Mustafa Zatara: ”Min pappa blev Lasermannens sista offer”

Mustafa Zatara var sex år när pappa Hasan sköts av Lasermannen. Nu har Mustafa skrivit en monolog om sin pappa – för att ta reda på vem han var innan skotten.

”Den 30 januari 1992 klev Lasermannen, eller John Ausonius, in i pappas lilla butik i Hägerstensåsen och avlossade två skott. Ett träffade pappa i huvudet. Vår lägenhet fylldes av människor. Det skreks, gräts och svimmades. Jag var sex år när pappa blev skjuten. På sjukhuset fick jag se honom ligga i en säng med slangar överallt. Det satte djupa spår. Hans huvud var stort som en basketboll.

Pappa låg i koma en tid. Han blev stum och halvsidesförlamad. När han kom hem från sjukhuset kändes det läskigt. Från att ha varit en fullt fungerande 42-årig pappa som bar kaptensbindeln och skulle leda vägen… till att inte kunna kommunicera. Det blev en stor omställning. Han försökte göra sig förstådd, men vi förstod inte. Han blev frustrerad och förbannad. Jag minns hur jag och mina syskon dansade och clownade oss för att få honom att skratta.

Hemma fick jag berättat för mig att en sjuk person sköt på människor med utländsk bakgrund. Jag sprang sicksack till och från fotbollsträningen, för att göra det svårare för ett lasersikte att träffa mig. Det gjorde mig snabb, men jag minns skräcken. Som tur var åkte Ausonius fast fyra och en halv månad efter att han sköt pappa. Min pappa blev Lasermannens sista offer. Rädslan försvann till viss del, men inte helt. Det må ha varit en person som sköt min pappa, men flera andra tyckte att det var rätt. De var skalliga och gick runt med bomberjackor. Idag bär de kostym…

Jag har önskat livet ur Ausonius. Men jag har bearbetat de känslorna nu.

Familjen har aldrig velat prata om det som hände. Jag respekterar det. Men ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att jag behövde få svar på mina frågor. Varför blev pappa skjuten? Varför hände det här oss? Jag kontaktade journalister som träffat Ausonius. Jag ville få deras bild av Lasermannen. Men det ledde till att jag efter en tid kände att jag visste mer om honom än om min egen pappa. Då bestämde jag mig för att rikta in mig på pappa i stället. Vem var han innan han blev skjuten? Jag visste bara vem han blev.

Jag flyttade in hos pappa och arbetade som personlig assistent åt honom. Samtidigt la jag pusslet för att få en helhetsbild av vem han varit. I en byrå hittade jag gamla fotografier från innan han gifte sig med mamma. Jag hittade betyg och arbetsintyg. Jag pusslade ihop tiden innan och tiden efter. Jag höll på med det i fyra år. I sökandet efter svar lärde jag känna pappa – och fann även mig själv. Jag återtog vår relation.

Pappas tidigare liv sköts bort av Lasermannen. Jag har velat hämnas. Jag har önskat livet ur Ausonius. Men jag har bearbetat de känslorna nu. Jag tänker inte på Lasermannen längre. Pappa lever i en död kropp – men han om någon uppskattar varje sekund av livet. Det är nog så för alla som har sett döden i vitögat, att man känner tacksamhet. Jag är stolt över pappa som överlevt det här. Han har gjort en helt otrolig tillbakaresa. Många frågar var mitt driv kommer ifrån. Det är helt klart från pappa. Han är min största inspirationskälla.

Innan jag flyttade in hos pappa var mitt svar på frågan ”vem är din pappa?” att han blev skjuten av Lasermannen. Det var vad jag visste. Jag har några få minnen från tiden innan. Vi pallade äpplen tillsammans och åkte till Skara sommarland. Men jag visste inte vem pappa var. När jag påbörjade mitt projekt med att vända på varenda sten för att få svar, fick jag bland annat veta att pappa även varit fritidsledare. Han var engagerad i samhället – en mångsysslare och profil i området. Många stannar fortfarande upp och vill hälsa när han är ute. Det tar ett tag att passera torget.

Först ville jag att pappas historia skulle bli en bok. Men sedan kände jag att den borde berättas inför publik. Jag bokade ett möte med en regissör på Kulturhuset Stadsteatern. Jag hade med allt material jag samlat på mig under de fyra år då jag bodde med pappa. Det resulterade i en timmes monolog där jag själv står på scenen. Vid premiären var pappa där. Det kändes pirrigt. Men när jag slängde en blick på honom såg jag stolthet i hans ögon. Då spelade det ingen roll längre om föreställningen skulle gå hem hos andra. Men recensionerna har varit jättefina, vi har fått stående ovationer. Det är ett stycke svensk historia – även om jag framför allt vill berätta om pappa. Han är så mycket mer än ett av Lasermannens offer.”

Berättat för Lina Norman

Läs mer:

Ardalan Esmaili och Evin Ahmad: ”Vi hade samma passion”

110 dagar med Greta Thunberg: ”Kampen har bara börjat”