Maria Maunsbach var 24 år gammal och borde aldrig ha åkt till Prag, men gjorde det ändå. Hon kom dit full av sorg och cancerskräck – men utan bagage. Här berättar hon om sitt värsta sommarminne.

Grejen med somrar som inte blir särskilt bra är att man knappt minns dem som somrar: man minns dem som mörker, men med sol. Eller, åtminstone är det så för mig. Misär gör på sätt och vis tillvaron årstidslös eftersom den stannar tiden och får allt att kännas likadant. Som en alldeles för stark smaksättare. När man sedan kommer ut i ljuset ser man likadan ut som tidigare, men inombords har man åldrats tiotals år.

När jag tänker efter har jag haft en antal sådana somrar i mitt liv. Oftast är de sammankopplade med döden, eller sjukdom.

Som sommaren när jag var sexton och min bror precis hade dött. Under några månaders tid svimmade jag flera gånger, utan att någonsin tidigare ha svimmat. Första gången det skedde var det efter att jag legat i trädgården och solat hela dagen. Mamma trodde att det var solsting, men det var det såklart inte. Sedan spekulerades det i om det var nåt med hjärnan. Det var det inte heller. Särskilt inte eftersom jag därefter, från ingenstans, svimmade en gråmulen onsdag medan jag gjorde frukost. Alla tester, och det gjordes många, visade att jag var frisk som en nötkärna. I efterhand är det tydligt vad det rörde sig om: det var sorg. Ett fysiskt uttryck för något som var för övermäktigt att tala sig fri från. Så kan det också vara när man befinner sig mitt uppe i mörkret: det går inte att se att det är mörkt förrän det blir ljust igen.

En annan sådan sommar var den som infann sig när jag var tjugofyra år gammal. Inom loppet av tre veckor gick jag på två begravningar och en urnsättning. Det var min mormor, farmor och min brors pappa som hade dött. Den sistnämnde under mycket olyckliga omständigheter. Därtill, mitt under pågående överdosering av död, fick jag besked om att jag hade ganska allvarliga cellförändringar på livmodertappen som behövdes tas bort. Man kan säga att mitt psyke inte var rustat för eventuell cancer, allt det andra hade gjort mig motståndslös. Trots att jag informerades om att ingreppet var enkelt och oftast resulterade i att allt blev bra, kändes det verkligen inte bra. Dödsångesten skenade.

Sedan hände det sig som så att jag fick tid för operation två dagar innan jag och min kompis skulle åka till Prag, men det skulle inte vara några problem för mig att åka. Det var ett enkelt ingrepp – det enda jag inte fick lov att göra efteråt vara att bada och ha sex. Inget av detta hade jag planerat att göra i Prag.

Jag minns situationen tydligt; jag i en gynstol, en läkare med ett verktyg som påminde om de glödritningsapparater man använde i träslöjden, och en sjuksköterska vars enda uppgift verkade vara att sitta vid sidan om mig och hålla mig i handen. Bedövningen ilade i hela bäckenbotten. Som tandläkarbedövning men i könet. Allt gick fort, max tjugo minuter, men det kändes som en evighet. Särskilt eftersom det från mitt underliv spred sig en doft av grillat kött medan läkaren höll på med sitt.

Jag var alltså någorlunda stukad när vi begav oss iväg mot Prag. Mättad av sorg, cancerskräck och med en pågående blödning och molande värk som hela tiden gjorde sig påmind borde jag vetat att jag inte var ett väl rustat semestersällskap. Eller, borde jag det? Kanske är det helt enkelt sådant man inte vet när man är tjugofyra år gammal. Idag hade jag förmodligen ställt in resan utan att blinka – för allas skull. Men, nu gjorde jag inte det. Min vän å sin sida var riktigt taggad på en semester fylld av upptåg och alkohol. Eftersom hon också var tjugofyra fattade inte heller hon vad så mycket död gör med någon, hur känslig man är. Hur minsta lilla motgång kan välta omkull en, på ett sätt som är helt bisarrt. Hon och jag tänkte säkert såhär båda två: man blir ju glad av att äta och supa.

Jag var hela tiden någon annanstans. Kunde inte tänka på den goda maten, på den goda ölen, på att hon och jag var i Prag och hade det bra.

I Prag hände det värsta som kan hända: mitt bagage dök inte upp. Vi väntade och väntade och väntade tills jag tvingades erkänna mig besegrad och fick gå och anmäla det försvunnet. I handbagaget hade jag ingenting förutom ett läppstift och min plånbok. Detta var det enda som behövdes. Och för all del, det är jobbigt med saknat bagage hur man än mår, men den här gången var det värre. Jag hade det inte i mig att försöka ha kul ändå. Apatin lamslog mig. När vi skulle ut och äta första kvällen låg jag i sängen och stirrade framför mig medan min vän tog god tid på sig att göra sig i ordning. Sådan har hon alltid varit; sminkat sig i minst fyrtiofem minuter, men gärna upp emot en och en halv timme. Hon försökte hålla humöret uppe: bagaget kommer snart, du behöver inte oroa dig, det kommer bli bra. Att hon sade så hjälpte föga. Ju mer hon ville att jag skulle vara glad, desto svårare blev det. Hon blev förstås irriterad på mig, mitt kolsvarta inre tyngde ner hennes obrydda ljushet. Det var inte kul för någon av oss.

All världens olycka fanns i mig. Det var så det kändes. Som om jag blev straffad av något högre. Det försvunna bagaget blev mina döda släktingar, ölen vi drack från pittoreska bryggerier – deras gravöl. Jag var hela tiden någon annanstans. Kunde inte tänka på den goda maten, på den goda ölen, på att hon och jag var i Prag och hade det bra. Jag kunde absolut inte kännas vid det faktum att jag befann mig mitt i den ålder då just detta, att vara på semester i ett land där vi plötsligt hade råd med nästan allt, borde göra mig vild av eufori. Friheten borde få blodet att pumpa, istället stod det still. Jag ville bara prata om min eventuella cancer och därtill min eventuella död. Det stod min vän inte ut med. Hennes frustration stegrades.

Efter två dagar dök mitt bagage upp. Ett litet skimmer av ljus. Men det var för sent. Trots att jag gjorde mitt bästa för att njuta av semestern gick det inte. Det oåterkalleliga hade hänt: döden hade åldrat mig. Jag var för gammal för att, på riktigt, ha kul som en tjugofyraåring.

Läs mer ur vår sommarserie:

Joel Halldorf: Jag skäms över sommaren 1994

Tone Schunnesson om att vara världens sämsta receptionist