Markus Wilhelmson: Du behöver inte vara rädd

Var hittar man ljus i midvintern? Markus Wilhelmson vänder sig till musiken och litteraturen.

En del pratar friluftsfrämjar-frejdigt om charmen med årstidernas växlingar, men jag tycker januari är en enda lång telefonkö i väntan på att våren ska svara.

Hur tar man sig helskinnad genom mörkret? Van Morrison försöker intala sig själv i Fire in the belly:

Gotta get through January
Gotta get through February

I en dikt ropar Göran Greider på våren, som vore den en bortsprungen hundvalp. 

Kommer ljuset någonsin att återvända?

Och på tal om mörker: Religionshistorikern David Thurfjell skriver i sin kommande bok Anspråkstagen att antalet svenskar som uppfattar livet som meningslöst har fyrdubblats de senaste 25 åren. Särskilt unga har tappat hoppet. I Sverige har vi rationaliserat bort Gud, vilket möjligen gör oss sämre rustade när det skymmer över jorden. Religionen fyller Joel Halldorf och några till med en djupare mening, men visst känns det lite sent att falla ner på knä först när nöden kommer, som att teckna en bilförsäkring då man redan kört i diket.

Betyder det något att massmördaren Rickard Andersson, veckorna innan han gömde sig på en av Risbergskas toaletter med ett gitarrfodral och tre gevär, satt timme efter timme och stirrade mot altartavlan i en kyrka? Väntade han på svar? Tänk om alla frågetecken börjat sjunga om Guds närvaro.

Polisen Maria Öhman konstaterar att radikaliserade individer och personer som överväger självmord har två saker gemensamt: de saknar stöd från omgivningen och de saknar framtidstro. 

Vi behöver alla en uppgift och bli tagna i anspråk, av någon eller något. En valp som ska rastas, en blöja bytas, en pelargon vattnas. Någon klarar sig inte utan just dig.

Sörj och gläds, men vet att ödet inte ligger i dina händer.

Ungdomsledaren och författaren Nicolas Lunabba skriver i sin kommande bok Inte din statsminister om Aziza, Kamar, Ali, Bassam, Elsa, Niloofar, Salim, Selma och två kvinnor vars familjer valt att inte gå ut med deras namn; tio människor på språng ut i livet, i ett nytt hemland, i Örebro. Hejdade av en man utan mening.

Lunabba åker tillbaka till uppväxtkvarteren i Lund och ser sin dotter gunga i en park där någon sprejat ”Döda blattar” på en lekstuga.

Kommer ljuset någonsin att återvända?

Van Morrison sjunger i en av sina vackraste sånger:

Here come horsemen through the pass
They say cast a cold eye on life on death

Nu, tre decennier efter att jag hörde den första gången, inser jag att han citerar W. B. Yeats, poeten som fick Nobelpriset 1923. En dag när David Thurfjell, fylld av sorg, oro och galopperande hopplöshet, driver omkring på Irland hittar han Yeats grav.

På gravstenen tre korta rader:

Cast a cold Eye
On Life, on Death.
Horseman, pass by!

Thurfjell tänker: Låt ditt öga se kallt. På livet, på döden. Ta det lite lugnt, du behöver inte vara rädd. Släpp taget, du kan ändå inte lösa alla problem.

Ett människoliv är flyktigt, som tiden det tar att se en ryttare passera förbi. Man hinner inte ens blinka, så är han försvunnen. Sörj och gläds, men vet att ödet inte ligger i dina händer.

Det blir mars i år också. 

Ur tidningen Vi nr 1 2026.

Läs mer:

Överlevarna i Örebro: ”Inga spacklade kulhål kan laga detta”

Nicolas Lunabba talar för de utan röst

David Thurfjell: Så gör du livet meningsfullt