Niklas Strömstedt: ”Jag önskar mig fabriksnya knän”

Från värsting till elevrådsordförande. Och en kort sväng via journalistiken. Niklas Strömstedt berättar om livets upp- och nedgångar.

Hur skulle du beskriva dig själv?
– Artist och låtskrivare med stor nyfikenhet på sidoprojekt. Gillar ord och att leka med dem men också ta dem på allvar eftersom de faktiskt betyder något. Tycker att Allsvenskan är världens bästa liga. 

Vilket vägval i livet har format dig mest?
– När jag skulle fylla 13 flyttade vi från Hagsätra in till Tanto på Södermalm och det gav mig möjligheten att byta identitet. Från att ha varit en sniffande värsting blev jag på ett år ordförande i elevrådet i Högalidsskolan. Klädd i likadan mörkblå sammetskostym och ljusblå skjorta som Lasse Berghagen hade när han vann Schlagerfestivalen med Jennie, Jennie. En total makeover. Kanske inte mitt eget vägval men ändå…

Vad skulle du ha gjort om du inte hade blivit artist och låtskrivare?
– Jag skrev krönikor i Veckorevyn under åren 1977-78 och jag hade väl siktet inställt på journalistyrket men sen kom det lite annat emellan. 

Vad uppskattar du mest hos en vän?
– Lojalitet, humor, intelligens och förmågan att plocka upp samtalet där det slutade senast.

Vilken person har betytt mest för dig?
– Svårt att välja en enda person eftersom det skiftar genom livet. Mina föräldrar, Lasse Lindbom som jag spelade ihop med i många år och som lärde mig mycket och visade vägar. Min fru Jenny som har hjälp mig att våga ta oväntade steg och lita på min magkänsla. Att följa lusten. 

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?
– Den ibland alltför diplomatiska sidan, strävan att vara till lags och bli klappad medhårs. Särskilt i nära relationer. Men den sidan har tack och lov trubbats av med åren. Nu hoppas jag att jag kan vara jobbig ibland. 

Vad gör du helst en ledig dag?
– Låter bli att planera och låter den bara överraska. 

Vad är din bild av lycka?
– Så många bilder. En stund med dem jag älskar i solnedgången på bryggan på Dalarö. Ett G-durackord på en alldeles nysträngad gitarr. En melodi som plötsligt överraskar mig när jag sitter vid pianot. En AIK-vinst i ett derby mot Djurgården. Vetskapen att alla mina närmaste har det bra. 

Vad betraktar du som din största olycka?
– Mina dåliga knän som tog stryk av allt fotbollsspelande och blev artrosiga vilket gör att jag inte längre kan springa. 

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?
– Jag skulle ge dem till mina barn. Kanske spara några spänn till golflektioner. 

Vilken är din största kulturupplevelse?
– Det finns en och annan konsert, film och teaterpjäs som fortfarande sitter kvar i sinnet. Svårt att välja den största men jag fick som 8-åring följa med min pappa som skulle skriva i Expressen om Rolling Stones konsert i Kungliga Tennishallen 1966. Mick Jagger hade solbrillor för han hade fått ett stolsben i ögat i Helsingfors natten innan. Sånt minns man. 

Vad ångrar du mest?
– Jag ser nästan inget positivt alls i att ångra. Så jag försöker att låta bli. Jag har lärt mig en hel del av misstagen. Om jag sagt eller gjort något galet brukar jag vara bra på att säga förlåt. Men det finns säkert tillfällen där jag missat det. Det ångrar jag i så fall. 

Bästa klimattips?
– Jag cyklar och åker mycket kommunalt. Kör en elbil. 

När gråter du?
– Med åldern blir tillfällena fler. Ibland av en låt eller en röst som hittar rakt in i själen. Av att känna kärlek. Både att få och att ge. 

Vad skrattar du åt?
– Min fru. Våra katter. Fawlty Towers – fortfarande. 

Vilken är din viktigaste drivkraft?
– Lust. 

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?
– Att hålla sitt ord och inte i varje jobbigt ögonblick krumbukta sig fast vid makten. 

Vad hatar du allra mest?
– Falskhet och illvilja. Och girighet. 

Vilken talang skulle du helst vilja ha?
– Teckna och måla. Jag är fruktansvärt usel på det. 

Hur kan du tänka dig att dö?
– Mitt i. 

Vad är ditt motto?
– Jag snor min pappas: Med stor aptit på nästa skit! Kan förresten knycka min frus också när jag ändå håller på: Ha kul och skitsamma!

Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Jag har det så oerhört bra på alla plan så det vore nästan förmätet att önska något mer. Men det vore inte så dumt om alla maktgalna gubbar i världen kunde ta sig samman och sluta kriga. Och skulle någon plötsligt komma och erbjuda mig helt fabriksnya knän skulle jag inte nobba.

Läs mer:

Erik Niva: ”Jag har ett stort socialt handikapp”

Johan Norberg: Jag förolämpade gitarrhistoriens största konstnär