Låna en människa och utmana dina fördomar

Det började som ett socialt experiment: En trygg plats där man kunde låna en främling i en timme för att ha ett samtal om ett utmanande ämne. Ronni Abergel, grundare av Human library, berättar hur projektet som övervinner fördomar nu har spridit sig till över 80 länder.

”I kvarteret där jag växte upp fanns en man som kallades Niofingers-Torben för att han saknade ett finger. En annan kallades Röda skägget för att han hade rött hår. Det som stack ut integrerades på något sätt i invånarnas smeknamn. Alla visste vilka de var.

När jag var barn och såg någon på gatan som var annorlunda så pekade jag och sa: ’Titta mamma, han har bara en arm!’. Mamma drog mig i ärmen och viskade: ’Älskling, så kan du inte säga!’. Och, i min hjärna, kunde jag inte förstå varför jag inte kunde säga så. Det var ju sant.

Jag vet att det handlar om ett barns impulsivitet, att jag var naiv och inte navigerade i världen med de sociala normer man får som vuxen. Men varför kan vi inte ställa sådana frågor, egentligen? Personen som saknade en arm, och som såg mig titta, som såg mina frågor… Den personen hade kanske gärna besvarat den frågan i stället för att bli sedd och dömd – och fått en chans att förklara vem den var. Exakt den trygga miljön tänkte jag att vi borde skapa, en plats där vi kan ställa alla de här modiga, ibland svåra frågorna. Erbjuda människor samtal om ämnen som inte borde vara tabu.

När jag delade med mig av mina tankar och idéer var det någon av mina kollegor som frågade: ’Så, du menar som i ett bibliotek?’. Och det var då det slog oss allihop att, ja självklart ska det utformas som ett bibliotek, en neutral plats som alla människor ska kunna få tillgång till, och få möjlighet att förstå reglerna. Sedan arbetade vi fram rollerna som skulle spelas där; någon skulle vara en bok, en annan läsare och det skulle finnas en bibliotekarie. Alla lån och böcker skulle kunna registreras. Det var just det som utgjorde en trygg miljö för den här typen av konversationer. Utan ett bekant ramverk hade de flesta människor förmodligen inte deltagit.

Vi bestämde att alla böcker skulle presenteras med korta titlar; Bipolär, Manlig chauvinist, Feminist, Politiker eller Polis, som var en av böckerna vid vårt första event år 2000.

Titlarna skulle fungera som en trigger, som framkallar människors bild av till exempel hur en polis ser ut för att sedan presentera vår polis. Allt för att utmana läsarnas initiala fördomar. Efter sin första läsning kom polisen Erik fram till mig och sa: ’Ronni, jag vet inte vad du tycker, men den här grejen fungerar verkligen’.

Sedan berättade han att tre läsare, antifascister, hade satt sig ner med honom. De hade frågat honom alla möjliga saker, som ’Hur känns det för dig när vi demonstrerar mot er och du behöver tvinga oss att lyda order?’ De var väldigt respektfulla och tog verkligen tillfället i akt att tala helt fritt med en polis. Erik bar inte uniform utan en t-shirt som det stod Human Library på. Ungefär en timme in i läsningen dök flera vänner till de tre antifascisterna upp. En av dem blev väldigt aggressiv och började trakassera Erik. Förolämpade honom genom att säga alla möjliga saker man absolut inte borde säga. Och gissa vilka som ställde sig upp och försvarade Erik? När Erik beskrev detta för mig började jag nästan gråta. Om en enda timma kan få dig att försvara en främling, som befinner sig på motsatt sida politiskt, är det inte otroligt häftigt? Jag kommer aldrig att glömma det. Och det var när jag hörde det som jag bestämde mig för att jag måste fortsätta med detta, och jag måste sprida det över hela världen.

Med offentliga medel lyckades jag skapa en liten metodguide för hur man driver och förbereder eventen, läsningarna alltså, och sedan började jag marknadsföra oss runt om i Europa. Jag besökte många länder och föreläste på konferenser för att dela med mig av min erfarenhet av Human Library. Först fick jag åka till Portugal och anordna ett event. Sedan till Ungern, därefter Norge. Efter de här tre läsningarna förstod jag att det hade potential att fungera i vilket kulturellt sammanhang som helst, i vilket land som helst och jag började översätta metodguiden till olika språk.

Inom tio år hade 45 länder hakat på och 2007 gjorde vi entré i USA. Det fungerade överallt och vi bara fortsatte att växa.

Syftet är inte att bekämpa fördomar eller motsättningar, utan att skapa trygga platser dit alla människor är välkomna att utforska på vilka sätt vi är olika och kanske upptäcka att även om vi är olika så behöver det inte betyda något farligt. Vi kan till och med vara överens om att inte vara överens, men människor kommer vara bättre sammankopplade när de går därifrån, mer förstådda. Kanske kan olikheterna till och med bli en resurs? Om du tittar på de företag som hittar de mest innovativa lösningarna så är det de med stor mångfald bland anställda.

Teamet bakom Human Library består av muslimer, judar, kristna, buddhister och agnostiker, det är så många människor involverade. Särskilt idag, när människor från fler än 80 länder frivilligt har delat med sig av sina erfarenheter och hjälpt andra lära sig om olikheter. När vi förstår varandra bättre, respekterar vi varandra mer.”

Berättat för Anna Skoog

Läs mer:

”Jämställdheten glömdes bort i Nato-processen”

En frizon i Rågsved: ”Här slipper jag bli uttittad”