”Madame Bovary”: En misslyckad mans mästerverk

En knippe gruvliga besvikelser och en olycklig kärleksaffär fick Gustave Flaubert att skriva Madame Bovary, en av århundradets bästa romaner. Vad ligger bakom mästerverket? Yukiko Duke återvänder till våren 1849.

Under sommaren kommer vi att återpublicera våra favoriter ur Vi Läsers serie Klassikern. Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser nr 4, 2012.

Gustave Flaubert (1821–1880) är besatt av tanken på ”le mot juste”, det perfekta ordet. Våren 1849 har han just lagt sista handen vid romanen Den heliga Antonius frestelse. Den är frukten av fyra års hårt arbete och ska bli hans stora genombrott i den litterära världen. Förväntansfullt har han sänt bud efter två av sina vänner. Nu har de infunnit sig på släkt­godset i Rouen, där Flaubert bor med sin mor sedan fadern och systern dött några år tidigare. Under fyra intensiva dagar läser han högt ur sitt verk för sina vänner. När han är klar, lägger sig en pinsam tystnad över ­rummet. Vännerna skruvar på sig och tittar på varandra. Efter en stund ber de honom att bränna manuskriptet och i stället skriva ”en riktigt tråkig bok om ett riktigt tråkigt ämne”.

Gustave Flaubert lider alla helvetets kval. Det svider i själen att inte ens vännerna tror på honom. Han är på väg mot de trettio och har inte åstadkommit något vettigt i världens ögon. Den framgångs­rike fadern, överkirurgen, utsåg honom tidigt till familjens svarta får. Modern är besviken på att han inte blev jurist som planerat, utan satsar allt på en fåfäng dröm om en för­fattarkarriär. Gossen kan inte ens glädja henne med att bilda familj, konstaterar hon bittert. I stället ränner han hos prostitu­erade av båda könen.

Flaubert hamnar i kris. Han ­saknar Louise Colet, den kvinn­liga poet som han tre år tidigare hade träffat i en väns ateljé och ­förälskat sig i. De har haft en het kärleksaffär i två år, men Louise är gift. Hon har redan på ett tidigt stadium gjort klart för Flaubert att hon inte tänker skilja sig. Varför skulle hon göra det? Hon lever ett bekvämt liv i Paris, hennes man överser med hennes älskare och extravaganta klädkonton. Hon har minsann inget att klaga på. Gustave Flaubert tröttnar på det ojämlika förhållandet och gör slut. Brevledes, för säkerhets skull, så att han ska kunna vara stark och stå fast vid sitt beslut. Är det kanske detta han ska skriva om? En liten, banal ­kärleksaffär? 

Han vet inte, känner sig gravt förvirrad och ger sig ut på en lång rumlarresa till Orienten. I Egypten faller allt på plats. Han vänder sig plötsligt mot sitt resesällskap och utbrister lättad: ”Nu har jag det! Jag ska skriva om Delamare och hans hustru!” Delamare var en landsortsläkare från Flauberts hemtrakt, vars psykiskt instabila hustru begått självmord sedan hon hade skämt ut sig socialt. Han sätter i gång direkt vid hemkomsten till släktgården i Rouen år 1850. 

Han är den ­förste författare som distanserar sig så mycket från sitt ämne att skrivsättet blir det viktigaste.

Andra författare hade behandlat vardagsliv och alldagliga männi­skor tidigare. Men de hade, i likhet med Honoré de Balzac, gjort det för att visa storheten i det lilla. Flaubert, som hade en djupt pessimistisk livssyn, vill göra tvärtom. Han vill visa att det lilla är futtigt, djupt tragiskt i sin ynkedom. Han avskyr det känslokladd romantiken har utvecklats till att bli och vill skriva en mer realistisk litteratur. 

Genom att välja ett ämne som han finner trist och som äcklar honom, vill han kunna koncentrera sig på formen. På ”le mot juste”, det rätta ordet, som han anser vara en förutsättning för att uppnå kvalitet i ­litterär text. Han är den ­förste författare som distanserar sig så mycket från sitt ämne att skrivsättet blir det viktigaste. Enligt Flaubert ska en författare vara opartisk, ­skoningslös och opersonlig. Han ska på samma gång vara litteraturkritiker och författare: litteraturkritikern ska huta åt författaren och vice versa. Allt för att få fram den objektiva, osentimentala texten.

Arbetet med  Madame Bovary, som han har bestämt sig för att kalla romanen, drar ut på tiden. I ett brev till Louise Colet, som han har återupptagit kontakten med, ­klagar Flaubert: ”När jag skriver böcker, är jag som en man som ­spelar piano med läderbollar på varje finger.” Långsamt växer det ändå fram en berättelse om en ung, begåvad kvinna som vill leva det goda livet. 

Den vackra bonddottern Emma går i klosterskola och drömmer sig bort med hjälp av dåtidens chick lit-romaner. De utspelar sig i spektakulära överklassmiljöer i Paris, där kvinnor går på bal och förälskar sig i unga, stiliga och förmögna män. Doktor Charles Bovary ­passar inte särskilt väl in på hennes bild av idealmannen: han har ett alldagligt utseende, är änkling, medelålders och tämligen trist. Men han är godhjärtad och har det gott ställt och får därför duga som uppvaktande kavaljer. Emma och Charles gifter sig. Charles blir ­alltmer förälskad i sin unga hustru, men Emma inser att hon aldrig kommer att få uppleva det glamorösa, sociala liv hon suktat efter. Hon dövar sin längtan efter förändring med att vara otrogen och trösthandla lyxvaror. Hon sätter sig i skuld, tillvaron går överstyr och tragedin är ett faktum.

Flaubert lever, tack och lov, inte upp till sina egna kriterier på en god författare. Han är förvisso ”skoningslös” i sin skildring av Madame Bovary, men knappast ”opartisk” och ”opersonlig”. De kliniskt skarpa, psykologiska porträtt av den godtrogne Charles och den omdömeslösa Emma Bovary som han tecknar, är i grunden varma och får läsaren att känna starkt med båda gestalterna. Den verkliga skoningslösheten drabbar istället människorna runt Charles och Emma, alla de lantbor som dömer och pekar finger. Dem gisslar den förment objektive Gustave Flaubert njutningsfullt. Kontrasten mellan hans vackra, förfinade prosa och den djävulska elakhet med ­vilken han avbildar de rättrådiga är effektfull. 

Madame Bovary publiceras som följe­tong i en tidskrift 1856 och väcker genast förargelse. Den anses osedlig och ”uppmuntrande till otrohet”. Det blir omgående rättssak. Gustave Flauberts advokat bygger hela försvaret på att romanen i själva verket slår vakt om moralen. Det går ju illa för Madame B, inte sant? Flaubert blir frikänd och romanen en bästsäljare.

Vad är det då som gör Madame Bovary läsvärd än i dag? Flauberts vackra prosa, elaka ironier och det faktum att romanen kombinerar det bästa ur två litterära riktningar: romantiken och naturalismen. Det är den genomgående spänningen mellan latent lidelse och formell disciplin som är Madame Bovarys kärna.

Läs fler artiklar av Yukiko Duke:

Ylva blev akut doftöverkänslig

Yukiko Duke: ”Min mamma blev mer svensk än någon annan”