Trädgårdarna återställer våra sinnen

Trädgårdens läkande kraft lockar många som känner sig överväldigade av samtidens mörker. Men trädgårdar är inte bara inmurade oaser som får oss att glömma verkligheten utanför, skriver Martin Gelin. De kan också fungera som ett vaccin mot avtrubbning, likgiltighet och nihilism.

Under höstens mörkaste vecka går jag till den vackraste platsen i Japan. Den ligger inte på en bergstopp eller i en gammal urskog, utan mitt i Tokyo. Efter en kort promenad längs en elegant grusstig, genom ett konstmuseum i ett modernistiskt trähus, får vi en första glimt av stillheten. Genom fönstret anas konturerna av japanska lönnar, vars spetsiga små löv flimrar i den disiga morgonsolen.

När du kliver ut i trädgården är du mitt i en stad med 40 miljoner invånare, men här hörs bara ett stilla, porlande vatten.

I trädgården som tillhör Nezu-museet i centrala Tokyo är det själva tiden som är huvudpersonen. Här finns inga prunkande blomsterrabatter eller myllrande landskap av spektakulära växter, utan bara en skala av grönt och brunt: runda stenar klädda i kompakt mossa; små bäckar där det flyter fallna löv; gamla tallar som snirklar sig upp mot himlen i labyrintliknande tegelröda stammar. Det är trädgårdens ålderdom, eller snarare känslan av ålderdom, som gör den så förförisk. Här ryms det övervuxna, det multnande, bredvid det levande.

Det enda ljud som bryter vattnets porlande är en mjuk men plötslig duns när ett bamburör slår mot en liten sten. Anordningen kallas shishi-odoshi på japanska och skapades ursprungligen för att skrämma bort djur, som hjortar och vildsvin, från trädgårdarna. Mekanismen är lika enkel som elegant: vatten rinner in i ena änden av ett svängbart bamburör och när det fylls över en viss punkt lutar röret så att vattnet töms ut, och då svänger röret tillbaka och dunsar mot den lilla stenen. Ljudet är tillräckligt distinkt för att skrämma ett djur men bidrar också till den meditativa fridfullheten i trädgården, som ett slags imitation av vågornas skvalp vid havsbrynet, eller en väldigt långsamt tickande klocka.

Det var min fru som först visade mig Nezu, hennes favoritplats i världen, och varje gång vi besökt trädgården känns livets besvär mer hanterliga. Vi tillbringar en eftermiddag där, under en vecka då nyhetsflödet är outhärdligt. Efteråt känns det som ett läkande bad som återställer oss som människor. 

Men framför allt är Nezu en plats som påminner mig om varför trädgården är så viktig i våra liv. Inte för att fly verkligheten, utan för att få en chans att reflektera och förstå, samla energi för att ta itu med omvärldens faktiska utmaningar. Inte att kliva bort från världen, utan att kliva tillbaka in i den.

I kölvattnet av pandemin exploderade intresset för trädgårdar, odlande och botanik över hela världen. I Storbritannien började mer än tre miljoner människor med trädgårdsarbete under våren 2020. I USA och Kanada över 18 miljoner. Gödsel- och blomjordsdistributörer fick plötsligt slut på sina lager; en av samtidens mer oväntade leveranskedjekriser. En hög andel av de som sökte sig till trädgården var unga. De beskrev det ofta som en mental livboj, en sista utväg för att behålla förståndet i en vansinnig tid.

När jag reser med min familj söker vi oss ofta till trädgårdarna. Får vi några veckor ledigt hamnar vi ofrånkomligen i botaniska trädgårdar i Ligurien, i klosterträdgårdar i Andalusien och Auvergne, i de brittiska nationalparkerna där tiden alltid är så påtaglig, där ruinerna och mossan är lika viktiga som rosorna och magnolian. I Sverige tar vi omvägar för att besöka Piet Oudolfs landskap i Värnamo, Capellagården på Öland. När min fru var gravid såg vi så mycket på den brittiska trädgårdsgurun Monty Dons tv-serier att vi funderade på att döpa vår son till Monty.

I Den tidlösa trädgården skriver den brittiska författaren Olivia Laing att vi just inte bör nöja oss med att se trädgården som en plats där vi avskärmar oss från verkligheten. Tvärtom bör vi betrakta våra trädgårdar som möjliga rum för att återställa våra sinnen – ett slags dusch för hjärnan som gör att vi faktiskt kan se världen som den är och hitta tillbaka till förmågan att verkligen ta till oss allt det vackra och allt det bedrövliga i omgivningen.

Trädgården som en plats där vi kan ta itu med, snarare än att stänga av, verkligheten.

Klivet ut i grönskan och naturen blir därmed inte banal eskapism, utan i stället ett sätt att faktiskt åskådliggöra och förstå både vår historia och vår samtid, att rensa bort distraktioner från medvetandet, den grumliga hinna av smuts och imma som skymmer vår blick från omvärlden. Trädgården blir, för Laing, ett vaccin mot avtrubbning, likgiltighet och nihilism.

”Jag var utmattad av nyheternas ständiga, plågade nu. Jag ville gå in i en annan förståelse av tiden: den sortens tid som rör sig i spiraler eller cykler, pulserande mellan förruttnelse och fruktbarhet, ljus och mörker”, skriver Laing.

Den som arbetar i trädgården ”invigs i en annan förståelse av tiden, vilket också kan ha betydelse för hur man kan förhindra den apokalyps som vi verkar vara på väg att rusa in i … En trädgård rymmer hemligheter, det vet vi alla, begravda element som kan växa på märkliga sätt eller gro på oväntade ställen. Den trädgård jag valde hade murar, men som alla trädgårdar var den sammankopplad, vidöppen mot världen”, skriver hon.

Genom att utforska trädgårdens historia, hur det brittiska landskapets ideal präglades av kolonialism, slaveri och klasshierarkier, gör hon också trädgården levande och dynamisk som en plats där vi kan ta itu med, snarare än att stänga av, verkligheten.

Poeten Inger Christensen från Danmark försökte också artikulera behovet av en väg ut ur den bedövande samtiden, hitta dörrarna som leder tillbaka till en uppmärksam tillvaro. 

”Det händer så mycket att ingenting händer. Världen producerar sina färgrika händelser så fort att färgerna flyter ut och blir grå. Och det enskilda medvetandet har inte känslighet nog att skilja ut dessa gråtoner och nyansera dem på nytt. Resultatet blir en vanmakt i förhållande till just de mest avgörande händelserna. De drabbar oss alla, men de går helt enkelt inte att ta in. De blir ett villkor i linje med regnväder … man vänjer sig vid dem … och deras utmaning av medvetandet upphör. Den naturliga växelverkan mellan iakttagelse och fantasi upphör.”

Existentiella kriser, för världen eller för oss själva, förvandlas till ett monotont duggregn som gör oss vagt nedstämda, men utan viljan eller empatin att ta itu med problemen.

Texten kommer från Christensens essäbok Del av labyrinten, här i översättning av Marie Silkeberg, och skrevs för mer än 40 år sedan. Det var då vi började se konturerna av de fenomen som format vår moderna offentlighet, med vårt överflöd av information, som kan göra det svårt att avgöra om det är världen som blivit värre sedan dess eller om det bara är vår förmåga att absorbera volymen av det hemska. 

Men känslan som Christensen fångade, den diffusa upplevelsen av att allt är för mycket, markerade början på den stora, globala avtrubbningen, den verkliga pandemin som drabbat i princip alla rika demokratier de senaste decennierna. Världen blir inte farlig för att det finns farliga människor – de har alltid funnits – utan för att den stora majoriteten slutar bry sig. 

Trädgården måste därmed bli något mer än en tillflyktsort från en besvärlig framtid. Våra gröna paradis kan inte bara vara inmurade oaser där privilegierade kan glömma verkligheten utanför, utan platser där vi kan bota den mentala utmattning som göder uppgivenheten. 

En vän berättar att trädgården, arbetet med händerna i jorden, det behagliga slitet med spaden en dimmig höstmorgon, fick henne att acceptera döden; att föräldrar, släktingar, våra närmaste, också kommer att vissna och falla ner, precis som växterna. Så blir trädgården inte bara en flykt från världens mörker, utan en plats där vi hittar tillbaka till förmågan att uthärda allt som är outhärdligt.

De vackraste trädgårdarna skapas ibland på de fulaste platserna, för att det är där de behövs. Konstnären Derek Jarman odlade sin trädgård vid en oglamorös kustremsa i Dungeness. I Howard Sooleys fotografier från trädgården, förevigade i boken Derek Jarman’s Garden, drabbas jag av kontrasten mellan trädgårdens sublima skönhet och den kärva omgivningen. Jarman valde inte platsen för att den var så idyllisk, utan just för att den inte var det. Det var vid en biltur längs kusten som hans vän Tilda Swinton övertygade honom att impulsköpa en stuga i det här landskapet, alldeles intill ett stort elverk. Han betalade 750 pund, runt tio tusen kronor, för tomten. Trädgårdar behöver inte vara en lyx. 

Bilderna från trädgården visar en döende, skröplig Jarman, som går runt och vårdar sin vallmo, sitt citrongräs och sin krysantemum med elverkets bistra silhuett i bakgrunden. Jarman skrev att ”det var just landskapets själva dysterhet som fick mig att förälska mig i det”. Det var en form av motstånd att skapa något så levande på en plats som var så livlös. Jarmans kärleksfulla trädgård bidrog även till att uppfinna ett nytt landskap, där omvärldens fulhet inte var något som skulle skymmas med murar och häckar, utan få glimta i horisonten, som en påminnelse om världens dubbelhet.

Läs mer:

Så blev dricks-knappen standard i Sverige

Venedigs skönhet förändrade Olles liv