Johan Norberg: Så blev jag rockmusiker

Plattång, Sex Pistols och förhandlingar med ”Blixten”. Johan Norberg berättar om hur han gick från att vara en jazzkille till att bli rockmusiker.

En dag hade jag blivit rockare. Inte ”plötsligt”, det tog ett tag att spara längre hår och byta ut garderoben om inte annat. Jag var 23 år och hade levt i en jazzbubbla sedan tonåren men började sukta efter vad rockmusiken kunde erbjuda; Fransjacka, skinnbyxor och elgitarrer med stora högtalare. 

Jag skaffade kontaktlinser och en plattång för att få till det rätta spretet i mitt långa hår och lyckades nästla mig in i branschen. Som första uppdrag: en spektakulär uppsättning av musikalen Rocky Horror Show 1983 på Chinateatern med en osannolik samling artister, som här alla debuterade i en större produktion: Dan Ekborg i sin första musikalroll, en ung Anne-Lie Rydé nyss inflyttad från Göteborg, och i kören Lotta Engberg som var 19 år och gick på Musikhögskolan. Huvudrollen spelades av Pontus Platin och kapellmästare var Björn Andrésen, ett världsnamn efter sin medverkan som skådespelare i Döden i Venedig. Som kapellmästare var han inget världsnamn – helt oerfaren – så vi musiker struntade i hans anvisningar och han sa upp sig under kaotiska och tårfyllda former efter tre dagars repetition. Jag skäms fortfarande. 

Den lika oerfarne regissören Totte Dellert kämpade på sin front med att instruera musikerna och bad oss lyssna på skivor med Sex Pistols – för den rätta punkattityden – så då struntade vi i honom också. I orkestern fanns bland annat jag och Robert Wells och när stackars Björn Andrésen hade försvunnit klarade vi oss själva, kapellmästare behövdes inte, tyckte vi. 

Föreställningen fick ljum kritik och lades ner efter några veckor, men jag hade kommit in i rockbranschen, och snart blev det dags för större uppdrag. Jag stod på en slags outtalad väntelista eftersom jag så tydligt med frisyr, kläder och en röd elgitarr visat att jag ville vara med, var som helst. En dag ringde Anne-Lie Rydé och sa ”Vi tycker att det är din tur nu”, och så kom jag med i hennes band. Turnén havererade efter bara några veckor. Vi körde i diket med turnébussen i djupsnön utanför Gällivare, Anne-Lie tappade rösten, och sedan ställdes resten av spelningarna in. 

En månad senare kallades jag till konsertarrangören Leif ”Blixten” Henriksson för att diskutera de uteblivna gagerna. Det fanns ingen torrare och mer effektiv förhandlare i branschen än ”Blixten”. Han sa aldrig ett ord mer än nödvändigt, vilket var min raka motsats. Jag tog sats och sa att vi borde få jättemycket gage, och traktamente, och malde på tills han tröttnade, höjde handen och sa: ”Tack Johan, det räcker, jag förstår. Hur mycket vill ni ha?” Vi i bandet hade kommit överens om 7 500 kronor var, inte ett öre under det. Så jag lade fram det budet. ”Blixten” kastade en blick på mig, tittade ner i skrivbordet igen och sa: ”Ni kan få 4 500”. Utan en sekunds tvekan sa jag: ”Javisst, det går också bra” och backade ut från hans kontor. Ett klassiskt exempel på förhandling mellan rockmusiker och arrangör, men jag var nöjd; att ha förhandlat med ”Blixten” var en slags ackreditering till branschen. Nu var jag med. Nu var jag rockmusiker. 

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Viktor Norén: ”Jag fick en syndaflod, ett budskap om att jag dribblat bort mig”

Hyllad rappare – och kriminell. Hur skriver man en bok om Yasin?