Deras pappa vägrade sluta köra bil

Tecknen var tydliga: Maria och Marcus pappa borde inte längre köra bil. Men det smärtsamma samtalet med honom ledde bara till konflikt. Hur ska man agera när en närstående börjar bli en fara i trafiken?

Det fanns ingen exakt händelse som avgjorde det hela. Inte mer än att Maria Forslunds och Marcus Wengers pappa Lars än en gång fått sidan på bilen skrapad efter att ha kört i diket, igen.

– Pappa hade alltid kört mycket bil i tjänsten, säger Marcus Wenger.

Men nu var det uppenbart att han inte längre var någon säker bilförare.

Maria Forslund minns när polletten föll ner hos henne.

– När min yngsta son föddes 2020 ville pappa prompt köra hem oss från sjukhuset. Jag minns att jag var livrädd hela vägen hem, säger Maria.

Lars krypkörde på motorvägen med sitt nyfödda barnbarn och den nyblivna mamman. Han insåg inte att det var något av en mardrömsfärd för hans dotter.

– Inte heller hade han någon förståelse för att jag satt i baksätet med hjärtat i halsgropen, säger Maria.

Hennes bror Marcus säger:

– Pappa tyckte ju att han körde bra. Men för oss som åkte med hade de senaste årens turer varit ångestframkallande med känguruhopp, varvande motor och ideliga motorstopp.

Precis som för så många andra män i Lars generation tyckte han om att köra bil. Såg bilen som en form av statussymbol och bilkörningen som nyckeln till frihet.

– De sista åren före sin död körde pappa fruktansvärt långsamt. Det tog honom närmare tre timmar att köra från sin lägenhet i Västerhaninge hem till oss i Åkers styckebruk, en sträcka som brukar ta ungefär en timme, minns Maria.

Det var tydligt att syskonen var tvungna att göra något eftersom risken var stor att pappan skulle orsaka en allvarlig olycka.  

Men att ta upp ämnet med honom var svårt. De visste ju hur mycket bilkörandet betydde för honom. Han tyckte om att hämta Marias dotter efter skolan och han älskade turerna till våffelstugan i Norrtälje eller utflykten till Dalarö för att fika.

Maria insåg att bilkörningen handlade om pappans självbild och försökte ta upp ämnet försiktigt. För pappans skull bestämde sig syskonen för att ta samtalen med honom en och en.

– Men det hjälpte inte. Pappa kände sig påhoppad och menade att vi bara kritiserade honom, vad han än gjorde.

Samma sak när Marcus gjorde ett försök.

– Han blev arg och sur och anklagade oss för att inte respektera honom.

Marcus och Maria försökte igen och igen. Utan resultat.

– Till slut reagerade min fru som försökte pusha mig att fortsätta prata allvar med min pappa. Det här hade min fru och jag många diskussioner om, säger Marcus.

Inte heller Maria mådde bra av situationen. Varje gång hon visste att hennes pappa var ute och körde gick hon runt med en klump i magen. Hennes dotter ville inte längre åka med när morfar körde. Situationen började bli ohållbar.

Samtidigt utreddes Lars för begynnande demens och syskonen märkte att han var glömsk och förvirrad.

Stämningen blev allt mer infekterad. Syskonen försökte få honom att förstå vilka risker han faktiskt tog genom att ge sig ut på vägarna. Sa att det bara var en tidsfråga innan han skulle köra ihjäl någon.

– Han vägrade lyssna på oss. Varje gång vi tog upp ämnet hade han olika bortförklaringar. Hade han kört av vägen var det väglagets fel. Eller en mötande bilist som kört vårdslöst. Det var aldrig han som orsakade de påkörda vägskyltarna eller reporna i lacken, säger Marcus.

Han bestämde sig för att ta upp situationen med pappans läkare i förhoppning om att fadern skulle beläggas med körförbud.

– Men han gick inte alls på vår linje. Han såg inte problemen och menade att det här var något vi inte hade med att göra.

Samtalet med läkaren fick luften att gå ur syskonen. De hade varit så säkra på att få stöd. Nu kände de sig helt ensamma med sin oro.

– Vi visste inte var vi skulle vända oss. Vi visste att vi hade en pappa som var farlig bakom ratten, men vi kunde ju inte heller bara ta bilnyckeln ifrån honom, säger Maria.

Hon får medhåll från Marcus som, efter faderns död, funderat mycket på om lösningen vore att införa ett nytt uppkörningskrav vid en viss ålder.

– Visserligen hade det varit ett hårt slag för den som utreds. Men det hade tagit bort en hel del skav mellan vuxna barn och deras föräldrar. Det var ren tur att det inte inträffade en allvarlig olycka. Men hade det gjort det, då hade vi aldrig förlåtit oss själva.

För många som blivit lite äldre kan bilen vara den enda möjligheten till ett självständigt liv

Ingmar Skoog, professor i psykiatri och föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa i Göteborg, är väl medveten om att äldre personers bilkörning kan vara ett laddat ämne.

– För många som blivit lite äldre kan bilen vara den enda möjligheten att bibehålla ett självständigt liv. Tar man bort bilkörningen tar man ofta bort det framkomlighetsmedel som återstår när man inte längre kan promenera, cykla eller åka kommunalt.

Han menar att det är långt ifrån säkert att man blir en sämre bilförare bara för att man uppnått en viss ålder. Han tycker sig ana en viss ålderism, alltså diskriminering på grund av åldern, i de diskussioner som av och till pågår om att låta bilförare genomgå obligatoriska förartester med ökad ålder.

– Men om man har en person i sin närhet som visar tecken på kognitiv svikt, då behöver det naturligtvis utredas.

Hans råd är att i första hand försöka få till en utredning i samförstånd med den närstående. Säga att ”Jag börjar bli lite orolig för dig, eftersom jag märker att du inte reagerar riktigt lika snabbt som förr. Är det något du har märkt av också?”.

– Självklart är det här något som bör utredas av en objektiv part, någon som är insatt i den här problematiken. Den här diskussionen är inte något som en familjemedlem ska behöva ta eftersom man som barn har en tendens att bli lite överbeskyddande gentemot sina åldrande föräldrar, säger Ingmar Skoog.

Debatten om att låta äldre genomföra någon form av test för att få behålla sitt körkort har alltid funnits, säger Marie Skyving, som är analytiker på Transportstyrelsen och har undersökt i vilken utsträckning äldre förare är inblandade i trafikolyckor.

– På Transportstyrelsen fattade vi beslut 2020, utifrån den forskning som finns, om att det inte finns något stöd för att ta sådana initiativ. Att bara titta på åldern blir fel fokus. Åldern i sig är inte något problem. Problemet är när vissa funktioner börjar svikta, något som är helt individuellt, säger Marie Skyving.

Forskningen visar tvärtom att äldre är inblandade i färre olyckor än yngre. Dessutom har det visat sig att vissa sviktande förmågor förknippade med högre ålder ofta kompenseras med ökad försiktighet och förändrat körsätt.

Skulle alla köra som den äldre målgruppen, då skulle det bli betydligt färre olyckor på vägarna

– Ett exempel på det är att många äldre som får försämrat mörkerseende slutar att köra bil i mörker, säger Marie Skyving.

Hon anser, precis som Ingmar Skoog, att diskussionerna om att införa en övre åldersgräns för körkort eller obligatoriska tester är onödiga och diskriminerande.

– Gång på gång har forskningen visat att det inte är rätt väg att gå, varken för äldres mobilitet, samhällsekonomin eller trycket på vården. Skulle alla köra som den äldre målgruppen, då skulle det bli betydligt färre olyckor på vägarna, säger hon.

Men det är inte helt ovanligt att vissa förmågor sviktar med ökad ålder och att man då kan bli olämplig bakom ratten.

– Där har man som förare ett ansvar. Har man en läkare som gjort vissa bedömningar har även denne ett ansvar att informera patienten och Transportstyrelsen för vidare utredning. Däremot har man som anhörig inget rättsligt ansvar, konstaterar Marie Skyving.

Marcus Wenger önskar, så här i efterhand, att han och systern Maria tillsammans hade tagit diskussionen med pappa Lars om hans bilkörning.

– Kanske skulle det ha påverkat honom mer. Det är också mitt råd till andra i samma situation. Prata ihop er, boka ett möte och ta upp samtalsämnet som en enad front, säger Marcus.

Läs mer:

Merete Mazzarella: ”Är jag gammal nu?”

När 50 plus är ett minus