Drömmen om semester med nya, stora familjen tog Marianne Lindberg De Geer till en hälsingestuga vid havet. Efter några dagar gav de upp, frusna, smutsiga och uttråkade. Barnen blev så glada över flykten att de sjöng hela vägen hem.

Unga och kära, vi talar 1980-tal. I sista minuten, så som vi såg det, jag var fyrtio och maken fyrtioåtta, slog vi till och gifte oss efter bara några månaders bekantskap bland damm, kameror och skådespelare den där första gången vi sågs under en filminspelning på Meyerateljéerna, där maken var scenograf och manusförfattare och jag av en slump blev anställd som maskör. Orsak: det behövdes någon som var specialiserad på svåra sår och blod som sprutade.

Tillsammans blev vi den stora barnfamilj vi aldrig haft, med tre barn i boet; mina två, och makens dotter. Övertygade om att eftersom vi två var så förälskade, så skulle allt ordna sig till det bästa. Sagt och gjort, vi tryckte vi ihop oss i makens omoderna trea på Söder i Stockholm, vi var fria själar, två gamla Hippies at Heart, båda efter en flod av samboskap, tillfälliga förbindelser och, på makens sida, tre tidigare giftermål, så var vi nu redo för detta. Herregud, vad kunde gå fel?