Så blev dricks-knappen standard i Sverige

Dricks brukade vara ett sätt att visa uppskattning för exceptionell service. I dag framstår det som en småskuren protest att inte ge dricks. Klarar du att stå emot den psykologiska pressen?

Visst känns det allt oftare som att vi lever i Pompejis sista skälvande solvarv? Askans och ekots tid. Civilisationens epilog kröns av dricksknappen. Alltså den funktion på betalningsterminalen eller i betalningsappen som visar förinställda dricksalternativ så att kunden enkelt kan lägga till dricks innan betalningen genomförs. 

Plötsligt var den där, knappen. I pandemins svans, när vi på skälvande Bambi-ben återvände till världen och krogen. Året var 2022 och de nya digitala betalningsterminalerna breddade sitt herravälde. På kaféer, restauranger, i taxibilar. 

Nyss nådde dricksknappen det jag trodde var den sista fristaden – ett sunkhak jag håller kärt. En krog som stoltserar med viss A-lagarpatina, verserade stammisar, inte en enda barnstol med snurrleksaker. I baren stod en kotlettkammad grabbhalva. Han passade inte riktigt in, såg mer ut som en mäklare, men det kvittade, han kunde sätta på kranen när jag beställde en galopp. Kranen kluckade. Galoppen hälldes upp. Kortläsaren fram. Sedan – förmörkelsen, dricksknappens hickande: ville jag dricksa 10 %, 15 % eller 20 %? Det var som att höra mullret från Vesuvius innan berget slukade allt med en tunga av eld och rök.

Jag sneglade upp på grabbhalvan som rodnade blodrött och famlade med manicken, tryckte bort dricksknappen. Fick lust att dricksa bara av den anledningen. Men det gjorde jag inte. Av ren princip. 

Urtidsmänniskan visste hur man använde skam: som en osynlig piska för att hålla flocken samman. En ankarpunkt vid bygge av städer och samhällen. Skammen har varit en oumbärlig byggsten för civilisationen. En broms som ska avstyra asocial handel och vandel, allt gnidet eller smaklöst – som att till exempel gå med håven och tigga extra pengar av kunder. Nu ser vi ankarpunkten nedmonteras och försvinna, en dricksknapp i taget. Den svängande håven lägger vi knappt märke till. 

Den moderna drickskulturen är dessutom så listig att den tar skammen och låter den slå tillbaka mot gästen själv. Den vänder skammen ut och in kan man säga, genom att ta något som varit en tacksamhetsgest, ett sätt att visa uppskattning för exceptionell service, och förvandla det till ett mopsigt tiggarbrev skräddarsytt för att trigga själanöd: Hur ska jag trycka på ”ingen dricks”-knappen utan att någon blir sur? 

Som om dricks inte redan var en ångestkänga. Länge utgjorde serviceavgift en del av lönen i krogbranschen. Men med kollektivavtalen förändrades drickskulturen och antog en skepnad som skulle komma att skärra restauranggäster i 30 år, nämligen detta vaga: Dricksens kulturella vana dröjde sig visserligen kvar som ett sätt för nöjda kunder att visa uppskattning för god service, men gästerna skulle plågas i ständig ovisshet.

Hur var det nu, ska man alltid dricksa eller bara ibland, hur mycket, är det avrunda till närmsta tia eller är det fem procent och vem kan ens räkna procent i huvudet, ska man dela med tio och halvera sedan eller …? (Och även med miniräknare, är det 0,5 gånger x och sedan minus y eller ..?)

2022 kom de nya betalningsterminalerna med sin skenbara räddning: färdiga betalningsalternativ. Kära gäst, varsågod, nu slipper du tänka! Plötsligt rasade en dricksdebatt. Detta förvånade måltidsforskaren Richard Tellström, som 2024 sa till SVT: ”Jag trodde dricksen var borta för evigt.” Ebba von Mecklenburg, etikettexpert och tidigare åldfru vid Stockholms slott, konstaterade i TV4: ”Dricks är dålig kultur och nu är den på väg att spåra ur.”

Vi har blint importerat en amerikansk drickskultur som vi har sett på film

Habituering är en välkänd psykologisk process som betyder att vi kan vänja oss vid oangenäma eller störande situationer. Nu, fyra år senare, har vi kollektivt habituerats vid detta vansinne: En gniden betalningsknapp som ska få oss att betala mer än vi tänkt, när vi troligen redan betalar överpris i grundbeloppet. Sketen lager från kranen för 90 spänn, till exempel. 

Den svenska drickskulturen är trasslig för att den dessutom speglar en identitetskris. Vi har blint importerat en amerikansk drickskultur som vi har sett på film. Men att äta och dricka ute i Sverige var redan dyrt – och med de nya terminalerna dricksar vi också mer. I de nya manickerna uppmuntras procentsatser som ofta är högre än avrundningen mot nästa tia. 

Det fanns en tid i restaurangbranschen där gästfrihet och etikett var brännande. Att gästen skulle känna sig som – just en respekterad gäst. Nu har gästen blivit till simpel och misstänkliggjord pluska. Jag tänker på detta med att allt fler restauranger har infört ett hot om straffavgift om man avbokar sin bordsreservation för sent. Det hör nu till vanan att behöva uppge sina kortuppgifter för att kunna boka bord. Skammen är sannerligen död. 

Det tyngst vägande argumentet för att vi tröskar i askan och ekots tid är inte de färdiga betalningssatserna i de nya manickerna. Det är knappalternativet INGEN DRICKS. Vår tids största konfliktyta? 

Att underlåta att dricksa var en icke-handling innan de nya betalningsterminalerna kom. Men INGEN DRICKS-knappen är en giftig övning i lager av våldsamhet och psykologisk press som borde studeras av antropologin. Det är våldsamt för serveringspersonalen. Våldsamt för den som håller i kortapparaten. Våldsamt för sällskapet som ska dela på notan och ser hur fegisen med kortapparaten drabbas av generositetspanik och dricksar 25 % som sedan kommer att landa på allas Swishpåminnelse.

Den som betalar vill inte framstå som småskuren, det är alldeles uppenbart. En mycket lönsam rädsla, har det visat sig. Restauranger som infört terminaler med färdiga dricksalternativ rapporterar att dricksen generellt har gått upp, ibland dubblerats, jämfört med tidigare. 

Jag inser att jag hade fel innan. Den osynliga piskan har inte försvunnit. Den är bara inte osynlig längre, den blinkar, piper och frågar: Vill du lägga till 20 %?

Läs mer av Joanna Górecka:

Jag äter för att bli odödlig – nära döden efter en vecka

Hejdå doftfria Sverige! Parfymboomen är här