Recension: Kerstin Strandberg hittar ingången till dödsriket – och inget händer

Livets lunk och ganska händelselösa vardagar kan bli stor romankonst. I alla fall när Kerstin Strandberg står för texten. Annina Rabe läser nya Solnedgång omfamning och finner en ton som är alldeles unik.

Solnedgång omfamning
Roman
Författare: Kerstin Strandberg

Under en promenad stöter en äldre kvinna oväntat på ingången till Dödsriket. Det är en oansenlig och undanskymd ingång, inte långt ifrån där hon bor. En sliten metallskylt talar om vart gången leder. Virginia, för så heter kvinnan, blir först lite förbryllad över Dödsrikets placering – en obemärkt svensk förort – men lägger vägen på minnet och går hem till sin make utan att säga något.

Det här är en sådan typiskt magisk Kerstin Strandberg-upptakt! Det sagoaktiga i att hitta en hemlig dörr, en hemlig väg, som ingen annan känner till. Att denna väg leder till Dödsriket, denna mytiska och för alla människor oundvikliga plats. Och samtidigt: det nästan skrattretande i att denna avgörande plats skulle ligga i en undanskymd skogsdunge, utmärkt med en enkel metallskylt. Virginias reaktion; lätt konfunderad men inte direkt chockerad. Slutligen tonen i vilket denna livsavgörande händelse är berättad: anekdotisk, bara litegrann gläntande på det stora allvar den rymmer. Hos Kerstin Strandberg befinner man sig alltsomoftast i skärningspunkten mellan det realistiska och det magiska, det triviala och det storslagna.

I Strandbergs förra roman, den hyllade Liten historia – stor kyss var det till stor del den unga kärleken som står i fokus. I hennes nya roman Solnedgång omfamning är det, som titeln möjligen antyder, den sena kärleken som är central. Den långa, uthålliga, stryktåliga och strävsamma. Paret Virginia och David står efter ett långt liv tillsammans inför vetskapen om att döden inom överskådlig tid kommer att skilja dem åt. Någon av dem kommer att gå först, och någon kommer att bli kvar. Rädslan och ovissheten inför detta präglar Virginia under hennes äldre dagar.

Det är utgångspunkten. Men eftersom det är Kerstin Strandberg vi läser utvecklar sig snart berättelsen åt alla möjliga håll i vida svängar, men hela tiden hovrande över både det futtiga och det livsavgörande, inte sällan i samma scen. Det är ju – bland annat där – Strandbergs alldeles unika förmåga som författare ligger. Att stanna i händelsen, att mitt i de enklaste smulorna avkoda det verkligt stora.

För läsare av Kerstin Strandbergs tidigare böcker är Virginia och David inga nya bekantskaper. De är det försynta medelålders paret i Ett par från Stjärnfallsvägen från 2015. Virginia förekommer redan i Strandbergs debutroman Som en ballong på skoj: En städroman om skyffelkyssar från 1967, och hon har anats under flera andra namn under det långa författarskapet.

Det är sällan man som kritiker får tillfälle att säga att någons prosa är helt unik, men så är fallet med Kerstin Strandberg

Virginia-karaktären är alltid tidigt moderlös och präglad av den förlusten: ofta osäker, rotlös och inte alltid smidig i andra människors sällskap. Virginia är dotter till Elsa-Sola, som brottades med psykisk sjukdom och tog sitt liv. Hennes pappa, Benedikt, som går bort inte långt efter till följd av alkoholmissbruk. Solnedgång omfamning innehåller många tillbakablickar, där vi möter Virginia i flera olika åldrar, och Elsa-Sola är en viktig och ständigt närvarande figur.

Ett annat återkommande grepp i Strandbergs alltid mycket formmedvetna romanskrivande är att huvudpersonernas berättelse berättas av en tredje utomstående betraktare. I det här fallet är berättaren Virginias kusin, som skriver en mystisk ”rapport” kring sin kusin. Hon är en förtrolig och pratig berättare, förlorar sig gärna i detaljer och är ibland aningen beskäftig. Humorn är aldrig långt borta i Strandbergs text.

Det är inget särskilt med David och Virginia, det betonas både här och i Ett par från Stjärnfallsvägen. Deras liv är ganska händelselöst, deras kärlek är inte passionerad men innerlig. De är goda och tror i allmänhet mänskligheten om gott. Kanske är det just tron på godheten som gör dem ovanliga. För ni har väl redan förstått att de faktiskt inte är ”vanliga” alls? Det är sällan man som kritiker får tillfälle att säga att någons prosa är helt unik, men så är fallet med Kerstin Strandberg. Slutscenen där Virginia återbesöker Dödsrikets ingång är ett av de tätaste och starkaste stycken jag läst på länge. Efter utläst bok står läsaren kvar i det förtrollade skymningslandet, med den vemodiga insikten om att tiden är så knapp, så knapp.

Läs mer:

Vigdis Hjorth om den första sexualitetens tafatta försök

Johan Anderberg: ”Om man har tålamod så kommer vissa saker till en”