Varför lämnar Arla Boxholm?

Östgötateaterns verklighetsbaserade pjäs Ostupproret är en skämskudde för mejerijätten Arla. Frågan är om företaget ens bryr sig.

När Arla berättade att man skulle flytta den anrika tillverkningen av Boxholmsost – från Boxholm till Östersund – gick en hundrahövdad protestmarsch från torget till fabriksbutiken. På plakaten stod saker som ”Ost ska vändas inte flyttas” och ”Rör inte våran ost”.

Britt-Marie Johansson, kommunstyrelsens dåvarande ordförande, socialdemokrat, talade från ett lastbilsflak. Flytten var helt enkelt en usel idé, inpräntade hon, som levt hela sitt liv i Boxholm. Osten skulle aldrig bli densamma i Östersund. Endast i Boxholm, en halvtimmes bilfärd från Linköping, fanns betet och bakteriekulturen som gav osten dess distinkta smak. För att inte tala om den stolta historien!

När Arla Foods höll årsmöte i Linköping 2019 genomförde föreningen Boxholmsostens vänner en aktion. Iförda ostgula mössor och överdimensionerade osthyvlar påminde de Arla om det osmakliga med flytten. Samma förening besökte kort därefter Arlas huvudkontor i danska Århus för att få mejerijätten att ta sitt förnuft till fånga. De återvände stärkta i sin tro om att faktiskt ha avstyrt flyttplanerna.

Överlevnadskampen hade egentligen triumfens alla ingredienser: Humor, finess och gott om jävlar anamma. Dessutom god medial täckning. Ostupproret blev en följetong i såväl lokal som rikstäckande media. David mot Goliat. Klart minstingen skulle vinna, för inte skulle väl Arla, med ledord som ”småskaligt” och ”närodlat”, kosta på sig badwill, för att spara 14 miljoner kronor per år? Kaffepengar i sammanhanget. Samma år som flytten föreslogs gjorde Arla Foods en nettovinst på 290 miljoner euro. Förslaget var för bövelen lika populärt som en skidbacksformad ostskalk.

Besynnerligt nog stod Arla fast vid sitt impopulära beslut. I december 2019 tillverkades den sista autentiska Boxholmsosten, och en 130-årig epok gick i graven. Plötsligt stod den ostformade fabriken vid väg 32 tom och övergiven.

Nu har dramat blivit pjäs i Östgötateaterns regi. Ostupproret har skrivits av  Ivar Waldemarson som tidigare gjort pjäs av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror. Hur mår en plats vars signum tas ifrån den? Premiären skedde givetvis på Folkets Hus i Boxholm. Många före detta anställda var på plats för att se sin kamp gestaltad på scen.

Det här handlar om stad och land, om hänsynslös centralisering och den starkes makt. Valfråga så att det rungar om det.

Pjäsen borde dock intressera betydligt fler än boxholmsborna.

Visst är det sorgligt för de 19 anställda som förlorade sina jobb, visst är nedläggningen ett nederlag för många stolta boxholmsbor, men frågan är större än så. Det här handlar om stad och land, om hänsynslös centralisering och den starkes makt. Valfråga så att det rungar om det. Ja, åtminstone borde det vara så.

Framförallt handlar berättelsen om fäbodifiering, ett begrepp som lanserades av Filter-skribenten Christopher Friman 2013, och beskriver storföretags försök att framstå som småskaliga och genuina. Trots att osten framgent skulle tillverkas i Östersund har Arla fortsatt använda namnet Boxholmsost, med alla dess gulliga och traditionsrika associationer.

Fäbodifiering sker hela tiden. Ofta rakt under konsumenternas näsor. Leksands knäckebröd lade till exempel ner tillverkningen av det vedugnsgräddade delikatessknäckebrödet Vikabröd 2013, men säljer alltjämt en industriellt tillverkad variant under samma klassiska produktnamn. I fallet Vikabröd räddades dock den hantverksmässiga tillverkningen kvar av två lokala eldsjälar. Knäckebrödet, som både blivit ursprungsmärkt av EU och utsetts till hovleverantör, tillverkas alltjämt i Skedvi i Dalarna.

Lyckligtvis har även boxholmsberättelsen en hjärtevärmande twist. Boxholms kommun köpte det övergivna mejeriet av Arla, och sålde det sedan vidare till Glada Bonden, en lokal producent som numera producerar ost under varumärket Äkta Boxholms. Arla har gjort sitt yttersta för att grusa planerna, men än så länge misslyckats. Den som vill äta riktig, smarrig boxholmsost kan alltså fortfarande få sitt lystmäte. ”Osten smakar som den gjorde på 1950-talet”, utbrast kommunstyrelsens före detta ordförande Britt-Marie Johansson efter att ha smakat vid lanseringen. Slutet gott, allting gott.

Läs mer:

Så blev dricks-knappen standard i Sverige

Så blev matpyramiden i Vi storpolitik i USA