Niels Fredrik Dahl om föräldrarna och romansuccén ”Fars rygg”

Fars rygg är en av 2000-talets nordiska romansensationer. Vi träffar Niels Fredrik Dahl för ett samtal om ensamhet, äktenskapet med Linn Ullmann och varför han förvandlar föräldrarnas hemligheter till romanstoff.

Niels Fredrik Dahl stannar plötsligt i folkhavet vid Korsvägen i Göteborg. Septembersolen lyser och värmer, spårvagnar gnisslar förbi, det eviga Västlänksbygget pågår både ovan och under jord, men norrmannen har fokus på något helt annat.

– Där står en av mina favoritförfattare, säger han, och nickar i riktning mot en kvinna som har sitt gråsprängda hår samlat i en knut på huvudet. 

Hon verkar inte lägga märke till honom, utan står och talar med en annan kvinna. Ett kort ögonblick står Niels Fredrik Dahl kvar och tittar på henne, verkar överväga att gå fram och hälsa, men så tar han ett steg och är på väg därifrån.

– Det var Judith Hermann, säger han. Jag mötte henne på en bokmässa för några månader sedan. Jag blev riktigt star struck och gick fram för att berätta hur mycket jag beundrar henne. Hon hade inte kunnat vara mindre intresserad. 

Han ler försiktigt och fortsätter gå utan att se sig om.

– Man ska vara försiktig med att närma sig sina idoler. Det visste jag ju sedan tidigare.

Det är bokmässa i Göteborg. Min redaktör säger att jag inte ska skriva så mycket om Bokmässan i den här texten, men det är svårt att låta bli – hade det inte varit för den hade jag inte promenerat längs Skånegatan med mannen som förra året tilldelades Nordiska rådets pris för romanen Fars rygg. Dessutom: hade det inte varit för mässan hade Niels Fredrik Dahl inte varit lika trött och hungrig som han är nu. Tidigt i morse steg han upp och körde trettio mil från Oslo till Göteborg. Hustrun och författarkollegan Linn Ullmann gör honom ofta sällskap på resor, men den här gången stannade hon hemma, så han åkte helt ensam. Han hade spanat in en lunchrestaurang i höjd med Uddevalla, men den hade inte hunnit öppna när han kom dit.

– Det blev bara en tråkig smörgås i bilen, säger han.

Sedan dess har han suttit i ett scensamtal i Expressens monter och ett seminarium om ”Daddy issues” med Alex Schulman, Jesper Högström och Åsa Beckman. Det blev fullsatt, en lång kö ringlade utanför, och mellan samtalen signerade han böcker i sitt svenska förlags monter. Hela dagen har han svarat artigt och roligt på frågor, han har berättat historier från sin barndom, han har lett och skrattat och talat sin bästa svorsk, som han kallar den svensk-norska han på ren reflex ställer om till i mötet med svenska läsare.

– Jag tänkte först: det här går inte. Det är för mycket folk. Men plötsligt var det slut, och det gick okej. Fast jag hade nog pratat mer om allt var på norska. Jag blir lite begränsad, även om jag kan göra mig förstådd.

Vad tycker du om sådana här tillställningar, det här handelsresandet som man måste hålla på med som författare?

– Det är alltid kul att träffa läsare. Fars rygg har fått en större publik än jag är van vid och det har varit helt fantastiskt. Men … Jag är här för att skriva. Inte i Göteborg, alltså, utan i livet. Man kan hålla på hur mycket som helst i den litterära offentligheten, men om det kommer i vägen för skrivandet så är det inte bra. Man skriver av en orsak, och ingenting av det får man i sådana här situationer. 

På en trattoria mitt emot Scandinavium får han äntligen beställa mat: entrecôte med pommes frites och vatten till. En käck servitris kommer till bordet med kallt vatten och en liten hink full av isbitar och citron.

– Åh, citron, utbrister Niels Fredrik Dahl. Vill du ha?

Han klirrar med glasen och isen och citronen medan han berättar om den där orsaken.

– Den kommer egentligen från läsningen, att vara barn och läsa och förstå att i böckerna fanns det plats för hela mig. Där kunde jag vara i fred, röra mig obesvärat, utan att någon sa något.

Kunde du inte det i verkligheten?

– Det är svårt att vara barn. Jag har skrivit om min mammas depression, men det är inte bara det jag tänker på, jag tror det är svårt oavsett familjeförhållanden. Inlärningskurvan är så brant och man lär sig hela tiden genom nederlag. Då är det skönt, fantastiskt, att ha ett ställe där man får vara hela sig. Men hur jag gick från att läsa till att skriva, det vet jag inte riktigt. Jag tror jag undrade hur livet skulle levas, jag ville få syn på mig själv i världen. Vem är jag? 

Litteraturen fanns där tidigt: båda föräldrarna var bibliotekarier. 

– Särskilt min mamma var väldigt opptatt av dikter och romaner. Det fanns ett program i norsk radio som hette Ønskediktet – man kunde skriva in och önska dikter som sedan blev upplästa. Jag minns att jag kunde komma in i vardagsrummet där hon satt och grät när hon hörde dikterna. Jag förstod att det fanns något stort där.

Sexton år gammal började Dahl att publicera sina dikter i en tidskrift. Han säger att det var för tidigt och att ingenting av det han skrev då var bra, men han läste och skrev, skrev och läste, och säger att han plötsligt hade skrivit något som ”inte var imitation” – något som inte hade kunnat vara skrivet av någon annan. Egentligen har det aldrig riktigt funnits något alternativ.

– Jag ville bli skådis ett tag, men då var jag väldigt liten. Arkeolog tänkte jag också på, tills någon berättade att arkeologer sitter och pillar med små penslar och har stort tålamod. Det kändes inte som något för mig.

Fast jag har tänkt på Fars rygg som ett slags arkeologisk utgrävning. Du hittar något gammalt fotografi och gör dig en bild av vad som hände före och efter att det togs.

– Ja, det är bra att du säger det. Arkeologer hittar en liten flisa av ett ben och med den flisan kan de bygga upp ett helt djur som ingen har sett förut. Fars rygg är byggd på det sättet. Mycket är dikt men det finns ingenting som inte bygger på något verkligt – jag sa till mig själv att jag måste använda absolut alla minnen jag hade, oavsett om de var meningsfulla eller inte.

Han häller upp mer vatten och spejar runt i lokalen, kanske efter servitrisen och maten, och så berättar han om ett samtal han en gång hade med sin pappa om stumfilmsstjärnor.

– Jag sa: ”Jag tycker bäst om Charlie Chaplin och Buster Keaton.” Han sa: ”För mig är det Harold Lloyd.” Jag vet inte varför jag minns det, och jag minns verkligen inte mer än så, men jag förstod att jag behövde använda det i boken.

I Fars rygg har det lilla meningsutbytet bland annat lagt grunden till en scen där pappan ska gå på bio och ser Harold Lloyds ansikte på affischen utanför.
»De runda glasögonen, det breda leendet, bleksminkad och sårbar, för det är något med Harold Lloyd som far känner igen, en annan blick bakom blicken, en annan blick som säger att inte heller Harold Lloyd hör till någonstans.«

– Så har jag byggt och klistrat. Du vet, i förskolan när man tar en ballong och klistrar tidningspapper på. När det har stelnat kan man sticka hål på ballongen och så står papperet där av sig självt. Man lägger på och lägger på och till slut finns det något där som är fiktion men som baserar sig på det som kanske har hänt.

1988 debuterade Niels Fredrik Dahl med diktsamlingen I fjor var litt av en natt. Sedan dess har han givit ut ytterligare fem diktsamlingar, en novellsamling och sex romaner. Han har också skrivit för radio, teater och tv. Han har tilldelats Bragepriset, som brukar jämföras med det svenska Augustpriset, och Ibsenpriset. Romanerna Herre, Förra sommaren, På väg till en vän, Mor om natten och Fars rygg finns utgivna på svenska. Med andra ord: han är långt ifrån en ny­komling på den skandinaviska litteraturscenen, men uppmärksamheten kring Fars rygg liknar inget annat Dahl har varit med om. Berättelsen om ett jag som försöker förstå sin döda pappa verkar ha slagit an något alldeles särskilt hos läsarna – inte minst i Sverige. Ett år efter utgivningen berättar en biblio­tekarie på Östermalms bibliotek i Stockholm att 400 personer står i kö för att få låna boken, och den är årets mest efterfrågade roman bland låntagarna. Själv tror Dahl att uppmärksamheten i Sverige beror på Nordiska rådets pris, men också något annat:

– Det är intressant, för i Sverige är läsarna väldigt fascinerade av Domaren, säger Dahl. 

Han syftar på berättarjagets farfar, som inte bara är domare i Alexandrias internationella domstol utan också på sätt och vis dömer sin son till ett mycket ensamt liv. Sonen, som alltså är själva far i boken, får inte ha några vänner, eller ens gå i vanlig skola, utan umgås egentligen bara med sin sorgsna mamma och familjens egyptiska tjänare. I högstadieåldern skickas han till en familj i ett stationssamhälle utanför Oslo, som just har förlorat en son, och där får han bo i två år –bara för att omedelbart efteråt skickas till en internat­skola i Genève.

– I Norge är det knappt någon som talar om Domaren. Jag vet inte om han är lite svensk i det auktoritära. Det kanske var ännu värre att vara barn i Sverige än i Norge? Ett exempel är ju att ni i Sverige talade med föräldrar i tredje person: ”Är pappa nöjd nu?”. Så har vi inte talat i Norge, inte vad jag vet i alla fall.

Maten kommer. Det är svårt att bli intervjuad och samtidigt äta en måltid, men Niels Fredrik Dahl löser det fint. Entrecôtens sega fettkappa lämnar han på tallriken, och resten lyckas han peta in i munnen samtidigt som han tänker ut svaren på frågorna. Pommes fritesen rör han knappt – kanske prioriterar han det som mättar bäst. Ett sällskap med unga norrmän sticker in huvudet på restaurangen och frågar servitrisen om de kan ta ett bord utomhus – de ska ”bare drikke”.

– Bare drikke, mumlar Dahl.

Tvångsmässigt och ymnigt drickande är ett tema i Mor om natten. I den berättelsen citerar Niels Fredrik Dahl några få, korta och väl valda fragment ur sin mammas ”nattbok” – den bok där hon skriver ner det hon inte förmår säga till sin psykoanalytiker under en depressiv period när sonen är liten. När sonen blir vuxen får han den där boken. Du kanske kan använda den när du skriver, säger mamman, och det gör han också, fast långt senare – när hon är död. Utöver nattboken ”får” han också av sin mamma en sorts oförmåga att komma nära andra människor, ett tomrum att fylla (i sonens fall: med alkohol), en längtan efter närhet och en sorg över att inte förmå upprätthålla någon sådan närhet med andra människor. En sorts ensamhet.

Mor om natten och Fars rygg handlar båda två om Niels Fredrik Dahls egna föräldrar. Mycket i romanerna stämmer, som sagt, med verkligheten – de två träffades på ett norskt fjäll en solig påskafton, gifte sig och fick tre barn tillsammans. De kånkade runt på sina kärlekslösa barndomar och levde sitt gemensamma liv i en lägenhet där inga andra människor kom på besök.

– Jag skriver om det i Fars rygg, hur de möts och känner igen varandras ensamhet. Han hade aldrig drömt om ett hem eller en familj, och hon ville ha någon som lyfte bort henne från sin bakgrund. De hade inget socialt liv. De satt i soffan och berättade historier för varandra om grannarna, men de pratade aldrig med dem. Vi barn fick lära oss att det var något skrattretande med världen utanför, att de andra människorna inte var lika bra som de själva var.

Domaren fanns på riktigt, men pappan talade aldrig om det som var svårt med honom.

– Min syster kom hem en dag och hade sett Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Hon sa att det var en väldigt stark film, men att det som hände i biskops­gården var lite överdrivet. Min pappa tittade på henne och sa: ”Jag växte upp under sådana omständigheter.” 

Han förställer rösten lite när han imiterar sin pappa –den går ner någon ton och blir mer mumlande, nästan lite självutplånande om en röst kan beskrivas så.

– Jag får gåshud när jag tänker på det, säger han. Men mycket mer än så vet jag inte om Domaren. Jo, att han fick systematiskt stryk som barn.

Pappans år i stationssamhället utanför Oslo är en annan episod som Dahl har fått snickra ihop helt utifrån sin egen fantasi eftersom pappan inte berättade någonting.

– Jag vet att han var med i scouterna, för det finns ett fotografi av honom i scoutdräkt, men det som hände där har jag plockat från mitt eget år i scouterna. Det var jag som grät min väg in i scouterna, det var jag som skulle komma ihåg tolv objekt på ett bord för att få komma med i gruppen, men bara kom ihåg elva. Det var jag som grät: ”Jag klarade bara elva!” Och det var jag som fick höra från den snälle ledaren: ”Nej, men, det var ju tolv.”

Du skriver om din pappas sexuella debut …

– Ja, precis. När du kommit så långt in i arbetet finns ju inte den pinsamma delen av historien. Då är han en romanfigur. Det hade varit svårare att tänka på min verklige fars sexuella debut.

… och om hans olyckliga kärlek i Genève.

– Den vet jag heller ingenting om, men jag vet hemskt mycket om att vara sexton år och kär i någon som inte vill ha en. Det vet jag allt om. Och om det hände
mig kunde det hända min far. Han var så skygg och försiktig. Ängslig för att misslyckas. Vi gick i fjällen ofta när jag var barn. Andra pappor metade, men det gjorde aldrig min. En gång frågade jag honom varför. 

Niels Fredrik Dahl gör det där med rösten igen. Det är effektfullt, man får nästan luta sig intill för att höra honom.

– Han sa: ”Jag har tänkt att det nog är svårt att knyta fast fiskelinan.” Han hade alltså inte ens provat och misslyckats, utan tänkte bara att det kunde bli svårt! Det säger något om nivån på hans försiktighet. Jag tror det var samma med tv. Vi hade ingen tv, och han sa att han var emot tv, men jag tror han var rädd att han inte skulle klara av tekniken. 

De senaste åren har den så kallat autofiktiva litteraturen varit föremål för stor debatt, särskilt i Norge, där både Vigdis Hjort och Karl Ove Knausgård har beskyllts för att hänga ut sina familjemedlemmar i det de författarna själva säger är romaner. Niels Fredrik Dahl suckar när Vigdis Hjorts Arv och miljö kommer på tal.

– Du vet väl vad tidningarna i Norge gjorde? De gjorde någon sorts undersökande journalistik och tog reda på att programbladet på pappans begravning i Arv och miljö var likadant som på Vigdis Hjorts riktiga pappas begravning. Och så bestämde de att boken var sann.

Han skakar på huvudet.

– Det är en otroligt bra roman.

Ett av samtalen som Niels Fredrik Dahl deltog i på mässan hette ”Att blotta en förälder”. Men det ämnet kom aldrig riktigt upp, och själv verkar han inte tycka att han har gjort det. 

– Det är klart att jag har tänkt mycket på om det var rätt att skriva utifrån mina föräldrar. Men Peter Englund sa en gång att allt du placerar in i fiktion blir fiktion, och jag tror det är sant. Jag försöker inte blotta någon – jag försöker gå så långt in som möjligt i mina romanfigurer. Så jag sover gott om natten, men jag vet att mina systrar kan bli lite trötta på att folk tror att böckerna är 1:1-beskrivningar av våra föräldrar.

Din mamma lever inte längre, men du har sagt någon gång att hon skulle ha tyckt om Mor om natten.

– Hon blev rasande när Jan Myrdal gav ut boken Barndom. ”Sånt gör man inte”, sa hon, och jag förstod att hon var rädd för vad jag skulle kunna göra, eftersom jag skrev. När hon hade läst Barndom sa hon att den var fantastisk – och då gick det bra! När jag säger att hon skulle ha tyckt om den, menar jag att hon nog skulle ha tyckt att det är en bra bok. Inte så mycket för att hon skulle känna igen sig.

Med Fars rygg har han dessutom lyckats runda debatten genom att använda en fiffig teknik. Berättarjaget frågar sig titt som tätt om saker kan ha gått till på det viset som han föreställer sig, eller på något annat. Han gissar och fantiserar på ett sätt som nästan känns tröstande för läsaren: man får föreställa sig sina föräldrar som små och aningslösa i världen, man kan upprätthålla eller till och med skapa ett varmt band till en familjemedlem även när han eller hon är borta.

– Privat är det något av det smartaste jag har gjort, att skriva de här böckerna, säger han. Jag var länge så upptagen av att mor och far inte såg mig, eller förstod mig eller var intresserade av att veta något om mig när jag levde med dem. Länge förebrådde jag dem för allt jag inte fick till i livet. Genom arbetet med böckerna, och självklart i tomrummet och saknaden efter dem, har jag känt att det först och främst var jag som var ointresserad av dem – av vilka de var utan mig.

Fast är det barnets uppgift att se sina föräldrar?

– Kanske inte när det är barn, men innan man förmår se andra som hela människor – inte bara mamma eller pappa som endimensionella föräldra­figurer – växer man inte upp. Och när de dör är det för sent. Om man inte är romanförfattare.

Man kan ju gå till en psykolog.

– Ja, det kan man göra. 

Skulle du säga att din variant av bearbetning – att skriva långa romaner – har ett högt pris? 

– Vad menar du?

Arbetsinsatsen, handelsresandet, dina systrar som är trötta på att folk tror att det handlar om era riktiga föräldrar …

Han viftar ifrån sig påståendet, låter förstå att det inte alls är något högt pris han har betalat.

– Mina systrar är väldigt förstående och har hjälpt mig mycket. Jag ser det inte alls på det sättet.

Den glada servitrisen kommer och plockar bort tallrikarna, och Niels Fredrik Dahl gör sig redo att gå. Han har egentligen ett hotellrum för natten i Göteborg, men är inte sugen på att sova där: rummet är varmt, fönstren på tjugoförsta våningen går inte att öppna och framför allt längtar han hem. Han går
till hotellet, tar en tupplur och kör därefter hem mot Norge igen. Tre och en halv timme på E6:an norrut.

Det regnar i Göteborg när vi hörs per telefon halv­annan vecka senare. I Oslo regnar det också. Niels Fredrik Dahl tar en promenad i ett av uppehållen. Hunden har han inte med sig.

– Vi möter ibland en annan hanhund som Leo kan vara ganska nyfiken på. Jag kände i dag att jag klarar nog inte att prata med dig och ha pli på hunden samtidigt, säger han.

Den här hösten sitter han hemma och arbetar, när han inte reser runt och pratar om sina böcker – till våren kommer han exempelvis tillbaka till Västkusten som del av en större Sverigeturné. Han är samtidigt i full färd med att flytta in sina saker i en liten lägenhet han och hustrun ska ha som arbets­lokal. 

Det han framför allt skriver på just nu är en själv­biografisk essä med arbetstiteln ”Om å drikke, om å skrive”. Han håller också på med en diktsamling, som han egentligen trodde var klar, men som hans fru rådde honom att ta en vända till med. Han talar gärna om hur mycket hon betyder för hans författarskap –
i Fars rygg tackar han henne med orden: ”Min försteläsare i dag och alla dagar. Utan henne ingen bok –och inte så mycket annat heller.”

– Hon sa att diktsamlingen inte var klar, att jag hade mer att ge, att den kunde bli öppnare. Och det hade hon helt rätt i. Sedan ska jag försöka skriva en till roman, men just nu har jag ingen idé. Vi får se vad det blir. Jag har ett ambivalent förhållande till skriv­andet. När jag skrev klart Fars rygg längtade jag efter att bli klar. Samtidigt visste jag att flowet jag hade då inte skulle komma tillbaka på länge. Ett sådant flow är en nådegåva, jag förstår inte varför jag ville att det skulle ta slut.

Svenska läsare som inte fått nog av Niels Fredrik Dahl kan glädja sig åt att romanen På väg till en vän från 2002 kommer i nytryck till våren. 

Vad känner du för den romanen nu?

– Jag känner inte så mycket. Jag är osäker på hur många författare som går runt med täta och nära relationer till böcker de redan har skrivit. Boken finns som något levande medan jag skriver den, sedan finns den inte längre som en kraft för mig. Men om man lägger På väg till en vän vid sidan av särskilt Mor om natten, men också Fars rygg, så tror jag att de talar med varandra på många sätt. Den plågade mamman, den distanserade fadern, det ensamma barnet som står utanför andras hem och kikar in.

Ensamhet. En av våra otäckaste och mest skamliga känslor – och ett stort tema i Niels Fredrik Dahls senaste romaner. Mamman som inte delar sitt innersta med någon. Pappans oförmåga till nära relationer. Barnets totala ensamhet, och allt den ensamheten kan leda till. Varför är Niels Fredrik Dahl så intresserad av ensamhet? 

– Det är väl det jag har att skriva om, säger han när vi sitter på trattorian. Men jag måste nog fundera lite på det.

Hemma i Oslo formulerar han sig lite annorlunda.

– Det är kanske särskilt barnets ensamhet jag dras till. Ett barn kommer alltid, tror jag, uppleva sig själv grund­läggande ensam i den branta och brutala inlärningskurvan som det innebär att vara ny i en gammal värld. Jag tror att det är en känsla som definierar och karaktäriserar de flestas barndom.

Skrivtekniskt ser han inga problem med att skildra ensamhet – trots att det i ensamheten inte finns några möten, konflikter eller dialoger – sådant som ofta bidrar till att driva en berättelse framåt.

– De andras dialog, möten och samvaro blir ju högst konkreta, påträngande och kanske smärtsamma för den ensamma betraktaren. Jag kan också känna igen det ensamma barnet i själva skrivandet. En roman ska ju också växa upp, bli till genom fel och nederlag, och det kan upplevas som ensamt – även om både skrivandet och barnets undrande försök egentligen handlar om att gå in i världen, vilja höra till, vilja bli till. Men alla är ju ensamma, inte bara i mina böcker. Alla har vi känt det vi kallar utanförskap – att stå utanför och inte veta hur vi ska komma in.

Ur Vi Läser nr 6 2025.

Läs mer:

Emmanuel Carrère: ”Jag är inte så modig som folk säger”

Michel Houellebecq: ”Jag borde blivit psykoanalytiker”