Per Svensson: ”Jag letar efter en ledig gravplats åt mig själv”

Per Svensson gick bort i juli 2025 och efterlämnade en samling texter från sjukdomstiden. I den nya och postumt utgivna boken När jag dog undersöker han döden.

Det här är ett utdrag ur När jag dog som utkom 30 juli på Albert Bonniers Förlag.

Lördagen den 30 mars 2024

Jag ser ljuset, Jonathan, jag ser ljuset.

Vetenskapen tycks nu bekräfta Skorpan Lejonhjärtas vittnesmål om ljuset efter döden. I Svenska ­Dagbladet läser jag en fascinerande artikel om studien ”Nära döden-upplevelser och förändrad världsbild hos överlevare av hjärtstopp”, gjord av överläkaren Hans Zingmark vid Hallands sjukhus i Halmstad.

Zingmark har djupintervjuat ett antal personer som överlevt ett hjärtstopp. Några av dem kunde berätta om upplevelser som liknar det Skorpan är med om. En av dessa patienter, Anders, hade Hans Zingmark själv varit med om att återföra till livet. Då hade Anders haft hjärtstopp i hundra sekunder. När han lät sig intervjuas någon månad senare berättade han om hur han under dessa sekunder sett sig själv som barn, sittande på en trehjuling, och när han vänt sig om fått se sina föräldrar i ett skimmer av ljus. Och allt hade varit kärlek. Också andra patienter vittnar just om mötet med ljuset, om att känna sig omvärvda av kärlek och lugn.

Jag blir helt tagen av dessa vittnesbörd, även om Nangilima-upplevelserna bara skulle vara hjärnans suggestivt ljussatta avskedsföreställning. Man föreställer sig annars döden som en mörkläggning. Någon eller något går från rum till rum, släcker lampa efter lampa. Men inte bara Astrid Lindgren utan också Hans Zingmarks studie kan få en att hoppas att denne någon, detta något, som en omtänksam förälder låter sänglampan förbli tänd under insomningsögonblicket så att barnet ska slippa plågas av mörkrädsla.

Ser att artikeln i Svenskan är skriven av Agneta Lagercrantz, en av mina fantastiska klasskamrater från Journalisthögskolan i Stockholm. Inser att det snart har gått femtio år sedan vi gjorde våra första övningstidningar i klassrummen som på den tiden var inrymda i dåvarande SvD-huset i Marieberg, döpt till ”grindstugan” av konkurrenterna i grannhuset, DN/Expressen-skrapan. Jag var bara tjugo år när vi började på JH, vårterminen 1977. Herregud, det var ju nyss.

Påsken är den mest kravlösa av storhelgerna, därför också den mest vilsamma. Ann-Sofi och jag firar påskaftonen ensamma med vovven och våra påskägg. Den stora påskbuffén äter vi först i morgon när Elvira och Amanda kommer hit. 

I dag kopplar jag av genom att städa gästrummet med tillhörande badrum samt sortera böcker i arbetsrummet. En gång i tiden fick krigare sina vapen med sig när de gravsattes. Själv har jag levt ett långt liv som boknörd. Vilka böcker skulle jag vilja ha med mig i graven? Säg att jag måste välja tre. Det blir ett konventionellt val: Bibeln, Shakespeares samlade verk, en antologi svensk poesi. Om jag kunde skulle jag också försöka smuggla med mig Odysséen och Ture Sventon i öknen.

Efter lunchen kopplar vi Milton och promenerar den dryga kilometern upp på slätten till Västra Torp. Det är ett vackert vägskäl med ett par gårdar, några hus, ett värdshus, ett tidigare pensionat som nu fungerar som B&B. Hagar, hästar, höns och en lagom stor vit kyrka med en kyrkogård vars mest prominenta invånare är Axel Pehrsson-­Bramstorp, bondeförbundaren som några månader sommaren 1936 var Sveriges statsminister.

En hård och kall ostlig vind sveper fram över åkrarna. Men solen skiner. Medan Ann-Sofi pysslar med sina föräldrars grav letar jag efter en ledig gravplats åt mig själv. Det finns flera att välja mellan. Nära mina svärföräldrar, med vacker utsikt över en av hästhagarna? En dag ska ju också Ann-Sofi med all sannolikhet begravas här och det skulle kännas bra att så att säga samla släkten. Men kanske vore det bättre att välja en plats med några fler meter till godo från havsnivån, norr om kyrkan? Man vill ju inte drabbas av översvämningar, ens som död. 

Hem promenerar vi längs grusvägen som skär genom det vidöppna jordbrukslandskapet. Där finns bara golv och tak, inga väggar. Himmel, hav, slätt. Det är ett landskap som på en och samma gång är frihet och fångenskap. Det finns ingen gräns för blicken, men heller inte någon rörelsefrihet. Här finns ingen natur att ströva i, allt är uppodlat, allt är produktionsytor. Man förblir förvisad till några få vägar.

Vi passerar en vall av ruttnande sockerbetor. Går förbi gården som rymmer ett musteri och ett mikrobryggeri, tar oss över landsvägen och pausar sedan på den blå bänken nere vid havet. Det är en fin stund. Milton får sina obligatoriska godisbitar innan vi traskar hemåt i motvinden. 

Min mamma har ringt. Jag ringer tillbaka och försäkrar att vi mår bra. Det går inte att berätta om cancern. Inte nu. Men det går heller inte att förtiga den hur länge som helst. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Söndagen den 31 mars 2024

Sommartid. Vi låtsas att klockan är sju när mobilerna börjar väsnas. Men kroppen kan inte ljuga. I själva verket är ju klockan bara sex och vi borde somna om. Men vi har bestämt oss för att fira påskdagsmässa i Hemmesdynge kyrka och behöver ställtid. 

Hemmesdynge är en liten by några kilometer upp på slätten. Kyrkan har anor från 1200-talet. Kyrksamheten är fortfarande god här på landet. Parkeringsplatserna utanför kyrkan blir snabbt upptagna. Bil efter bil parkeras längs landsvägen.

Jesus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det är påskdagens triumferande budskap, det yttersta beviset för människosonens gudomlighet. Och i viss mening är detta påskrop ovedersägligt sant, oavsett det bokstavliga sanningsvärdet i berättelsen om kvinnorna som av en ängel fick veta att graven var tom. Predikanten och helbrägdagöraren som avrättats på Golgata återuppstod som centralgestalten i en religion som erövrade stora delar av världen. Så mäktig och mirakulös kan en berättelse vara.

Navalnyj visste det när han frivilligt återvände till Ryssland efter att ha överlevt Vladimir Kalsongförgiftarens mordförsök. Han visste att Putin till sist skulle lyckas mörda honom. Men han visste också att han skulle återuppstå, som legend och sinnebild för hoppet om ett annat Ryssland.

”Död, var är din udd?” Paulus triumferande kommentar till uppståndelsens mirakel är dagens episteltext. Vill så gärna helhjärtat stämma in i apostelns avfärdande av döden. Men jag känner ju hur den där udden sticker och river i min buk och mina revben.

Som sig bör är det glädjen och ljuset som lyfts fram i Hemmesdynge kyrka denna påskdag. Mot slutet får vi höra Louis Armstrongs gamla hit ”What a Wonderful World” med svensk text. Det var den sången som avslutade min systers begravningsgudstjänst i Danderyds kyrka för tio år sedan. Innan hon dog hade hon planerat sin begravning, valt musik och gett instruktioner om att en dörr i kyrkan skulle stå öppen för att släppa in sommarljuset.

Gråväder, men milt. Amanda och Harriet följer med när jag tar ut Milton på en tidig eftermiddagspromenad. Harriet tycker det är trist att vi bara pratar om bokbranschen.

Själv är hon just nu intresserad av ätliga vilda växter.

Runt halv fyra kommer Elvira och svärsonen Rasmus. Vi samlas kring ett påskbord med ägg, sill, prinskorv, köttbullar och sparris. Ann-Sofi har som vanligt gjort en ”episk påsktårta”, en prinsesstårta med berättande och metaforisk garnityr, företrädesvis i marsipan. I år är ­tårtan pudrad med ätligt guldstoft som i form av ett gyllene moln lyfter över bordet. Temat är ”Välsignelsen”. När Ann-Sofi och jag till sist är ensamma kvar i huset tar tröttheten ett strupgrepp.

Måndagen den 1 april 2024

Känner mig betydligt piggare än i går. Vi tillät oss att sova ut i morse. Äter för första gången efter den stora hantverkarinvasionen frukost i huvudhuset. Det sprakar i vedspisen. 

Tar en löptur sen förmiddag. Vänder vid spången över det smala vattendraget tre och en halv kilometer väster om byn. Väljer på tillbakavägen att, istället för att hålla mig på strandstigen, springa först genom villaområdet och sedan på gång- och cykelbanan längs landsvägen. En räv kommer rusande från åkrarna, korsar körbanan, flyger över en låg trädgårdsmur, sprintar över gräsmattan och försvinner genom en häck. Jag ser den på kanske tio meters avstånd. Den ser ut som en filmräv: elegant, riktigt röd och yvig svans.

Jag blir helt tagen. Inte bara för att jag aldrig sett en räv på så nära håll förut. Utan också för att det känns som ett tecken av något slag. Det är pinsamt att erkänna. Jag är ju en murvel fostrad och formad på kvällstidningsredaktioner. Alltså borde jag vara, kanske inte cynisk, men i alla fall gediget skeptisk inför fantasier om tecken och under. Men sjukdomen har uppenbarligen gjort mig inte bara gråtmild utan också vidskeplig. Snart kommer jag att spå i kaffesump.

Stretchar i trädgården. Gör tjugo knäböjningar och trettiofem armhävningar. Inte mina snyggaste, men jag är nöjd med att inte vara död än. Rullar över på rygg i gräset. Himlen är mjukt gråvit. Känns som att bäddas ner under ett duntäcke. Fortfarande nakna grenverk rör sig sakta i vinden. Grannarna bygger en lekstuga.

Tisdagen den 2 april 2024

En tolvåring har skjutit tre jämnåriga på en skola norr om Helsingfors. Ett av offren har avlidit. Det går bara inte att förstå. Tolvåringar!

Jag tar bussen strax efter tio för att fortsätta till Malmö och därifrån till Skövde via Nässjö. Mitt första Zornföredrag ute i landet sedan jag fick diagnosen (Vellinge räknas inte, det är ju nästgårds). Märker att jag är nervös inför resan, inför tanken på att sova över på hotell utan att ha Ann-Sofi med som stöd. Så långt har det alltså gått med mig. En gång i tiden reste jag rutinmässigt till krigs­områden och katastrofplatser. Nu blir jag skakis av att ta tåget till en småstad i Västergötland.

Börjar läsa den indisk-amerikanske läkaren, forskaren och författaren Siddhartha Mukherjees mäktiga bok Lidandets konung. Historien om cancer. Den har stått oläst i arbetsrummet i flera år i väntan på att jag skulle skriva den där tidningsessän om vår tids dräpare, som jag lovade mig själv att skriva efter min systers död.

Man slås av vilken roll slumpen spelat för cancervården: läkare som grips av en till synes bisarr idé

SMHI hade varnat för snökaos. Eller som det brukade heta förr i tiden, ”aprilväder”. Jag hade förberett mig för det värsta. Reste med en nödkasse laddad med en flaska apelsinjuice, två bananer och en kexchoklad. Men i Nässjö kom och gick tågen i tid. Snöandet var mycket måttligt. Jag trodde att faran var över. Var ska snön yra och kaos vara granne med resecentrum om inte på småländska höglandet?

I Västergötland, skulle det visa sig. Regiontåget tuffade allt djupare in i ett snölandskap av sibirisk art. I Skövde pulsade jag fram i en labyrint av virvlande snö.

Lugnade mig först i hotellets bastu.

Onsdagen den 3 april 2024

Insnöad i Skövde. Solen skiner. Jag avstår trots det från att se Skövde innan jag dör. Stannar på hotellet Majoren under förmiddagen. Redigerar Paul Frigyes Ukrainabok. Äter sedan lunch på kulturhusets restaurang med ordföranden i Skaraborgs senioruniversitet.

Snöovädret har, säger man mig, inverkat menligt på uppslutningen till eftermiddagens sammankomst. Medlemmarna kan eller vågar inte ge sig ut på vägar och gator. Ett trettiotal personer dyker ändå upp. Jag håller mitt Zornföredrag och skyndar mig sedan till tåget mot Nässjö där jag ska byta till X 2000 mot Malmö. På tåget blir jag uppringd av min kontaktsköterska på onkologen i Malmö. Hon berättar att jag är inbokad för ett möte på måndag. Och behandlingen med cellgifter? Antagligen ska den inledas redan på tisdag, berättar hon.

Uppmuntrande nyheter. Medan västtåget rullar genom en i dag bitvis gnistrande vacker vintervärld fortsätter jag att under stegrad fascination läsa Siddhartha Mukherjees cancerhistorik. Man slås av vilken roll slumpen spelat för cancervården: läkare som grips av en till synes bisarr idé och sedan envist håller fast vid den. Ofta har envisheten drivit in dem i återvändsgränder. Men skulle vi ha haft kemoterapi, alltså behandling med cellgifter, om inte en läkare vid förra sekelskiftet fått idén att använda färg­ämnen från textilindustrin till att färga preparat som skulle studeras i mikroskop?

Tågresan går tidtabellsenligt och smärtfritt. Ann-Sofi och Milton hämtar mig på stationen i Trelleborg. Sedan pastamiddag och Aktuellt. Sändningen präglad av indignation över att Sverige åter drabbats av trafikkaos. E4:an blockerad. Bilister förvandlade till vädrets och vanmaktens cellfångar. Ja, vem hade kunnat föreställa sig snöstorm i april? 

Kanske den som tagit de kontinuerliga larmsignalerna om klimatkrisen på allvar. Klimatförändringarna handlar ju inte i första hand om varmare väder utan om ett väder som löper amok, ett system som blir allt mer instabilt och oförutsägbart med tvära och snabba kast mellan ytterligheter.

Vi borde ha vant oss vid extremväder vid det här laget, på samma sätt som vi vant oss vid att den tidigare extremhögern gjort sig hemmastadd i de politiska vardagsrummen. Men fortfarande blir vi lika överraskade och upprörda varje gång en galen storm slår till. Det är som om vi inte vill eller förmår erkänna att det finns ett system, ett förändrat klimat, i galenskapen.

Ett inslag i Aktuellt ägnas klimatet och det kommande EU-valet. Vinnarna väntas bli partier och politiker som fiskar efter röster genom att hävda att det verkliga hotet inte är klimatförändringarna utan klimatpolitiken. Det är inte bara vädret som är galet. Galenskapen­ breder ut sig också bland de europeiska väljarna.

Ordentliga smärtor i revben och rygg när jag ska somna. Jag andas snabbt och tungt. För första gången frestas jag på allvar att göra bruk av det snabbverkande morfinet.

Läs mer av Per Svensson:

”Döden kan vi inte fly ifrån”

”Jag förstår mig inte på Moby Dick”