Michel Houellebecq: ”Jag borde blivit psykoanalytiker”

Michel Houellebecq gör ett sällsynt undantag och tar emot Vi Läser hemma i Paris. Han förklarar vad som sårar honom mest och vad som krävs för att förstå hans romaner.
– Det räcker med en kväll med sexuell frustration.

Prick klockan 17 står jag i det mörka trapphuset med hel­täcknings­matta på våning ¾ i ett hus i södra Paris. Det är en ovanligt het fredags­eftermiddag och jag befinner mig utanför Michel Houellebecqs övernattnings­lägenhet. I min väska har jag en flaska svenskt rosévin som jag har tänkt ge till honom. Bortsett från att det dröjde sex år från min första fråga om en intervju, har han nu de senaste två månaderna svarat snabbt och artigt på mina mejl. Dagen innan fick jag adressen och tre olika koder till lägenheten.

Jag ringer på hos Houellebecq/Thomas, som det står på den lilla dörrskylten. Frankrikes främste skönlitterära samhällsskildrare sedan Balzac – född samma datum som Victor Hugo – öppnar, klädd i en kakifärgad skjorta med två bröstfickor, mjuka bomullsbyxor och svarta hotelltofflor. Vi skakar hand och han säger att det är imponerande hur punktlig jag är. Vi går genom hallen, ut i ett vardags­rum där en obäddad säng sticker ut, och sätter oss vid ett runt svart träbord. Jag skjuter undan e-cigaretterna och ett stort askfat av glas för att få plats för mina papper. 

I Sverige är Michel Houellebecq främst känd som romanförfattare. Samtliga av hans nio romaner är översatta till svenska. Ett nytt verk recenseras på utgivningsdagen av de stora dagstidningarna, hans få uttalanden i media kommenteras på svenska kultursidor. Däremot är hans poesi så gott som okänd. Kanske blir det ändring på det i höst, när ett urval av hans dikter kommer i svensk översättning på Bokförlaget Faethon. När jag beklagar att det dröjt så länge hummar Houellebecq och svarar: ”La Suède me semble très lointaine.” Sverige känns väldigt avlägset.

Houellebecq skriver poesi i klassiskt bunden form. Han använder åttstavig vers, 8–6–8, och en del alexandriner. 

– Det franska språket har knappt förändrats de senaste 500 åren, så det är lätt att förstå exempelvis Corneille, säger han. 

Jag nämner ett citat ur en av Houellebecqs första böcker, Hålla sig vid liv från 1991. ”Tro på strukturen. Och tro på den urgamla metriken. Versbyggnad är ett mäktigt verktyg för den som vill frigöra sitt inre liv”…

– Poesin framkallar tillstånd som inte ligger långt ifrån musiken. De extatiska tillstånden. Romanen har en form av överlägsenhet som är mer av ett riktigt behov. När du ogillar ditt eget liv kan du behöva vara i fiktionen. Det är skillnaden mellan poesin och romanen, vad de kan göra för världen. I poesin finns det egentligen ingen skillnad mellan jag, du, vi. Det är en slags förvirring.

Att han sätter litteraturen högre än andra konst­arter är dock tydligt. ”Det är bara litteraturen som kan skänka kontakt med en annan mänsklig ande i dess helhet, i all dess ynkedom och storslagenhet, i all dess inskränkthet och småaktighet, med käpphästar och vidskepelser; med allt det som den rörs av, som intresserar, hetsar upp eller äcklar den”, som han låter huvudpersonen i Underkastelse tänka. 

När jag mejlade till Houellebecq för sex år sedan så var det en annan roman som jag ville prata med honom om. Serotonin, som utkommit både på franska och svenska 2019, kretsar kring den depressive 46-årige agronomen Florent-Claude Labrouste och hans plötsliga uppbrott från tillvaron i Paris. Boken hyllades, väckte debatt, kallades profetisk. Per Wästberg skrev att Houellebecq ”axlar ett Frankrike i upp­lösning”. Vad som är mindre känt är att författaren var inspirerad av artonhundratalsromantikern Alphonse de Lamartine när han skrev den. 

– Ja, hans roman Graziella från mitten av 1800-talet handlar om en förlorad kärlek med en italienska, som han upplevde när han var 20 år. Lamartine var gammal när han skrev den. När jag skrev hade jag känslan av att vara konfronterad med samma sorg som Lamartine, samma ånger. Tvärtemot vad man kan tro, minskar inte sorgen med åldern. 

Jag tycker att du lyckades bättre än Lamartine, du är roligare och har med sex …

– Men egentligen är inte sex det viktiga. Lamartine skriver ellipser runt ämnet. En författare går in i detaljerade beskrivningar om man känner sig kapabel att göra det. Och i mitt fall känner jag att det där, det har jag redan gjort.

Sedan blir han tyst. Jag får intrycket att Houellebecq under vårt samtal ofta och uppriktigt söker de rätta orden. Det blir många och långa pauser. Nu dömer han försiktigt ut mitt sura svenska rosévin, och som han hade hällt upp i två whiskyglas med isbitar eftersom det inte var kylt.

– Det är sant att det svenska vinet ännu inte riktigt är … framme.

Jag ber om ursäkt för den misslyckade presenten.

– Var inte ledsen, det var ett intressant initiativ. Men det tycks mig vara modigt att sätta vinstockar i Sverige.

Författaren är gammal agronom.

– Även om jag inte specialiserade mig inom vin­produktion uppfattade jag att det är ett komplicerat område. 

Han går ut i köket och hämtar en flaska Pouilly-Fuissé i stället.

– Det här borde funka bättre. 

Michel Houellebecq är en hängiven romanläsare, inte bara av Baudelaire och Balzac (som flera i forskar­världen jämfört honom med). Nyss nämnda Lamartine läste han vid nio års ålder, sedan allt av Jules Verne, Alexandre Dumas, H.C. Andersen och senare Victor Hugo. Bibeln tog han sig an när han var 13. 

Det skulle vara bisarrt om jag skrev något självbiografiskt.

– Böckerna är mer än en livskamrat för mig. De är mitt jag. Och jag kan inte minnas en enda dag i hela mitt liv som jag inte läst en bok. Pascal läste jag när jag var 15. Det är en perfekt ålder, för det är en mycket omskakande läsning.

Du skrev till mig att du har lättare att hitta på än att minnas, att du därför har få självbiografiska passager i dina böcker. Har du aldrig tänkt skriva memoarer, eller fört dagbok?

– Nej. Jag har inga precisa minnen. Det är otroligt hur jag glömmer saker ur mitt eget liv. Det kanske är lika bra? Jag vet inte. Det skulle vara bisarrt om jag skrev något självbiografiskt. Jag skulle bara kunna minnas ett litet ögonblick på fem minuter.

I Serotonin finns det ändå ett möte som jag råkar veta är självbiografiskt. När huvudpersonen möter den vackra och intelligenta danskan Kate. 

– Ja, hon är självupplevd, säger han och tillägger: Jag hoppas att hon är lycklig, hon förtjänar det. 

Houellebecqs ögon tåras. 

Har hon försökt kontakta dig?

– Nej, det är kört. Och det är på det hela taget mitt fel. Man begår misstag och man betalar för dem. Så, ja … det var några sekunder på tågstationen i Frankfurt. 

Nu rinner tårarna stilla nedför Houellebecqs kinder. 

Jag tänker på romanpassagen i Serotonin, där vid perrongen i Frankfurt; att det finns tre sorgliga kvinnoöden i romanen. Att det i den houellebecqska världen är ett minst lika stort predikament att vara kvinna som att vara man. 

Under det stora vidöppna fönstret hörs människor prata och de gröna parakiterna som invaderat Paris under det senaste decenniet, snattrar när de flyger förbi. Jag känner mig plötsligt en smula rådvill. Liksom mindre mänsklig än karaktären Cécile, Pauls troende syster i Houellebecqs senaste roman Förinta. Hon hade garanterat kramat om en medmänniska som satt mittemot en och grät. Jag försöker med varma blickar, men det hjälper ju inte. Jag reser mig upp, tittar ut genom fönstret. 

Houellebecq ser det och säger:

– Byggnaden mittemot är intressant; Saint-Anne, det första psykiatriska sjukhuset i Frankrike.

Vi konstaterar ironiskt att det kan kännas betryg­gande. För att byta ämne frågar jag om han kan berätta om något läsarbrev som han fått, och han svarar att han fick ett mejl som bestod av två meningar: ”Jag är en ful kvinna. Jag tänker ta livet av mig.” Varför skrev hon så, just till honom? Hon ville ha ett vittne till sitt lidande, tror Houellebecq. Och hon hade rätt – han förstod.

– Även detta måste man alltså förvänta sig när man skriver böcker. Men det är den brutalaste feedback jag fått. Du kanske inte vill skriva om det. Men det är la brutalité de la vérité, sanningens brutalitet. 

Han tystnar och tillägger med sin mjuka röst: 

– Och det borde väl ni lutheraner gilla?

Sedan påminner Houellebecq mig om att det i hans första roman Konkurrens till döds faktiskt finns en ful kvinnlig karaktär, Catherine Lechardoy. En delvis misslyckad romanfigur, menar författaren själv. 

– Jag borde ha utvecklat henne till en kvinnlig incel.

Det är mycket lidande i dina böcker. Måste man ha lidit för att förstå dem?

– Ja. Men det räcker med en kväll med sexuell frustration.

Jag skrattar åt svaret, förstår vad han menar. Houellebecq har en ovanlig förmåga att genom sina romaner bryta isoleringen för den läsare som lider (och vem gör inte det?). En relation uppstår när läsaren och författaren gemensamt genomskådar hur mänskliga relationer blir alltmer transaktionella i en alltmer maskinstyrd värld. 

Romanfigurerna tränger sig på, kräver att få bli lyssnade på, få leva … ibland måste man döda dem

Vad som format Houellebecqs syn på relationer och kärlek är inte helt klarlagt, han är försiktig med självbiografiska detaljer. Vi vet att han föddes på den lilla ön Réunion i Indiska oceanen, tillbringade den tidiga barndomen i Algeriet med sina morföräldrar för att sedan skickas till Frankrike för att bo med farmodern. Mamman var långtifrån den ideala. I en av få dagboksnoteringar som publicerats, står det, fritt översatt: ”fram till min död, kommer jag att förbli ett litet övergivet barn, skrikandes av rädsla och kyla, utsvulten på smekningar”. 

Trots det, eller kanske just därför, skriver Houellebecq en inkännande prosa där människorna kommer till liv, med alla sina styrkor och brister. I Under­kastelse skriver han: ”Självklart har stilens skönhet och meningarnas musikalitet sin betydelse när det gäller litteratur. Författarens djupsinne och originella tankar är inte heller att förakta, men en författare är framför allt en mänsklig varelse som
är närvarande i sina böcker.”

Hur gör du för att få dina romanfigurer så levande? Lyssnar du mycket på människorna omkring dig?

– Ja, din sista fråga är en del av svaret … folk verkar ha lätt att anförtro sig till mig. De tror att jag inte dömer. Folk vill berätta om sina liv. Jag lyssnar på människor från olika miljöer. Läser om dem. Jag skulle kanske ha kunnat bli psykoanalytiker!

Eller en annan slags psykolog, för du verkar inte gilla Freud; det där grävandet i sig själv.

– Det är sant att jag har varit hård mot Freud. Men han tog sig mot slutet. Freud skrev riktigt bra om dödsdriften, hur Thanatos vinner över Eros, i Vi vantrivs i kulturen … Så jo, jag lyssnar på människor. Men det är verkligen utmattande att skriva en roman.

Kanske en ny diktsamling i stället? 

– Ja, men folk förväntar sig en roman. Jag avskyr att säga det, eftersom det finns de som jobbar i branschen. Men det är verkligen tungt. Jag vet inte om jag klarar det en gång till. Romanfigurerna tränger sig på, kräver att få bli lyssnade på, få leva … ibland måste man döda dem.

I Förinta håller du liv i både huvudpersonen Paul och hans strokedrabbade pappa väldigt länge. Men inte Aurelien, lillebrodern …

– Nej, jag gillade honom. Men han behövde dö för att göra Pauls hustru Prudence viktigare. Hon är en gestalt som jag är nöjd med. 

Jag påminner honom om att även en romanfigur vid namn Michel Houellebecq dödas i den Goncourt­prisade Kartan och landskapet. För att sedan bli begravd på Montparnassekyrkogården, bredvid Emmanuel Bove, författare till den gripande nittonhundratjugotalsromanen Mina vänner.

– Bland annat, ja. Men det finns en annan referens där. Karaktären Houellebecq blir ju styckmördad. Han behöver bara en liten kista. Det är Baudelaire.

Han reciterar felfritt: 

”Har ni tänkt på att många gummors kistor / är nästan så små som de för barnen?”

Efter två timmar har vi bara kommit halvvägs genom mina frågor. Jag säger att jag ska skynda, för att han säkert har viktigare saker som väntar, middag med vänner?

– Nej, jag har inga vänner.

När jag protesterar och nämner några jag tror mig veta: Bernard-Henri Lévy och Emmanuel Carrère, säger han att han inte orkar med flera umgängen.

– Du är min enda sociala kontakt i dag.

Jag nämner en annan vän, journalisten Bernard Maris, som mördades i terrorattentatet på satir­tidningen Charlie Hebdos redaktion i januari 2015. 

Maris skrev en bok om dig, Houellebecq économiste.

– Ja, den är originell …

Han gör en lång paus och just som jag tänker ställa en annan fråga fortsätter han:

– Jag har ju ofta hyllats som en slags sociolog. Men det Maris gör i den här boken är att han lägger till den ekonomiska aspekten. Han visar att jag är författaren som beskriver en särskild fas i kapitalismens utveckling. Det är mycket övertygande, måste jag säga. Dessutom var han en charmerande person. Han var det mest absurda offret för islamistattentatet, för han hade aldrig pratat eller skrivit om islam i hela sitt liv. Jag ska inte gå i polemik, men faktum är att de har vunnit. Ingen vågar vara kritisk längre. Inte ens Charlie Hebdo gör längre vad de gjorde. Jag är ledsen att säga det så här, men det är sanningen: Folk är rädda nu. Våldet har triumferat.

Jag frågar om han tar illa vid sig av anklagelser om islamofobi och misogyni. Han svarar att feminister är ett verkligt problem för feminismen, men att de egentligen inte har varit så besvärliga i hans fall, eftersom de inte har något att anklaga honom för. 

– Jag har aldrig tafsat, aldrig gjort något illa mot någon, säger han och tillägger att han inte är säker på om han verkligen förstår kvinnor, förstår dem på djupet; därför har han aldrig försökt skriva utifrån en kvinnlig huvudpersons perspektiv. 

Jag konstaterar att de äldre kvinnorna jag möter i läse­cirklar på biblioteket där jag jobbar inte har några problem med hans romaner – tvärtom, de är tacksamma att ha fått dessa timmar med en författare som de menar ställer viktiga frågor om de problem som vårt samhälle står inför.

Är det någon anklagelse som sårar dig?

– Ja, att anklaga mig för rasism; det finns det ingen som helst grund för. Målet är bara att såra. Det finns människor som ogillar min existens. Alltså är de beredda att anklaga mig för vad som helst. De vill svärta ner mig.

Det kanske är avundsjuka?

– Ja, underskatta aldrig avundsjukan.

I förra numret av Vi Läser intervjuades Emmanuel Carrère. Jag läste i hans självbiografiska roman Yoga, att han är avundsjuk på dig …

– Nej, vi gillar varandra. Vi är ganska lika åsiktsmässigt.

Houellebecq frågar om jag vill ha pasta. ”Kall pasta.” Han går försiktigt förbi mig ut i köket, kommer tillbaka med två porslinsskålar, två gafflar och två runda papplådor från Picadeli. Rökt lax och två kokta ägg i den ena. Fjärilspasta i olja
med svarta oliver i den andra. 

Här i Frankrike är Houellebecq lika känd (och avbildad) som nationalklenoden Asterix. Handlar han ens mat själv, går det? 

– Ja, jag gillar mataffärer. Jag tror att Baudelaire hade älskat dem. Det är där man träffar människor. 

Så att bli kallad för ”Snabbköpens Baudelaire” …

– Nej, det gör mig inget.

– Baudelaire drev slumpmässigt runt i Paris och fann att det som omgav honom var poetiskt intressant. Han sökte människan – och människan kan man finna i snabbköpen.

En gång började jag och en väninna skratta högt när vi högläste Houellebecqs dikt Hypermarché, novembre för varandra. ”Det är ett vackert delirium när han ramlar ihop vid frysdisken …”

Vi skrattade av förtvivlan, men också med en känsla av befrielse.

– Den blev faktiskt ett scoop, säger Houellebecq när jag berättar om det. Den där lilla dikten fram­kallade en total förvåning, en slags emotionell chock, första gången jag läste upp den.

Minns du var det var?

– Ja, jag minns tydligt. Det var på ett bibliotek i 12:e arrondissementet. Och jag tänkte att om jag kan framkalla denna reaktion hos människor, då ska jag nog fortsätta med litteraturen.

Skymningen lägger sig långsamt över Paris. Fredags­sorlet gör sig påmint. Jag har flera gånger gjort halv­hjärtade försök att plocka ihop och gå, mest för att Houellebecq ser lite trött ut. 

Men så bubblar det upp en ny tanke hos honom, eller så slänger jag in ännu en fråga … Samtalet fortsätter i ytterligare två, tre timmar. Klockan blir nio. Sedan tio. Ibland sitter han på fötterna i karm­stolen med en förvånansvärd vighet. Vi pratar om det svenska deckarundret, den franska antisemitismen, hans egen arbetarklassbakgrund. Om det sistnämnda säger han:

– Jag kommer från början från arbetarklassen. Men så som jag kände den, har den helt försvunnit. Jag ville från början imponera på en stark arbetarklass, det finns ingen industri kvar i Frankrike, i stort sett. Det finns bara en bisarr underklass som städar kontor på nätterna och som snabbt levererar Happy Meals. Inga likheter med den miljö jag växte upp i. Folk numera vet att de kan ersättas när och hur som helst.

Just ja, kan vi prata om humor? Den houellebecqska humorn, vad kännetecknar den?

– Humor är ett ämne som är svårare än det verkar. Framför allt för att jag ofta använder ironi, vilket är något helt annat. Men också för att jag har komiska scener som inte kan hänföras till kategorin humor, utan till burlesken.

Tycker du att det är roligt med fördomar? Som det här, från Serotonin: ”Holland är inte ett land, det är ett företag.”

– Oftast är min ironi snällare än så … men det var en holländare som sa det där till mig. Och är det inte sant att man lär sig något om landet genom den frasen?

Jag skrattar gott. Hans lakoniska fråga planterar en tanke som man tar med sig, precis som så ofta i romanerna.

Självcensurerar du dig aldrig?

– Nej. Jag hoppas inte det. Det var en vän som sa det till mig, en kvinnlig författarkollega, att jag aldrig skulle censurera mig själv, för de andra kommer att vara där och göra det; kritikerna som söker en ideologisk botten hos romanförfattaren, vilket de inte kommer att finna.

Michel Houellebecqs senaste Nordenbesök var när han gästade Louisiana Literature 2019 och då slog han fast att det var hans första och sista större publika framträdande på länge, vilket också visade sig stämma (även om han gjort några poesi-musikaliska framträdanden och ett seminarium på Sorbonne). Under vårt samtal nämner han att han funderat på huruvida han kommer att komma till Stockholm. Jag säger att huvudstaden är fin, framför allt på sommaren. 

– Sommaren är kort, svarar han. 

Under försommaren blev dessutom ett poetiskt konsertprojekt som han varit involverad i, och som låg honom varmt om hjärtat, inställt. De skulle bland annat ha gjort ett återbesök på Louisiana Literature i augusti, men arrange­manget ställdes in. Det har tagit honom hårt. Dessutom har han fått en starkare ångest den senaste tiden. Efter att han skrivit så ingående om roman­figuren Pauls insjuknande, behandling och döende har han blivit rädd att drabbas
av cancer. 

När vi pratar om Paul, slås jag av sammanflätningen mellan Houellebecqs romankonst och poesi. För Paul och hans kamp och dödsvåndor figurerar inte bara i romanen Förinta. Läsaren mötte honom redan i den enigmatiska dikten ”HMT” i samlingen Non réconcilié (Ej försonad) 2013.

Rummet är dunkelt. Houellebecq har hämtat ett vackert seriealbum av hans roman Kartan och landskapet. Det är Louis Paillard som illustrerat, samme vän som just nu målar till Houellebecqs nyskrivna dikter. Vi tänder en lampa. Ett skarpt sken fyller rummet. Medan jag sitter och bläddrar bland originalakvarellerna, ställer sig Houellebecq med ryggen mot mig. Melankolisk pianomusik strömmar ut från högtalarna och plötsligt inser jag att orden är författarens egna. 

”Lorsqu’il faudra quitter ce monde / Fais que ce soit en ta présence / Fais qu’en mes ultimes secondes / Je te regarde avec confiance.”

På natten, när vi skiljts åt och jag är tillbaka på mitt hotellrum vid Butte-aux-Cailles, översätter jag orden till svenska: ”När jag måste lämna den här jorden / Låt det vara vid din sida / Låt ske att i mina sista ögonblick / Ser jag med tillit
på dig.”

Ur Vi Läser nr 5, 2025

Läs mer:

Emmanuel Carrère: ”Jag är inte så modig som folk säger”

Lydia Sandgren minns sitt (nästan) sista bloss

Recension: Isabella Hammad är en av de viktigaste brittiska författarna under 40