När Kendall Roy mötte Knausgård

När Karl Ove Knausgård och Jeremy Strong intar en restaurang i Köpenhamn för ett intimt samtal tvingas publiken köpa grisen i säcken.

Allt med den här kvällen är faktiskt superkonstigt. Karl Ove Knausgård och Jeremy Strong, mer känd som Kendall Roy i tv-serien Succession, ska prata med varandra. Inför en publik på ynka hundra pers. På Noma, världens bästa restaurang, som nyss bommade igen för gott. Samtalet sker utan moderator och på förhand överenskommet samtalsämne. Den man som så bombastiskt på:ar samtalet – ”we are in the presence of two great storytellers” – bekräftar att Knausgård och Strong träffades för första gången för 15 minuter sedan, bakom scenen.

Genidrag eller dansk idioti?

Det får visa sig. Klart är att både gäster och upplägg väcker nyfikenhet. Redan en och en halv timme innan samtalet ska börja slår de mest hängivna fansen sig ner på de främre bänkraderna. Andra hugade, som också vill se bra, men ogärna lämnar det sorliga hygget i baren, brer istället ut sina ytterkläder över bänkarna. ”Paxar” plats på ett sätt man annars sällan ser 55-åringar göra.

Det är en lyxig känsla att få gå omkring i en av världens mest berömda restauranger. I framtiden ska Noma fungera som en ambulerande experimentverkstad, med gästspel över hela världen. Personalen och utrustningen har dragit vidare till Japan – Noma kör just nu en pop-up i Kyoto – men inventarierna är kvar. Stora glaskärl med picklade granskott och inlagda kottar, längs baren hänger hela persienner av vad som ser ut att vara torkade djurhudar. Vitrinskåpen är proppfulla med utmärkelser. Tre stjärnor i Guide Michelin 2021, 2022, 2023. Den inglasade tegelväggen är en wall-of-fame, en gästbok. ”David Chang was here”, Bond-skådisen Daniel Craig likaså. Svenska traktörer som Daniel Berlin och Björn Frantzén har kluddat sina signaturer på stenarna.

Snart har även en världsberömd norsk författare varit här.

Kvällens gäster har lotsats in på samma vis som de forna restaurangbesökarna, genom växthuset, längs odlingarna och in via entrén på den långsida som vetter mot vattnet. Trots att evenemanget är öppet för allmänheten har kvällen karaktären av exklusiv privatfest. DJ:s spelar på behaglig volymnivå, i de två barerna serveras hantverksöl, naturvin och en cocktail på whisky, fläder och bergamott. Till självkostnadspris. Okej, inte riktigt men 45 danska för en öl, 70 för vin och cocktail, är facilt med Noma-mått mätt. Också maten är förbluffande prisvärd. 220 kronor för en meny från Nomas burgar-ställe POPL. De unga kockarna jobbar tyst och disciplinerat, inte olikt personalen i en operationssal. Den där ledigheten som vill till när enbart kirurgisk maxprestation accepteras, ni vet. Så är hamburgaren också en av de absolut godaste jag har ätit i mitt liv. En perfekt grillad puck på frigående dansk kossa, rå rödlök, saltgurka mellan två pinfärska halvor grillad brioche. En potatissallad och ”seasonal preserves” till det: kantarell och feferoni från Nomas fermenteringslabb.

Undrar vad Knausgård och Strong ska prata om – inte mat väl? Både Strong och Kendall Roy, rollfiguren som gjort honom känd för den breda publiken, är förvisso überfoodies. När Succession spelades in i Italien tog Strong med egna kaffebönor, då han ansåg det italienska espresso-utbudet vara undermåligt. När Kendall skulle intervjuas av en journalist propsade Strong på att byta ut hans beställning. Waldorfsallad!? Det var för bövelen något hans farsa skulle beställa. Kendall är mer en fänkålssallad-med-lätt-vinägrett-till-kille, förklarade Strong. Manusförfattarna gick honom till mötes.

Knausgård är däremot så långt ifrån matsnobb man kan komma. Alla som läst hans autofiktiva sexbokssvit Min kamp vet att det kulinariska spelar en undanskymd roll. Och det är snällt uttryckt. Såväl Karl Ove som senare hans egna stackars barn växer upp på en diet av fisk och kokt potatis. Möjligen en bukett sönderkokt broccoli till. Möjligen salt och peppar. Knausgård har få övermän när det gäller sinnliga beskrivningar, men när det kommer till mat faller han till föga.

Nej, matintresse kan omöjligen vara det som förenar männen. Så hur hamnade de här, på ett törnroseslumrande Noma? Det är det första Jeremy Strong berättar efter att ha äntrat scenen. Han, Noma-stammis sedan 2011, fick frågan av kökschefen och delägaren René Redzepi. Kunde inte han komma hit och hitta på något, vad som helst? Det vore synd och skam att låta de vackra lokalerna stå tomma. Strong kontaktade omedelbart Knausgårds agent. Skrev långt och lidelsefullt om vad norrmannens böcker betytt.

Till Strongs sprudlande glädje tackade idolen ja!

Nu sitter de här, på varsin barpall i ljus furu. Knausgård magisterrak i ryggen, benen kulturmanskorsade. Den reslige norrmannen som vanligt propert klädd, i mörk kostym. 

För att vara en beundrare är Strong egendomligt nedklädd. Slokande brun beppehatt, bylsig hoodie, sneakers. Också kroppsspråket är egendomligt. Han sitter bakåtlutad, liksom nedpyst över barpallen, som en svårimponerad elev längst bak i klassrummet. Möjligen är framtoningen ett försök att kamouflera upphetsning?

Skådespelaren håller nämligen Min kamp-böckerna som ett av de tio främsta litterära verken någonsin. Ikväll berättar han att han hade en lapp med en passage ur Knausgårds Munch-bok upptejpad på sin spegel i logen när han spelade Ibsen-pjäsen En folkefiende på Broadway. Det här, just detta ögonblick, förblir ”det mest spännande i mitt liv”. ”Jag skämtar inte”, inskärper han.

”The importance your work has had on my life is immeasurable,” säger Strong.

Ur magfickan i sin bylsiga hoodie rotar han fram en rikedom av knöckliga lappar, febrigt nedtecknade på hotellrum världen över. Samtliga sporrade av Knausgård-läsning. Några är reflektioner, somt rena citat, annat frågor och funderingar. Ett slags disparata marginalanteckningar, tillkomna utan att behöva vanhelga böckerna medelst hundöron.

För att fila ner piedestalen skjuter Knausgård emellanåt in frågor, han också. Författaren har uppenbarligen sett sin samtalspartners grejer, såväl Succession som färska The Apprentice, filmen där Strong spelar Trumps ökände rådgivare Roy Cohn. Knausgård berättar om en scen som särskilt berörde honom. 

”När du agerar”, säger Knausgård. ”Hur når man det där… att vara äkta när man låtsas?”

Det här är enda gången under samtalet som Strong tar sig rätten att milt rätta sin idol. 

”Jag tänker inte på det som att låtsas. Jag tänker på det mer som att vara.”

Åh, vilken Kendall Roy-sak att säga, tänker jag.

Jeremy Strong påminner om en skrivskoleelev som råkat springa in i sin husgud på krogen

Strong ser ut, låter som och uppför sig precis som den bekräftelsekåta, kärleks- och uppmärksamhetstörstande streber han spelar i Succession. Likt sin rollfigur var Strong länge förbisedd, sprickfärdig av latent potential. Den erfarenheten delar han faktiskt med Knausgård som var så frustrerad över det egna skrivandet att han övervägde att ta livet av sig innan han förlöstes av Min kamp.

”Känslan av att vara otroligt privat och inse att dina erfarenheter är otroligt vanliga. Det var nästan chockerande för mig”, säger Knausgård.

Strong flikar in ett Ibsen-citat, för att understryka att han minsann fattar grejen.

”He was desperate to be looked at, but terrified to be seen.”

Komplimanger varvas med högläsning och trevanden som ”Har jag förstått dig rätt här?”. Bara undantagsvis förekommer något som kan liknas vid frågor. Jeremy Strong påminner om en skrivskoleelev som råkat springa in i sin husgud på krogen. Vid ett tillfälle, då han tycks drunkna i de Knausgårdska ögonen, påminner han om en pårökt amerikansk utbytesstudent, som i skenet av en strandbrasa glupskt suger i sig sin nyfunne gurus visdomspärlor.

Med det sagt: Strong är både välformulerad och referensstark. Under det timslånga samtalet citerar han allt från Simone Weil till Meryl Streep. Inlevelsefullt högläser han en vacker dikt av den norske poeten Olav Haug. Och han låter det vara tyst efteråt, drar inte ett obligatoriskt skämt för att få den piniga högtidligheten att skingras, som Kendall Roy bergis hade gjort.

Läsningen får mig att tänka på en annan Roy.

Roy Andersson närmare bestämt. Hans lilla stridsskrift Vår tids rädsla för allvar försöker återupprätta respekten för pretentioner. Här har vi kanske den röda tråden? Både Knausgård och Jeremy Strong är otidsenligt pretentiösa. Konstnärsromantiker av obsolet snitt. Konsten är på liv och död. Skapande ska kosta. Fråga bara Strong. När en inspelning drog ut på tiden blev han sen till sitt eget bröllop.

Och medan Strong retar gallfeber på sina kollegor genom att förbli ”in character” mellan tagningarna lever Knausgård fullständigt för skrivandet. Försakar familj, vänskaper och tvivelsutan eventuella kulinariska aspirationer privatliv för det överordnade skrivandet.

Hur långt får man gå för konsten? Den frågan genomsyrar Knausgårds senaste roman Nattens skola där strebern Kristian Hadeland, en aspirerande fotograf, bokstavligen kliver över lik för att nå sina drömmars mål.

Upptäckten av ett gemensamt ärende får det hittills famlande samtalet att lyfta. Duon kommer in på transcendens i det vardagliga. ”Det är allt vi har”, påminner Knausgård. ”Vi är alltid I det vardagliga.” Det slentrianvardagliga är magins enda möjliga skådeplats, slår han fast. Båda beskriver själva akten, alltså skrivandet och skådespelandet, som en nåd. En flykt från tiden, nuet och jaget. Något som lyckligtvis är tillgängligt också för mottagarna av film, teater och litteratur. Att läsa en roman är i bästa fall att vidga jaget bortom den förminskande identitet vi ständigt navigerar efter: kön, ålder, erfarenheter. Genom skrivande, eller läsande, kan vi frigöra oss från det låsta jaget, med tillhörande attityder och preferenser, för att svälla till något mer.

Ivriga nickningar från Jeremy Strong. Han avslöjar att han nyligen avverkade ett silent retreat, för att komma bort från de färdigsnickrade sanningar som ekar inom oss, för att ”sluta vara fångad av sina egna berättelser”. Det där jagupplösandet visar sig bli kvällens tema.
Jeremy Strong förkastar method acting, det svulstiga epitet som ofta tillskrivs honom på grund av hans minutiösa rollförberedelser. Det är ”disconnecting” han ägnar sig åt, förklarar Strong. Innan han ens kan närma sig rollfiguren måste jaget i största möjliga mån skalas bort.

Omkring männen på det milt upplysta podiet dåsar den övergivna restaurangen kväll. Servispersonal bär undan brickor fulla med tömda glas. Utanför panoramafönstren avtecknar sig supermånen i det svarta oljelika vattnet, ett sprittande ljusspel.

”Allvaret i ditt arbete är en radikal kärlekshandling”, säger Jeremy Strong mot slutet.

Det är fint att se en vuxen människa bedyra sin kärlek till en annan på det här sättet; den där formen av ogarderad beundran reserveras vanligtvis för tonåringar och ungdomar. När samtalet övergår i allmän frågestund har Strong säkerligen bara avverkat en bråkdel av den terräng han drömt om att sondera. Motvilligt stoppar han tillbaka lapparna i sin ficka. 

Jag har också obesvarade frågor. Den mest brännande: Hur mycket är Knausgård, som närmar sig de sextio, själv beredd att offra för konsten?

Den pojkvasker som har makten över mikrofonen räcker den uteslutande till gäster på de högra bänkraderna. Min hand förblir hängande i luften. Lyckligtvis blir frågan ställd ändå. Typ. Någon i publiken frågar i alla fall hur männen på scen gör för att ”slå av och på”.

Förr sökte Knausgård sig till avlägsna fyrar, ödehus och kloster för att skriva, berättar han. Han skrev jämt och ständigt, dygnet runt. Med vilket resultat? Jo, allt låste sig. Det behövde bli så världsomvälvande bra att han jämt var missnöjd, ständigt ruade sig. Strong nickar återigen. Nuförtiden då? Författaren Knausgård upphör helt enkelt när han stänger dörren till arbetsrummet bakom sig.

Strong processar informationen med ett skyldigt Kendall-leende över läpparna. Han har lite svårare att koppla av och på, erkänner han. Efter att ha fått barn försöker han visserligen tacka nej till påfrestande ondskefulla roller, men den där balansen alltså … Jeremy Strong får erkänna att han inte heller i det avseendet nått lika långt som sin läromästare. 

”Det är något av ett dubbelliv”, säger han.

Läs mer av Christian Daun:

”Jag dödförklarade våra minnen”

Kärlek utan Tinder? Christian försöker träffa någon analogt