Kalle Lind: ”Jag gillar när man anar att det är sant”

Han kallar sig diversearbetare i kulturbranschen och debuterar i höst som romanförfattare. I Kalle Linds hylla trängs obskyra rariteter med med moderna klassiker.

Kalle Lind har börjat tacka nej till littera­tur. Sedan länge har människor skickat gamla böcker, biljetter och programblad till honom. Det är ofta döstädning och inte sällan i det underhållnings­historiska facket.

– Jag brukar vara väldigt noga med att säga att jag inte är en samlare, utan en sparare. Böckerna har bara hamnat här. 

I nuläget läser han skådisen Sigge Fürsts gamla klippböcker, som Fürsts son skickade till honom. Han har böcker i lägenheten i Malmö, och på kontoret där tolv bokhyllor tagit slut sedan länge. Ibland kommer en antikvariatsägare och hämtar ett par kassar.

– Men man brukar inte märka att han varit här.

När jag frågar vilka böcker han räddar först vid en brand, blir det de böckerna han lagt mest pengar på. 

– Dels Ragnar Åslunds bok Svenska bordeller från 1967. En fejkad guide till svenska horhus, skriven på skämt. Han var ett barn av sin sexualliberala samtid, samtidigt som han också driver med den tiden. Åslunds förhoppning var att någon skulle gå på det.

Den andra är proggaren och fotografen Horst Tuuloskorpis De goda djuren.

– Det är en bok som beskriver för barn hur hamburgare blir till. Väldigt grova svartvita bilder från slakterier, elpistoler mot kossors huvud, hästkadaver som hänger från väggen. Det är inte en vege­tarisk stridsskrift utan en pedagogisk genomgång av vad som händer när man går till korvkiosken.

Den är svår att få tag på, och är stulen från många bibliotek. 

– Jag är född 1975 och gick på progressivt dagis i Lund. Så den boken är min barndom väldigt mycket: Vuxna som berättar lite mer än man har frågat om. Man hann inte ställa frågan innan man fick ett noggrant svar, oavsett om det gällde imperialismen eller sexualiteten.

Lind började läsa som fyraåring och har läst sedan dess. Han säger att det är en klassisk berättelse om en småstadsgrabb.

– Det var biblioteket man gick till efter skolan. 90 procent av sådant jag vet kommer ifrån ett slumpmässigt bläddrande, inte minst i inbundna årgångar av diverse tidskrifter.

Det är dock inte bara underhållningshistoria i hyllorna, utan även skönlitteratur. Astrid och Barbro Lindgren är grundvalarna. Därefter: Hasse och Tage, Tove Jansson, Kristina Lugn, Bodil Malmsten, Sjöwall Wahlöö. Och Klas Östergrens Gentlemen, som han ibland plockar upp bara för att läsa ett stycke.

– Jag är periodare. Det kan gå jättelång tid utan att jag har romaner i rörelse. Sedan kan det bli väldigt mycket.

Den gemensamma nämnaren – förutom att det mesta är svenskt – är att det är böcker som är sin tid. När han nu romandebuterar med Systrar, bröder och andra problem, är det någon slags målbild: Att hitta rätt tidsmarkörer och fånga in samtiden. 

– Jag tycker om berättelser som man anar är sanna. De behöver inte vara det, men man ska ana det.

Ur Vi Läser nr 5, 2025

Läs mer:

Här är säsongens bästa barn- och ungdomsböcker

Maria Maunsbach: ”Det är megasvårt att skriva om härligt sex”