Mikael Wiehe: ”Jag försöker hitta ett nytt sätt att leva”

Sex decennier som artist är över. Alzheimerdiagnosen riskerar att skapa ett slutackord i moll, men inte om Mikael Wiehe får bestämma.

Det finns två alternativa inledningar till den här texten.

Den första handlar om hur Mikael Wiehe kort före vårt möte blir approcherad av en ung man på gatan som berättar om hur viktig Wiehes musik har varit för honom. 

Den andra handlar om hur Mikael Wiehe kort före vårt möte faller handlöst när han försöker sätta sig på en betongsugga utanför vårdcentralen. Han har just blivit vaccinerad mot covid. Två män rusar fram och hjälper honom upp från asfalten. 

Mikael Wiehe skulle nog föredra att endast se det första alternativet i tryck, men nu har ni båda bilderna. De existerar samtidigt. 

– Först måste jag bara sitta här i tre minuter och inte tänka på vad jag ska säga.

Med här menar Mikael Wiehe en nedsutten soffa som nog varit mörkblå en gång i tiden i det han kallar ”arbetslägenheten”, en sliten men charmig lya ett stenkast från Pildammsparken i Malmö. 

På en vägg hänger stränginstrumenten på rad. Bouzouki, banjo, mandolin och flera gitarrer såklart. I ett hörn står hans farmors gamla luta. Travar med noter och cd-skivor överallt, diplom, prisstatyetter och svartvita fotografier från 60 års artistliv. En Steinway-flygel tar upp en tredjedel av rummet. 

Ska jag hämta ett glas vatten till dig?

– Vet du, det är en jättebra idé. 

Mikael Wiehe ser ut att samla kraft inför att prata om det som alla vill att han ska prata om just nu. Alzheimerdiagnosen. Den han nämnde som hastigast i slutet av sitt hyllade sommarprat i P1 förra året. 

– Jag tycker att jag har haft ett så jäkla roligt liv. På många olika sätt, börjar han.

När du säger att du ”har haft”. Betyder det att ditt liv inte är så roligt nu?

– Jag hoppas att jag ska kunna hålla igång ett par år till i alla fall. Men det vet man ju inte.

Man kan dö i en trafikolycka i morgon.

– Hellre det än att ligga och vara halvt medvetslös på en bår någonstans, säger han och flinar.

Blicken är klurig bakom de klassiskt runda stålbågade glasögonen. Samma modell genom hela livet. I april fyller han 80. Musiken har varit hans medel för att försöka förändra världen. 1970 var han med och startade Hoola Bandoola Band, som blev det största proggbandet i Sverige under det efterföljande decenniet. När gruppen upplöstes 1976 inledde Mikael Wiehe och bäste vännen Björn Afzelius egna framgångsrika karriärer som soloartister. Titanic, Den jag kunde va, Flickan och kråkan och En sång till modet är klassiker. Senast han sjöng låtarna inför publik var under avskedsturnén 2022. Det var också då han började ana att något inte stämde.

– För första gången på 60 år kände jag mig lite ängslig och osäker när jag skulle gå på scenen. Jag är halvdöv så jag fick hjälp med att stämma gitarren. Jag kan inte höra övertonerna längre, men det var något annat också. Något med minnet. Men jag ville inte veta om jag var sjuk när jag hade 70 spelningar framför mig. Det fick vänta. 

Hemma i Malmö fick han en tid på Minnesmottagningen och det konstaterades att han drabbats av Alzheimers sjukdom, den vanligaste formen av demens. 

– Jag tyckte att jag mådde så himla bra. Kan man verkligen ha alzheimer och må så här bra, tänkte jag. Sedan förstod jag att man kan det och att det går långsamt utför. Än så länge kan jag i alla fall komma ihåg vad mina barnbarn heter och jag kan prata ganska obehindrat förutom att jag tappar tråden ibland. 

Mikael Wiehe vill ogärna bli ett ansikte utåt för sjukdomen. Han är mån om att bli ihågkommen för musiken, låttexterna, översättningarna av Dylan och Cohen, det politiska engagemanget, hjärtat till vänster. Därför gör han bara intervjuer som går att redigera i efterhand, berättar han, så att de långa pauserna mellan orden trollas bort. Stå på scen, sjunga låtar och prata framför folk, det är också över nu. 

– Man kan sjunga fel en gång. Man kan sjunga fel två gånger, men då börjar publiken bli lite osäker. Tredje gången vill de ha pengarna tillbaka. Jag kan helt enkelt inte ställa mig på en scen. 

Han inspekterar högerhandens klolika naglar, perfekta för att attackera strängarna med. I teorin. 

– Jag har fortfarande kvar mina gitarrnaglar, men att spela igen kanske är en dröm som aldrig går i uppfyllelse.

Om någon önskar min död får de vänta lite till

Han fick sin första gitarr som tioåring och lärde sig snabbt att plocka ut egna låtar. Nu hänger instrumenten stilla ovanför hans huvud. De ger bara ifrån sig ljud när Mikael Wiehe hostar. Då ekar det hemtrevligt i rummet. Kan livet ha en annan mening än musiken? Vem är han nu?

– Det låter så pretentiöst, men jag känner att jag är i en process där jag försöker hitta ett nytt sätt att leva. Jag tror att det innebär att fortsätta som vanligt. Läsa böcker man är nyfiken på, lyssna på musik som man inte vet vad man tycker om. Jag var och lyssnade på Athena Farrokhzad häromdagen. Hon läste dikter i Malmö. 

Han blir upprymd, pratar snabbare: 

– Det är ju jävligt kul att höra vad den generationen tycker i olika frågor. Alla var svartklädda. Alla höll i glasen med försiktiga fingrar (Mikael Wiehe spretar med fingrarna som om han håller i ett vinglas). Det är liksom … att få vara en del av det en kväll i livet. Skitkul, tycker jag!

Du lyser upp när du pratar om det.

– Ja. Alternativet är ju att lägga sig på soffan och rulla tummarna och det känns inte så kul. 

Han har ett tredje alternativ om det skulle vilja sig riktigt illa, om han inte skulle känna igen sig själv längre, som han säger. I ett bankfack finns en lapp med en adress till en klinik i Schweiz där man kan få hjälp med att ta sitt liv.

– Om det blir outhärdligt, livet blir trist och meningslöst, så kanske man vill ta till den utvägen. Där är jag inte nu! Och jag är inte säker på att jag kommer dit heller. Det är lätt att vara kaxig när det inte är akut. Om någon önskar min död får de vänta lite till. 

Vad säger din familj om att du har den här utvägen?

– Nu är det så här, förstår ni, att jag har fått den här sjukdomen och den blir inte bättre, det blir sämre. Så det är bäst att ni är snälla mot mig nu medan ni har mig … 

Ni kan skämta med varandra?

– Än så länge är det inte särskilt dramatiskt. 

Det känns som om du tar det här med jämnmod.

– Ja. Man ska välja sina fiender med omsorg. Den här sjukdomen har ingen segrande utgång. Det vet man. Men man kan pigga upp sig under tiden på vägen mot slutet.

Upplever du att folk behandlar dig annorlunda sedan du fick alzheimer?

– När jag skulle åka tåg sist och lägga upp kofferten på hyllan kom det fram någon kille i 40-års-åldern som sa ”jag kan hjälpa dig”. 

Mikael Wiehe hytter med näven på skoj i luften framför sig.

– Jag tänkte ”grrr, det behöver du inte”, men sa ”tack det får du gärna”. 

Det har ju egentligen inget med diagnosen att göra, utan bara att du har blivit en äldre man.

– Ja, det är så. Men så vet jag inte riktigt vad som är vad. Alla mina jämnåriga kompisar säger också att de glömmer. Vilken filmstjärna som är gift med vem och så vidare. 

Jag är själv tankspridd. Jag glömmer saker hela tiden. Så har jag varit hela livet.

– Men det har inte jag. 

Mikael Wiehe tillbringade sina första år i livet på andra sidan sundet, i Köpenhamn. Hans pappa var en dansk journalist med hög moral som gick med i den danska motståndsrörelsen och åkte till Finland för att slåss som frivillig i finska vinterkriget. Mamman var en svensk keramiker. Men relationen knakade och en dag när Mikael Wiehe kom hem hade pappan tagit sitt pick och pack och dragit. Ett år senare, sex år gammal, flyttade han med sin mamma och lillebror till Malmö. I skolan blev han danskjäveln som åkte på stryk för att han gick runt och sjöng högt på rasterna. Han lärde sig spela gitarr och saxofon på egen hand. Först jazz, sedan popdängor i brorsans band. 23 år gammal får han ett telefonsamtal från ett krisande band och livet tar en ny vändning. 

– De ringde mig för att jag skulle leda repetitionerna eftersom jag var känd för att vara en hårdhudad kapellmästare. Jag fick folk att spela som de skulle. 

Tillsammans med vännerna Björn Afzelius och Peter Clemmedson insåg han dock snabbt att bandet Spridda skurar var ett hopplöst fall. 

– Pianisten hade en väska med sig till repetitionerna. När det hade gått tio minuter så öppnade han den och ropade: ”Filialen har öppnat!” Det var filialen till Systembolaget han menade. Där var olika flaskor av whisky och konjak.

Jag ringde Stikkan och tackade nej

Ur spritångorna föddes istället Hoola Bandoola Band, men rätt snart var allt nära att krascha igen. Afzelius och Clemmedson gick och klagade till chefen. De tyckte inte det var kul längre och ville sluta. 

– Vad synd, för jag har precis fått kontakt med Sveriges Radio, sa jag. De vill göra ett program om oss. Ska vi inte göra det först? 

De spelade några låtar som Wiehe hade skrivit. Producenten gillade det han hörde och tog kontakt med skivbolagsdemonen Stikkan Anderson, som ville bjuda på lunch.

– Då ville de plötsligt inte upplösa bandet längre. Då var det kul igen, säger Wiehe roat.

Han åkte till Stockholm och träffade Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog från Abba på en pizzeria, ditkallade av Stikkan för att rekognosera, kolla vad malmöiten var för en typ. Han klarade testet.

– Men på vägen hem blev jag osäker. Jag ville ju inte vara med Stikkan Anderson. Det var svensktoppsmusik. Så jag ringde honom och tackade nej. Han blev skitförbannad och skulle stoppa oss i alla kanaler. Vi skulle aldrig få spela in skivor eller vara med i radio och tv. 

Oj, sa han det?

– Ja han var riktigt dum! Många år senare skulle det göras ett program om honom i tv, då ringde han och ville att jag skulle vara med. Jag sa: ”Jag vill inte vara med i samma program som du!”  Det är enda gången jag har varit riktigt hämndlysten, säger Wiehe och skrattar gott åt minnet.

Låtarna Keops pyramid, Vem kan man lita på?, Stoppa matchen och Victor Jara var nog inte vad mogulen Stikkan Anderson hade önskat sig ändå. I Magnus Gerttens dokumentär Progg på väg som handlar om Hoolas återföreningsturné 1996 lägger Wiehe ut texten om den progressiva musikrörelsen, den som styrdes av artister och publik till skillnad från mäktiga skivbolagsdirektörer uppifrån, och om vänstervågen som svepte fram på 70-talet. 

”Det var hippt att kunna saker om världen, förklara den, intressera sig för den, engagera sig, försöka vara med och förändra, gärna förbättra saker. Det var ett slags mode, men jag tycker att det var ett väldigt bra mode. Det har förändrat mig för livet och det är jag glad för”, sa en 30 år yngre Wiehe i dokumentären och fortsatte:

”Det var säkert naivt och godtroget av oss, men nu finns en resignation, en ironisk distans där man nästan sätter en ära i att inte vara så jävla dum som vi var, att tro att man kan påverka någonting. Den som är desillusionerad och håller distansen, det är den som är cool.”

Om man håller distans riskerar man aldrig att trampa snett. Mikael Wiehe har gjort tvärtom och hamnat långt ut åt vänster ibland. Han har stått upp för folkrörelserna i Latinamerika och kämpat mot apartheidsystemet i Sydafrika, men han har också kritiserats för att ha relativiserat förtrycket på Kuba och 2015 tog han emot det kontroversiella Leninpriset. 

– Folk har frågat mig om jag ångrar någonting. Nej, ni ska fan inte komma och tycka att jag ska göra avbön för någonting, medan ni satt och inte brydde er om vad som hände runt omkring er, säger han.

Hur gick det då efter alla stödkonserter och sånger om solidaritet? Vietnam blev en kommunistisk enpartistat med marknadsekonomi, i Sydafrika är korruptionen utbredd och i Nicaragua har revolutionären och sandinisten Daniel Ortega, som omfamnades av den svenska vänsterrörelsen, utvecklats till en ny diktator. 

– Allt blev inte som vi hoppats, men jag tycker ändå att det är viktigt att påpeka att det inte fanns något tänkbart alternativ. Skulle vi ha behållit apartheidsystemet? Inte aktuellt. Och revolutionen i Nicaragua – skulle vi valt diktatorn Somoza istället för rebellerna? Att Daniel Ortega skulle bli en ny despot kunde vi inte veta då, säger Wiehe.

Jag blir rasande när det gäller Palestina

Situationen på hemmaplan skulle också kunna göra en gammal socialist uppgiven. Arbetslösheten i Sverige närmar sig nio procent, antalet dollarmiljardärer ökar och politikerna pratar om att sätta barn i fängelse. Men högervindarna har inte blåst omkull Mikael Wiehe. Han känner hopp, säger han, framför allt när han tänker på den unga generationen, med Greta Thunberg i spetsen, som kämpar mot orättvisor.

– Det är de som ska ta över framtiden. Det är inte jag. Jag har gjort mitt. Det betyder inte att jag inte vill något längre, men det kan inte ligga på mig hur framtiden ska se ut. Jag har fått min chans. Och det gick sådär, skrattar han.

Den politiska lågan brinner alltjämt i honom, den har bara tvingats anta en annan uttrycksform än musiken. I sitt Sommar-program pratade han om de växande klyftorna i samhället och kallade de som tror på kärnkraft för ”galningar”. När han var med i SVT:s Babel med sin nyutgivna bok Mikael Wiehes amerikanska sångbok, gjorde han ett undantag och sjöng en bit ur låten Fågel Fenix som han dedikerade till Gazas barn. 

– Jag blir rasande när det gäller Palestinafrågan, att jag inte kan göra någonting. Det kan inte finnas en ursäkt för detta hänsynslösa massmord. Om det då ska kallas folkmord eller inte tycker jag är helt oväsentligt, säger han från soffan i Malmö.

Varje söndag, om han kommer ihåg tiden, virar han den svartvita sjalen om halsen och ansluter till Palestinademonstrationerna i stan. Det är en tveeggad känsla att vara där, erkänner han.  

– Jag har ju kunnat använda mina sånger för att få ut det jag vill säga – på konserterna, i låtarna och mellan låtarna. Jag har förlorat den plattformen när jag inte kan sjunga och spela längre. Jag borde ju stå på alla de här scenerna på olika ställen i Sverige och sjunga till stöd för Palestina. Och så kan jag inte sjunga längre. Det är jävligt frustrerande alltså, säger han och ser för första gången under samtalet rätt uppgiven ut. 

Vem ska ta din plats?

– Jag ser inte riktigt någon som sjunger de sångerna i dag, säger han fundersamt, men tillägger att det är en naturlig del av pendelrörelserna genom historien. Snart kommer sånger för solidaritet och jämlikhet säkert vara inne igen.

Nyligen drabbades Mikael Wiehe av en så kallad Tia. Det står för transitorisk ischemisk attack och betyder att syreflödet till hjärnan stoppas en kortare stund. Det liknas vid en mini-stroke och talförmågan kan försvinna. Wiehe har sin egen okonventionella metod för att få den att komma tillbaka. 

– Om man dricker en starköl och sover en halvtimme brukar det gå över.

Den första attacken fick han redan 1980 när han skulle separera från sin första fru. Han blev förvirrad och visste inte vilket år det var. Livet har, liksom för de flesta i hans ålder, bjudit på en del käftsmällar. Det var även nära att det tog slut med hans nuvarande fru Maya. Hon lämnade honom efter femton års äktenskap 2005, men kom på bättre tankar, som han säger, ett år senare. I Vi har han tidigare berättat att han sällan gråter, men under den här tiden kom tårarna varje dag. Upplevelserna skildrar Wiehe på sitt mest självutlämnande album Sånger från en inställd skilsmässa. 

– Den fick fin kritik, men sålde inte mycket. Det är inte så många som är intresserade av mitt själsliv, men den var nödvändig för mig att skriva. Sedan dess har jag tänkt att jag bara vill skriva låtar som är nödvändiga för mig själv att skriva.

Det har blivit runt 300 stycken under den långa karriären. De senaste plitade han ner i september, i den lilla lägenheten i Malaga som han åker till med jämna mellanrum. Spanien har varit något av hans andra hemland sedan 60-talet. Men trots att han är fascinerad av kulturen och har en spansktalande chilensk fru talar han själv inte språket, erkänner han lite skamset. 

Du har inga planer på att flytta dit?

– Jag läser i tidningen om folk i min ålder som säger: ”Nu gör vi det, nu flyttar vi till Spanien.” Det skulle jag aldrig kunna tänka mig. Jag har fem barn och tio barnbarn här.

Varför är Malmö så bra?

– Det är nutidens stad. När vi har familjeträffar så är vi ungefär 25 personer. Den ena är dansk och den andre är från Afghanistan och den tredje från Ungern. Det är bara en enda röra alltihop och det är så det ska vara. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo någon annanstans. Och hur skulle Malmö klara sig utan mig? Det går ju inte. 

Läs mer:

Mikael Wiehe: Sången som gett mig medaljer, en kontinent och en fru

Mikael Wiehe: ”Kul så länge det varade”