Lotta Olsson: ”Därför behövs deckare i svåra tider”

Bokprofilen Lotta Olsson om varför seriemördare kan vara precis vad vi behöver under mörka tider – även när sommaren står för dörren.

Vad behöver man läsa när världs­läget är som det är? Feelgood och romance att fly till (fast de börjar alltid med elände)? Historiska skildringar som tröstar med att andra tider varit värre (det har de ju verkligen)? Eller något som utspelar sig i en helt annan värld (där det brukar vara väldigt mycket värre än hos oss)?

Egentligen spelar det ju ingen roll: det enda man behöver som tröst i svåra tider är en bok som är bra, oavsett genre. Deckaren är extra trygg, för trots alla ruskigheter brukar mördaren för det mesta åka fast på slutet, och ordningen återställs. 

Så är det inte i alla deckare, förstås. Det finns mörka gängkrigsskildringar där huvudpersonerna i bästa fall får en stunds andrum, men det brukar ändå inte sluta särskilt lyckligt. Det vi kallar realism brukar av någon anledning ofta vara rätt dystert. 

Pusseldeckarna äger rum i en lugnare värld, där utgångs­punkten är att världen är normal. Mördaren är en avvikelse som snarast möjligt ska placeras bakom lås och bom.

Det dricks en del te också.

Gamla deckare är extra trygga, så jag gräver ner mig i Agatha Christies värld när verkligheten blir för jobbig. Där finns visserligen mördare, men de är tämligen väluppfostrade. Världsordningen står på spel då och då, hon levde ju under världskrigen, men då kommer rediga brittiska statstjänstemän och ordnar upp saken med hjälp av små vithåriga tanter eller virriga unga sekreterarflickor.

Det är mycket lugnande. Det dricks en del te också.

Blodigare är det i en del av de nyutkomna deckarna, förstås, där seriemördarna flänger omkring och blodar ner på diverse förskräckliga sätt. Men just seriemördare har ju av någon anledning den tjänstvilliga vanan att lämna fiffiga ledtrådar till polisen. Seriemördardeckare är oftast ett slags övertydliga pusseldeckare.

Burr, ryser jag när jag läser om en ovanligt vildsint typ, men han åker fast han också. När boken är slut tittar jag på nyheterna och noterar att verklighetens skurkar har ihjäl betydligt fler än en seriemördare.

Fast i verkligheten finns det ju också betydligt fler kloka statstjänstemän och vanliga människor som kommer att göra sitt jobb med att återställa ordningen. Det är det man får upp ögonen för i deckarna.

Ur Vi Läser #3–4 2025.

Läs mer:

120-miljonersfrågan: Vems är pengarna?

Fredrik Lindström: ”Becks kropp är lackmuspappret där vi kan avläsa det moderna samhällets disharmoni”

Pascal Engman: ”Jag önskar jag var lite mer som Läckberg”