Michel Houellebecq gör ett sällsynt undantag och tar emot Vi Läser hemma i Paris. Han förklarar vad som sårar honom mest och vad som krävs för att förstå hans romaner.
– Det räcker med en kväll med sexuell frustration.

Prick klockan 17 står jag i det mörka trapphuset med hel­täcknings­matta på våning ¾ i ett hus i södra Paris. Det är en ovanligt het fredags­eftermiddag och jag befinner mig utanför Michel Houellebecqs övernattnings­lägenhet. I min väska har jag en flaska svenskt rosévin som jag har tänkt ge till honom. Bortsett från att det dröjde sex år från min första fråga om en intervju, har han nu de senaste två månaderna svarat snabbt och artigt på mina mejl. Dagen innan fick jag adressen och tre olika koder till lägenheten.

Jag ringer på hos Houellebecq/Thomas, som det står på den lilla dörrskylten. Frankrikes främste skönlitterära samhällsskildrare sedan Balzac – född samma datum som Victor Hugo – öppnar, klädd i en kakifärgad skjorta med två bröstfickor, mjuka bomullsbyxor och svarta hotelltofflor. Vi skakar hand och han säger att det är imponerande hur punktlig jag är. Vi går genom hallen, ut i ett vardags­rum där en obäddad säng sticker ut, och sätter oss vid ett runt svart träbord. Jag skjuter undan e-cigaretterna och ett stort askfat av glas för att få plats för mina papper.