlig. Yngre syskon kan av naturliga skäl ha fått mer tid, uppmärksamhet och pengar, vilket skapar irritation.

Pengar går att dela exakt. I stället laddas smycken, sommarstugan, möbler och prydnadssaker med känslor och minnen. Inte sällan har alla besjälat samma sak med sina helt olika individuella minnen och skäl till att just han eller hon måste få tavlan, mammas vigselring eller förtur på stugan.

– Allt handlar om känslor. Hade man inte känslor så kunde man bara sälja alltihop, dela på pengarna och så skulle allt vara frid och fröjd. Då fanns inget att gräla om, säger Arne Larsson.

Sommarstugor tenderar att vara ett känslomässigt minfält. Antingen för att bara ett av barnen får ärva den. Eller så hamnar man i det klassiska medelklassarvet: Det finns en, numera högt värderad, stuga och ett par hundra tusen för barnen att dela på, där pengarna inte räcker för att köpa ut någon annan. Då är läget låst om man inte är överens. Ofta tvingas det fram en försäljning. 

– Där brukar det bli väldigt mycket anklagelser: ”Du drev igenom en försäljning av mammas och pappas ögonsten som de lagt ner sin själ på! De som ville att vi skulle överta stugan tillsammans.” 

Det är vanligt att den som vill behålla huset önskar köpa ut det till ett förmånligt syskonpris, ”Pappa ville att jag skulle ta över!” Men, påpekar Arne Larsson, det händer nästan aldrig att ett syskon är redo att gå med på den dealen.

– Det kan man ju förstå. Indirekt uppmanas de att avstå flera hundra tusen till ett syskon.

Min pappa brukade hävda att han var en underbar far. Underbar! ”Jag skaffade er fantastiska mammor och sedan höll jag mig undan. Ni måste tacka mig!” Ingen var tacksam.

Om han nu skulle ropa något från andra sidan skulle det vara i samma anda. ”Jag lämnade ingenting av värde till er att bråka om. Se hur enade ni är trots att ni har olika mammor och bor i tre olika länder. Ni borde tacka mig!” Och jag är faktiskt tacksam, på ett sätt. En gallsten och tre bröder som är sams är bättre än en Laminofåtölj eller paradvåning. Fast jag drömmer fortfarande om att hitta romflaskan.


Läs mer: Vigdis Hjorth om Arv och miljö: ”Ett skrik blev till en skrift”

Läs mer: Arvstvisten som skakade Sveriges mäktigaste bokfamilj

Läs mer: Debatten om ”nepo-babies” – Kan man ärva talang?


Ur Tidningen Vi #1 2024.

Fler utvalda artiklar