”Kapitalet” visar att Therese Bohman är en mästerlig klasskildrare

I sin sjunde roman försöker Therese Bohman förstå den bekräftelsesjuka klickjägaren. Kapitalet är ett psykologiskt drama där relationen mellan en förskolelärare och en influerare står i centrum. Det är spännande som en thriller, skriver Vi:s recensent.

Kapitalet

Roman
Författare: Therese Bohman
Förlag: Norstedts
300 sidor

Therese Bohmans nya roman handlar om vår tids besatthet av yta. I centrum för berättelsen står Emma som jobbar på en förskola på Södermalm. En dag visar det sig att den kända bloggaren och influeraren Alice är en av mammorna på förskolan och Emma faller nästan i trance av att se henne i verkligheten. När Emma en tid senare, genom dottern Stella, blir en del av idolens liv, drar det psykologiska dramat igång, med en stillsam men gastkramande mix av maktspel och dolda agendor.

Det faller sig att jag läser Kapitalet när jag just avslutat den italienske författaren Vincenzo Latronicos omtalade och nyligen översatta generationsskildring Perfektion. Romanerna har en hel del gemensamt: båda handlar om unga människor som fastnat i internetkulturens förföriska nät, där den softade bilden av ett idealliv står i skarp kontrast till det liv som faktiskt levs. Men där Latronico med ironisk distans låter en allvetande berättare skriva fram sina känslomässigt ihåliga och bekräftelsesjuka klickjägare, gör Bohman det motsatta: hon går nära inpå sina romanfigurer för att, på ett djupare plan, förstå vad det hela rör sig om. 

Vi följer Emma tätt inpå i första person och Bohman tecknar hennes porträtt med närvaro och precision. Hon är nyss inflyttad till Stockholm från landsorten och fyller sin andrahandsetta i Fruängen med loppisfynd och torkade blommor. Hon tycker om att ha det vackert omkring sig men är i grunden en jordnära tjej som trivs med sitt jobb på förskolan, där maten är ekologisk och barnens skapande står i främsta rummet. Deras ledstjärna är att ”se den unika potentialen i varje barn”, som det står på hemsidan, och föräldrarna har antingen kreativa yrken eller är konsulter av något slag. De ”utgör ett tvärsnitt av Söders välbeställda och medvetna medelklass”.

Emmas enda problem är att hon längtar efter en annan och mer förfinad tillvaro, parat med en skam över sin enkla uppväxt. Bohman är, vilket hon visat även i tidigare romaner, skicklig på att teckna psykologiskt trovärdiga porträtt. Hon är också en stjärna på att skildra klasskillnader. I en kort scen gestaltas Emmas frustration under ett julfirande hemma hos den ensamstående modern, där kastrullerna står på bordet och det smaklösa julpyntet svämmar över i lägenheten. Emmas försök att göra fint genom att pynta potatisen med dill och byta ut kastrullerna mot små skålar på bordet är hjärtskärande läsning.

Vad får en människa att kasta bort sitt liv och sin talang på en tillvaro som är så fullständigt innehållslös? 

På ett plan är Emmas fixering vid den perfekta Alice helt begriplig. Hon tycks ju ha allt som Emma saknar: en underbar våning i innerstan, till synes obegränsat med pengar, ett lättjefullt frilansliv utan fasta tider och tråkiga plikter. Men bit för bit, i takt med att kvinnornas relation djupnar, blottar sig sprickorna i Alices fasad. 

Dramat är oerhört snyggt uppbyggt. Den korta romanen är spännande som en thriller när den drivs mot sin oundvikliga klimax under en gemensam resa till Venedig.

Det enda som skaver i mig under läsningen är att jag undrar varför Emma inte avslöjar Alice tidigare. Hon har ju både klokskap och integritet – allt det som Alice tycks sakna. Vad är det som får henne att rymma till Venedig med den här ytliga och uppenbart emotionellt störda människan? Varför fogar hon sig så medgörligt efter hennes nycker, trots att hon faktiskt ser igenom falskspelet? Jag har helt enkelt lite svårt att få ihop Emmas foträta och rationella sida med den vilsna som förfaller till avgudadyrkan och underkastelse. Men visst, det är också denna dubbelhet som gör Emma intressant. Och hämnden hon utför i slutet är ljuvlig.

Alice är också svår att få fatt i som person. När jag slår ihop boken grunnar jag fortfarande på vem hon är. Vad får en människa att kasta bort sitt liv och sin talang på en tillvaro som är så fullständigt innehållslös och meningslös? 

Mina funderingar är inga invändningar. Det är inte en romans uppgift att leverera alla svar. Kapitalet ställer frågorna som, åtminstone temporärt, får mig att stänga ner sociala medier och sluta skrolla på min telefon. 

Läs fler recensioner:

Ofärdig dagdröm om Sverige som diktatur

Maggie O’Farrells ”Land” är en grym historia om Irland och Storbritannien