Nobelpriset och stjärnpoeten som ingen vill kännas vid

I årtionden har poeten och demokratihjälten Ko Un varit huvudkandidat i Sydkoreas jakt på Nobelpriset. Men efter metoo blir han stämplad som paria – och priset går till Han Kang. Vi återvänder till ett land som ännu inte riktigt hämtat sig från chocken.

Det var den 10 oktober och jag hade precis vinkat av en koreansk vän som besökt oss ett par dagar i Stockholm när Mats Malm öppnade dörrarna i Börssalen och avslöjade att Nobelpriset i litteratur år 2024 tilldelades den sydkoreanska författaren Han Kang ”för hennes intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet”.

Jag – som adopterades från Sydkorea när jag var fyra månader och som vuxen varit bosatt i Seoul – blev stående på trottoaren. Snart skulle debatten dra i gång i svensk media: var det rätt att ge Han Kang priset? Själv kunde jag bara tänka på chocken i mitt moderland.

”OMG!”, messade min vän på väg till Arlanda. 

”Skönt. Nu går vi vidare”, skrev en annan koreansk vän. En tredje sa: ”Före incidenten trodde alla koreaner att Ko Un skulle få Nobelpriset. Men Han Kang … ingen förväntade sig det.”

Ända sedan 2000-talet, då Ko Un lyfts fram som inte bara en möjlig, utan också högst sannolik, Nobelpristagare, har det varit inpräntat i koreanerna att poeten och demokratikämpen från Gunsan var den enda korean som kunde komma i fråga. 

Inför tillkännagivandet i oktober flockades journalisterna utanför Ko Uns hem i Suwon, lite på samma sätt som svenska journalister under många år hade för vana att samlas i trappuppgången på Klippgatan en torsdag i oktober, innan Tomas Tranströmer förärades priset. 

Samma tradition varje år. Men också samma miss­räkning: ”Ännu en besvikelse för Ko Un och Sydkorea”, som rubriken på en av landets dagstidningar löd. Japan hade fått sitt Nobelpris i litteratur. Kina likaså. Men varför gick det aldrig till Sydkorea? Landet med 50 miljoner invånare. Som årligen producerar sextiotusen boktitlar. Som sade sig pumpa in mer pengar i kulturell diplomati än något annat jämförbart land och som satsade stora summor på att ta fram nya översättningar av landets författare, i synnerhet den främste av dem alla: Ko Un. Det anordnades pressresor. Utländska journalister besökte hans hem. Nu var det väl bara en tidsfråga? 

Men sedan kom metoo. Och metoo kom även till Sydkorea. Anklagelserna mot Ko Un, att han gjort sig skyldig till sexuella trakasserier, slog ner som en bomb i landet 2018. 

Det började med att den kvinnliga poeten Choi Young-mi skrev en dikt, i vilken hon skildrar en Nobelpriskandidat som förgriper sig sexuellt på kvinnor, inklusive författare och förläggare. Spekulationerna drog igång direkt i media: Var det inte Ko Un hon anspelade på? Choi Young-mi bekräftade att så var fallet och snart trädde fler personer fram och intygade att den store poeten hade både blottat sig för yngre kvinnor och tafsat på dem. Han blev cancellerad i en rasande fart. 

Det gick några år och sedan kom nästa chock –en annan korean tilldelas Nobelpriset i litteratur. Han Kang, vars litterära lyskraft varit stark ända sedan 1990-talet och som belönats med Bookerpriset 2016 (utan att det skiftat landets Nobelfokus), fick priset 2024.

Då stod inte en enda journalist utanför hennes dörr hemma i Seoul.

Hur kom det sig att Sydkorea lagt all vikt på Ko Un? Vad låg bakom hans storhet och hur har landet hanterat att Nobelpriset inte gick till författaren som ”skulle” fått priset? Jag börjar rota i det från Sverige, dra i kontakter och ringa samtal och mejla branschfolk. Men jag märker snabbt av ett kompakt motstånd. 

Ingen vill längre tala om Ko Un.

En efter en avböjer de. Ko Uns förlag Changbi har ingen kommentar, mejlar de. Koreanska översättningsinstitutet för litteratur, LTI, som arbetat hårt för Ko Uns Nobelpris, svarar att ”gällande Ko Un och metoo har LTI Korea inte en officiell åsikt”. 

Några veckor senare befinner jag mig i Seoul. Jag sitter på ett lunchhak med runda grillar inbyggda i borden. I sällskap har jag en kulturredaktör vid en av landets större dagstidningar, som kräver anonymitet på grund av ämnets känsliga natur. 

– Det är klart att LTI inte vill uttala sig. De jobbar för regeringen. Det de säger nu kan bli en backlash vid ett senare tillfälle, och regeringen kan strypa stödet till dem. 

Som kulturredaktör var hon mitt i rapporteringen av Ko Uns metoo-fall 2018. Men nu vill hon inte riktigt kännas vid ämnet, hon säger att hon numera skriver om politik. 

Hon sitter dock på kontakter och vill hjälpa mig, men hon skakar på huvudet. Det är inte så enkelt. De förlagschefer som hon pratat med hälsar att eftersom landet nu fått Nobelpriset behöver ”vi inte längre bry oss om Ko Un”.

Smårätter, grytor och ris serveras, bordsgrillen sätts på. 

– Det var så viktigt för oss att få Nobelpriset, säger hon fundersamt, men på senare år har vi haft stora framgångar med K-pop och filmer, så när Han Kang fick priset blev det inte så stort som väntat.

Fönstret står på vid gavel mot gatukorsningen nära redaktionen och centralstationen. Ändå är det en lummig småstadskänsla. Folk strosar i stora grupper, som man gör här. Hela avdelningen går på lunch ihop, man går alla ut efter jobbet och äter och dricker. Att sitta själv i ett hörn och äta lunch, som i Sverige, uppskattas inte. Kollektivet går före det individuella. Vi före jag.

– Han Kang gav ju heller ingen presskonferens direkt efter tillkännagivandet, så det kunde inte bli mycket till nyheter heller.

Hon vänder på ett stycke kött och tittar upp.

– Men det Han Kang gör nu är att bryta med mans­dominansen, och de beteenden som vi förknippar med metoo. Det kommer att ha en stor inverkan på kvinnliga författares vardag. 

Några dagar senare besöker jag Seouls stadsbibliotek. Hösten 2017 invigde man en påkostad permanent utställning till Ko Uns ära, med fokus på hans mest kända verk Maninbo: Tiotusen fotspår. Det är ett enormt verk som sträcker sig över 30 volymer. Projektet tog sin form under militärdiktaturen, när Ko Un satt fängslad på grund av sitt engagemang i landets demokratirörelse. Han bestämde sig för att i litterär form skildra varenda människa han mött, varken mer eller mindre. Biblioteksutställningen på våning tre bestod av poetens skrivbord, bokhyllor, kläder och glasögon och böcker från golv till tak. Men efter anklagelserna mot honom 2018 monterades utställningen hastigt ner. Jag letar upp en kvinna i personalen, men när jag ber henne berätta om Ko Uns utställning, svarar hon undvikande:

– Den finns inte, säger hon.

Ett typiskt koreanskt beteende när man vill ­undvika skam. Det är som om utställningen aldrig existerat. 

Jag går vidare till Kyobo, Seouls största bokhandel. Det första jag lägger märke till är hur exponerade Han Kangs verk är, Nobelpristagaren är synlig överallt. Men när jag frågar om Ko Un formar ett butiks­biträde ett kors med underarmarna som hon sätter upp framför mig för att visa ”hit men inte längre.”

– Ko Un opsoyo! Vi har ingenting av Ko Un.

Brevet från Ko Un är skrivet efter att kort­huset just har rasat i Sydkorea och han hamnat i kylan

Under min vistelse i Seoul gör jag ett nytt försök att få kontakt med poeten. Men Ko Un svarar inte på min intervjuförfrågan. Däremot berättar redaktören för Vi Läser att de har ett brev från ­honom, som de fick tillsänt sig i mars 2018 – samma år som metoo-anklagelserna briserade. Brevet börjar så här: ”Kära Sverige! Jag vill tala direkt om en ledtråd till diktens öde. Poesi kan inte hållas fången av den självbelåtenhet som menar att en dikt bara kan existera i sitt ursprungliga språk. En dikt kan inte begränsas till ett liv som bara blir fullkomligt i det land och det språk där den först föddes.” Sedan skriver han om den persiske poeten Hafez och mer samtida författare som Michel Deguy, Gary Snyder och Tomas Tranströmer – om hur lyriken bär på en ”kättersk dröm”. ”Poesi är i grunden ångestfylld och upprorisk.” Brevet avslutas med orden: ”Jag längtar efter en frihetens rörelse som inte skiljer mellan vildmark och altare. Därför deltar jag, dag som natt, i den plats där poesins själ – i varje tid och på varje plats – fortfarande höjer sig, med sina sår. Till slut är mina dikter alltid också andras.”

Brevet från Ko Un är skrivet, ser jag, efter att kort­huset just har rasat i Sydkorea och han hamnat i kylan. Troligtvis ett sista försök att hålla kvar sin internationella status, tänker jag.

Metoo fick ett oväntat genomslag i Sydkorea, som på många sätt är ett väldigt patriarkalt samhälle. En efter en åkte dit. Det kan låta hemskt. Men i Sydkorea är självmord ett vedertaget sätt att be om förlåtelse och samtidigt befria anhöriga från skam. Det är inte en ovanlig utväg för celebriteter som efter ett snedsteg ”dragit skam över familjen”. Flera högt uppsatta koreanska män – från skådespelaren Jo Min-ki till Seouls borgmästare Park Won-soon – tog sina liv i kölvattnet av metoo.

Ko Un förnekade alla anklagelser. Han bjöd heller inte in till presskonferens (som annars är vanligt här i Sydkorea) där han förklarade sig, än mindre bad om ursäkt. Han gick till motattack i brittisk press och stämde Choi Young-mi för ärekränkning. Dock fann rätten hennes vittnesmål trovärdiga. Han överklagade. Och förlorade igen.

– Där och då tappade Ko Un ansiktet. Och eftersom Korea är en ansiktskultur var han slut. 

Det säger Steven D. Capener, professor i koreansk litteratur vid Seoul Women’s university, en amerikan som varit bosatt i landet sedan 1980-talet.

Det är eftermiddag och universitetskaféet är fullt av studenter. Ur högtalarna strömmar jazz på låg volym. Efter att vi klämt oss ner vid ett litet bord säger jag att folk i Sverige har dålig koll på vad som egentligen hände med Ko Un. Hans namn hade ju dykt upp inför Nobelspekulationerna under många år, så även inför tillkännagivandet 2024. Att han försvunnit ur diskussionerna på hemmaplan i Sydkorea hade de flesta helt missat. Troligtvis hade det att göra med att Svenska Akademien hade sin egen metoo-skandal att hantera. Att en uppburen sydkorean fallit i onåd hamnade helt i skuggan av det.

Steven D. Capener ställer ner kaffekoppen och säger:

– Just det, that French guy … Det skulle närmast ha varit ett självmord för Nobelkommittén, att ge priset till Ko Un efter det.

–Han tafsade på författare och förlagsfolk. Han fällde olämpliga kommentarer. Han drog ner byxorna och masturberade inför folk. Och hans beteende var allmänt känt i litteraturkretsar. Men ingen ville ta upp det, eftersom han varje år fanns med i Nobelprisspekulationerna, säger Capener okomplicerat. 

Den som till slut tog bladet från munnen var poeten Choi Young-mi.

Varför blev det just hon? 

Steven D. Capener lyser upp, jag får intrycket av att han är imponerad av henne.

– Choi Young-mi är känd för sin realism och elegans; hennes satiriska skildring av olika auktoriteter är djärv. 

Sedan säger han: 

– Alla läste Choi Young-mis debut …

Boken i fråga var diktsamlingen At thirty the party was over, som publicerades 1994 och sålde i en halv miljon exemplar. 

– Det var så radikalt av en kvinnlig student. Hon hyllade inte den heliga ikonen i Korea, demokrati­rörelsen. I stället skildrade hon demokratihjältarna som kåta gubbar som tillbringade sina kvällar på puben, uppburna och privilegierade män vars ”demokrati” inte nådde fram till deras kvinnliga kamrater.

Det är inte tydligt uttalat, tillägger Capener, men det finns där. Och hon skrev det i en tid då en kvinna förväntades vara oskuld innan hon gifte sig.

– Men hon var för uppriktig för den koreanska samtiden, tillägger han något sorgset. Samhället var inte redo för hennes sätt att skildra landet. I alla fall inte då.

En stund senare står jag på perrongen i Sinchon. Med sina 23 linjer och sju miljoner dagliga passagerare är Seouls tunnelbana ett praktexempel på ett kollektivt samhälle. Prydliga köer. Tysta vagnar fyllda till brädden. Ibland glömmer vi bort oss och pratar, då blir vi tillsagda. En man som smaskade på en pizzabit fick tunnelbaneväktare på sig. 

Ofta fascineras jag över kollektivet, som filar ned individuella uttryck för gruppens skull. 

”Inte agera utåt, inte bli som väst”, säger både unga män och kvinnor. 

Samtidigt, tänker jag, skildrar Choi Young-mi i Monster hur mycket smuts som kan ansamlas när ingen vågar yttra sig, och hur tyst det blir när en uppburen man, som tronar i kollektivets topp, har gjort fel. 

På kvällen, när jag sitter framför datorn på hotellrummet, gör jag ett försök med att översätta Monster –dikten som blev startskottet för metoo i den koreanska litteraturvärlden – till svenska:

”Sätt dig inte bredvid Mr. En”
varnade poeten K mig, oerfaren i den
litterära sfären
för om han är nära en ung kvinna, tafsar han på henne
—
Varje gång Ens namn tas upp som 
Notulpriskandidat
Jag tror att om En verkligen vinner Notul
Priset
Jag måste lämna det här landet
Jag vill inte leva i detta smutsiga
samhälle
Nu när vi har fostrat ett monster
Hur fångar vi monstret?

En som inte var förvånad över innehållet i Monster är Oh Bit-nari.

Vi möts på torget Gwanghwamun, vid foten av 1500-talsamiralen Yi Sun-sins staty. Torget är känt för sina många demonstrationer, som tvingat presidenter att avgå. Här ägde även metoo-demonstrationerna rum, som Oh Bit-nari deltog i.

– Ko Uns beteende sipprade ner till de manliga författarna, som undervisade i skolorna där jag studerade kreativt skrivande, säger Oh Bit-nari när vi promenerar på torget med statyer av olika framstående män, omgivna av hus som skjuter upp mot himlen.

Som 90-talist tillhör hon den första generationen här att lyfta in feminism på 2010-talet i Sydkorea. Hon är aspirerande författare och feminist (vilket här i Sydkorea är närmast synonymt med att vara aktivist, särskilt efter metoo, då en rad manliga förövare tog sina liv och feminismen anklagades för att ha gått för långt). Så fort jag fick tag i hennes mejladress frågade jag om hon kunde berätta om ”monstret” som Choi Young-mi talar om. Hon svarade direkt.

”Ja, jag kan berätta.” 

Det börjar på skrivarkurserna. 

– Det var väl känt att manliga lärare gav sig på kvinnliga studenter. Som kvinnlig student ingick det i kursen så att säga, att utstå sexuella trakasserier.

Hennes röst är mild, stilla, vilket jag känner igen från otaliga möten med koreanska kvinnor som berättar om sina liv. Men det de säger kunde vara hämtat från Han Kangs romaner. Samma ödesmättade brutalitet.

– Vi uppmanades av de manliga lärarna att självcensurera oss. Vi skulle inte ta illa vid oss om de kommenterade våra bröst eller sa att texten ”doftade livmoder”. Vi skulle stå ut med sexuella anspelningar och skämt. Samtidigt förväntades vi vara öppna med våra sexliv. Annars ansågs vi trångsynta, och är man trångsynt … ja, då kan man inte skriva.

Att den toxiska kulturen kunde överleva så länge berodde enligt Oh Bit-nari på att möjligheten att debutera är både komplicerad och begränsad i Sydkorea.

– För att kunna debutera måste man bygga relationer med lärare och författare. Och eftersom det är ett system i avsaknad av insyn blir det här med talang ganska överskattat. 

Det var en progressiv tidskrift som sensommaren 2017 bad Choi Young-mi att skriva dikter som på något sätt tematiserade ämnet feminism. Jag har till slut, efter lång tid, fått kontakt med henne. Efter viss tvekan har hon tackat ja till att möta mig när jag är i Seoul. Men när jag väl är på plats skriver hon att hon inte orkar ses. Hon är helt enkelt i för dåligt skick. Däremot kan hon tänka sig att svara på frågor på mejl. 

”Jag var väldigt nervös när jag skickade in Monster. Skulle de verkligen våga publicera dikten?”, skriver hon. ”Efter ett par dagar ringde redaktören och sa att de hade bestämt sig för att publicera den. Han uppmanade mig att vara beredd …”

Beredd på vad då? 

– Att dikten skulle skapa problem. 

Jag befinner mig i Mapo-gu i västra Seoul som huserar många förlag. En manlig förlagschef visar mig runt i förlagshuset, ett tegelbrunt arkitektritat femvåningshus med öppna landskap och, som jag uppfattar det, många kvinnliga anställda. Han är ännu en i raden av branschfolk som kräver anonymitet för att medverka. Men att han är upplivad över Han Kangs Nobelpris, det har han svårt att dölja. Och jag förstår snart att hans uppsluppenhet även handlar om en annan sak:

– Nu kan vi verkligen lägga Ko Un bakom oss.

Han visar mig in i ett luftigt mötesrum. Det är tydligt att vi befinner oss på ett framgångsrikt förlag, eller åtminstone ett företag som vill signalera framgång.

Det har gått sju år sedan Ko Uns beteende nådde ­offentligheten. Hur skulle du säga att förlags­branschen tog avslöjandet?

Han ser lite förlägen ut och väljer att börja med en allmän förklaring: I Sydkorea har det varit allmänt accepterat att manliga genier … ”har ett visst temperament”. Det var därför Ko Un fick hållas. 

– Så Ko Uns misskötsel, som han själv kallar det, var en hemlighet för gemene man. Men i branschen kände alla till det, så förvåningen uteblev. Däremot insåg man att det här var slutet på Ko Uns Nobelpriskandidatur. 

Var alla nöjda med att Ko Un togs ner från sin piedestal?

– Självklart inte!

Ko Un var en storsäljare. Han gavs ut på det största och mest ansedda förlaget Changbi, som stöttade och beskyddade honom. Hans makt var verklig, men också symbolisk. 

– Han var allra högst upp i litteratursfären. Det var något som alla förhöll sig till.

Vi dricker vårt kaffe under en stunds tystnad. 

Det verkar ha gått fort där under våren 2018, att radera honom från offentligheten. 

Förlagschefen nickar. 

Ko Un, i dag 92, fråntogs sitt hus, ett exklusivt författarresidens i Suwon. Utställningen på stads­biblioteket i Seoul revs. Hans dikter trycktes inte i skolböckerna och förlaget tog sin hand från honom. Självmant klev han ner från viktiga positioner vid universitet. 

Men han hade varit Sydkoreas främsta och egentligen enda Nobelpriskandidat i flera decennier. Var hans litteratur inte värd mer än så? Vägde hans arv så lätt? 

Förlagschefen låter mig förstå att det här knappast är ett nytt beteende.

– Att försöka bevara någons arv och heder är väldigt svårt i Korea. Det handlar inte bara om det litterära, det är även en historisk och social fråga. I Sydkoreas litteraturhistoria har vi lager av ackumulerade olösta problem i det förflutna.

Ska vi värdera dem utifrån deras litterära begåvning? Eller döma dem för deras samröre med japanerna?

Han nämner koreanska författare – ”på sin tid större än Ko Un” – som tjänade den japanska ockupationsmakten mellan 1910 och 1945.

– Ska vi värdera dem utifrån deras litterära begåvning? Eller döma dem för deras samröre med japanerna? De frågorna har vi inte löst än. Det är i grund och botten en ideologisk konflikt. Men inte bara. Framstående poeter som Jeong Ji-yong åkte frivilligt till Nordkorea. Dem kan vi inte hylla utan att få mothugg. Men hur är det med de andra? 

Förlagschefen nämner Yi Munyôl, vars verk Poeten finns på svenska. Även han är närmast att betrakta som svartlistad i dag, förstår jag.

– Yi Munyôl anses av många i branschen vara en större författare än Han Kang. En som, med sina prosaskildringar av landets trauman och ärren från Koreakriget, verkligen förtjänar Nobelpriset. Men han gjorde några högerradikala uttalanden, och efter det plockades hans verk bort och utdrag från honom ströks från skolantologierna.

Ko Uns politiska hållning hade man ju inga problem med?

– Han är progressiv och väldigt långt till vänster. Det är helt enkelt fler som uppskattar den hållningen i kulturvärlden. Hans fall är inte politiskt. 

Förlagschefen säger sedan med ett snett leende:

– Men med den här metoo-skadan kan vi inte längre skona honom. 

Det ryktas om att även Choi Young-mi, som skrev Monster, har fått svårare att ge ut sina verk på etablerade förlag. När jag frågar förlagschefen om han har hört att Choi fått ge ut sina senaste verk på eget förlag, ser han plötsligt tveksam ut. 

– Choi Young-mi är en stor författare. Jag tror ingen har något emot henne.

När jag kommer hem har jag fått ett nytt mejl från Choi Young-mi. 

”Jag förvånades över stödet jag fick efter Monster”, skriver hon och berättar hur okända människor kom fram till henne på stan och tackade henne.

Det var som ett ögonblick där alla stjärnor plötsligt stod rätt. 

När Choi Young-mi publicerade Monster blev hon frontfigur för metoo-rörelsen i Sydkorea. Jag läser allt jag kommer över av henne, både hennes litterära texter och vittnesmål från livet som kvinnlig författare i Sydkorea. Det är i långa stycken en våldsam läsning. Det började redan i högstadiet. En lärare förgrep sig sexuellt på henne. Det gjorde brutalt ont, men hon höll tyst, förstod nog inte själv att det hon utsatts för var att betrakta som ett övergrepp. Som aktivist i demokratirörelsen på 80-talet blev hon våldtagen av en manlig kamrat. När hon berättade det för en kvinnlig bekant i demokratirörelsen, fick hon det korta svaret att hon måste stå ut med det, det och mycket mer. När Choi sedan blev poet och bjöds in på branschfester utsattes hon ofta för sexuella inviter och rena trakasserier. Så även av ”den store poeten”, han som oftast även höll sig med det största entouraget på festen. Choi Young-mi skriver med återhållen vrede:

”Hon bevittnade hur han samvetslöst tafsade och sexuellt kränkte kvinnliga författare och gifta förlags­redaktörer, medan alla tittade på. Hon intalade sig att hon måste stå ut med sexuella trakasserier för att få skriva. Men hon drog sig undan branschens alkoholdränkta leverne, och något samliv kunde hon inte förmå sig till.”

”Reaktionerna i den litterära sfären var blandade”, skriver hon till mig. ”En del kritiserade mig för att ha utmålat den litterära kretsen som en samling sexualförbrytare. Några kvinnliga för­fattare uttryckte solidaritet. Men majoriteten förblev tysta.”

Vid minsta lilla misstanke mot någon författare, död som levande, så stryker vi den från kursplanen

Cho Kang-sok, professor i koreansk litteratur vid elituniversitetet Yonsei, ber om ursäkt för ovädret som dragit in över Seoul. Studenter pratar med varandra eller sitter böjda över böcker i de vackra lokalerna där Han Kang en gång i tiden var en okänd litteraturstudent. Nu är väggarna i Yonsei pyntade med bilder på pristagaren och ett stort Nobel-emblem. 

Däremot råder det nolltolerans vad gäller Ko Un. 

– Före metoo fick Ko Uns dikter mycket utrymme i både gymnasie- och universitetslitteraturen. Men nu är allt borta. Lektorerna på universitet nämner honom inte alls, säger Cho Kang-sok.

Ja, avslöjandet om Ko Uns sexuella trakasserier kom som en chock. Samtidigt konstaterar Cho, precis som många andra jag pratar med, att för litteraturbranschen var det ingen överraskning. 

– Före honom hade vi ett antal pinsamma metoo-fall med några äldre författare. Men med Ko Un förstod alla att det var hög tid att sätta stopp.

Han visar runt på institutionen, där den nya generationen studenter sägs protestera direkt om en föreläsare så mycket som nämner en misstänkliggjord författare vid namn. Oftast handlar det om moraliska snedsteg. Men det kan även handla om annan mer eller mindre brottslig verksamhet. 

Professorn stryker en hårslinga åt sidan. När det är dags för en ny termin och professorerna ska välja kurslitteratur är de numera ytterst noggranna.

– Vid minsta lilla misstanke mot någon författare, död som levande, så stryker vi den från kursplanen.

Cho har arbetat länge vid institutionen och föreläst för många litteraturstudenter under flera årtionden. Han har sett det mesta. Men det här är ändå något nytt. 

Om det nya tillvägagångssättet är bra eller dåligt kan han inte svara på.

– Det finns ett koreanskt talesätt som lyder att för att döda en liten insekt tänder vi eld på hela huset. Det är ett extremt puritanskt sätt, och jakten på politisk korrekthet kan göra att vi exkluderar för mycket. 

– Men, säger han, det är så vi gör nu.

Att Han Kangs Nobelpris är en lättnad verkar vara en gemensam åsikt hos människorna jag talar med. Han Kangs pris skickade Ko Un in i glömskan. Ingen behöver tänka på honom i Nobelsammanhang mer. Jag kan förstå befrielsen. För vad hade hänt om Svenska Akademien hade tilldelat Ko Un utmärkelsen, i stället för Han Kang? Hade förlagsbranschen ställt sig i givakt för honom, igen? Jag kommer att tänka på något som Oh Bit-nari sa när vi blickade ut över Gwanghwamun-torget. Jag hade precis frågat henne om hur hon tyckte att hanteringen av Ko Un varit. Hon konstaterade att hans makt var uppbyggd på alla samarbeten med förlagen. 

– Den försvinner inte bara genom att hans verk tas bort från kursplanen.

Med Han Kangs Nobelpris har landet gått in i en ny era, menade Oh Bit-nari.

– Efter Nobelpriset uppstod ett behov av att närma sig Han Kangs verk utifrån flera perspektiv och teorier, sa Oh Bit-nari.

Den koreanska förlagsvärlden tycks ha fått ett stärkt självförtroende och delvis ny inriktning. Hyllorna i stadens boklådor lyfter fram fler unga kvinnliga koreanska författare än någonsin tidigare, vilket fyller den mångåriga aktivisten Oh Bit-nari med värme.

– Trots att det bara gått ett år sedan Nobelpriset, tycker jag att det redan är tydligt att fokus har skiftat. Det hörs allt fler kvinnliga röster. I marginalen finns resterna av Ko Uns era fortfarande kvar, men med tiden kommer den att blekna eller försvinna.

Ur Vi Läser nummer 6, 2025.

Läs mer:

Så läser du Nobelpristagaren: ”Upphäv motståndet och gå in i melankolin”

Läs ett utdrag ur ”Till mänsklighetens största nytta”: ”Fanns det hållhakar inom Akademien?”