Lotta Olsson: ”Ljusare än du tror”

Vem kan vara emot en stunds verklighetsflykt? Men vid närmare eftertanke: är det verkligen flykt det handlar om? frågar sig Lotta Olsson.

Är deckaren en verklighetsflykt? På ett sätt, eftersom mördarna nästan alltid åker fast i ett tillrättalagt universum. Å andra sidan: är eskapism ens fel? Fantasy­författarna J.R.R. Tolkien och Ursula K. Le Guin har båda resonerat om flykt som ett mångbottnat begrepp. ”Den enda som är emot flykten är fångvaktaren”, skrev Ursula K. Le Guin, och utvecklade många gånger temat. Genom att fantisera om bättre världar kan vi pröva nya synvinklar och hitta oväntade lösningar. Genom deckarna, vill jag tillägga, kan vi också nyansera vår syn på samhällsproblem och se att förändringar är möjliga.

I Sverige har deckaren varit synnerligen realistisk sedan 1965, när Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Roseanna kom ut. För dem var deckaren en utmärkt form för att diskutera aktuella samhällsfrågor, och det har många svenska deckarförfattare fortsatt med. 

Antingen genom konkret verklighetsförankring, som när Pascal Engman i förra årets Klanen och i nyutkomna Kriget beskriver hur många som verkligen drabbas av gängkriminaliteten. Inte bara gängmedlemmarna: i bakgrunden finns mammor som förlorar sina söner, barn som växer upp utan pappor, och i slutänden ett helt samhälle som förändras.

Lika realistisk är Fredrik Lundbergs Drakens år, som lyckas diskutera problemen runt Östersjöfisket och risken för utrotning av vissa fiskarter så att det blir fruktansvärt spännande.

En del deckarförfattare vrider verkligheten ett varv till, som kanadensiska Louise Penny när hon i Den galna massan resonerar kring rätt och fel i ett land som har lagstiftat om dödshjälp. Vad händer om en debattör vill ta ytterligare ett steg, med välunderbyggd argumentation?

Historiska spännings­romaner som Katarina Wennstams serie Sekelskiftesmorden har jag själv mest sett som ett sätt att förmedla kunskap om dåtida orättvisor. Men det är optimismen som stannar kvar efteråt: så mycket har gått att förändra. 

På sätt och vis är just den optimismen grunden för hela deckargenren. Det är inte morden som är i centrum, utan förmågan att förhindra dem.

Läs mer:

Lotta Olsson: Sommarens bästa deckare är här

Carina Bergfeldt: ”Jag ljög för alla om att jag läst den”