Peter Apelgren och Anna Mannheimer: ”Vi har ett utanförskap ihop”

En skämtmaskin som gasar sig ur sina depressioner. En arg kvinna som inte har tid att vara geni, för att hon måste administrera skämtmaskinen. Marcus Berggren har fått audiens hos Göteborgshumorns kungapar, Peter Apelgren och Anna Mannheimer.

Man trodde i sin vanliga enfald att våren aldrig skulle komma, utan att man skulle behöva halta i gamla skospår runt denna jämmerdal i evigt mörker med frostbitna knäveck. Hela tiden en hårsmån från att krypa till medelklasskorset, ge upp och köpa dyra termobyxor … MEN SÅ PLÖTSLIGT – som en bokstavlig skänk från ovan där: prunkande pangsommar utan att passera vår. 

När det händer sitter jag i min, av parkeringshuspelare något nedslipade, bil och ska just blinka ut från Anna Mannheimers och Peter Apelgrens gata i stan. I bilen knör jag med en enorm oljemålning som jag tror att det står ”Mysterious Kathy” på, en bunt skisser hoprullade som en skattkarta, och sist men allra tyngst: ett elpiano tungt som ett riktigt piano som jag tyvärr tror tillhör Peters yngsta son.

Dessförinnan har jag haft audiens hos Anna och Peter och jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är deras. Många människor tar energi, andra ger energi, och vissa utvalda lyckas med mästerstycket att parallellköra dessa två. Är man inte tillbaka på noll då, undrar du? 

Nej, men man är förändrad, någon annan, omrörd i grytan.

Förlåt, den här filmen började med eftertexterna, nu börjar vi från början.

Anna Mannheimer har gjort en lång livsresa men geografiskt har hon bara förflyttat sig ett klent stenkast. Hon är från Örgryte, bor i Örgryte men är inte Örgryte och har aldrig varit. 

– Det var ju otroligt privilegierat att växa upp här för det är en posh sida av Göteborg, men det var ett konstigt sammanhang för mina föräldrar var paria här. Mamma (Carin) gjorde vänsterpjäser och pappa (Sören) var socialdemokratisk politiker. Skulle jag ta hem kompisar fick jag gömma skivorna med Södra bergens balalaikor och Nynningen och på första maj öppnade mamma fönstren och spelade Internationalen. Det var så pinsamt. Jag fick skit för det i skolan och kompisars pappor kunde säga ”Hälsa din pappa att bolagsskatten är skit!”, säger Anna och hon är IGÅNG.

Vi ses i Anna Mannheimers och Peter Apelgrens något hobiga hus, komplett med en hemlig trädgård på baksidan som även den känns lite fantasy (Narnia!) Föreställningen började redan vid dörren (på den rostiga plåtbiten i imiterat guld som sitter på dörren står det ett helt annat efternamn, typ Söderqvist). Anna sprakar som en majbrasa över det politiska läget i världen och jag hummar med som en kolibri men har ärligt talat inte sett på nyheterna sedan Lilla Aktuellt. I trappan finns en trapphiss för handikappade och jag hinner tänka att ”sååå gamla är de väl inte” innan den får en rimlig förklaring: Söderqvist. Förra ägaren.

Det smyger runt en katt i huset och gnussar och jag är dödsallergisk men säger inget för jag är proffs. Jag sa inget till min fru heller som hade katt de första fem åren vi var ihop, utan skyllde mina rinnande ögon på att jag var drogberoende.

Intervjusubjekten har lassat fram pizza, ayran (turkisk yoghurtdryck) och vattenfärg. En av dem ska jag äta, en ska jag dricka och en ska Peter, som jag intervjuade igår, sitta bredvid och måla gubbar med. 

Anna är van och skiter i honom, slänger istället ihop en sorglig bild av sin barndom:

– Pappa såg jag inte överhuvudtaget, men han hade ett kontor hemma där det låg en massa papper och ibland smet jag in där och skrev ”Hej hopp långsnopp” och såna löjliga grejer för att liksom säga ”Hallå pappa, jag finns”. Mamma satt och skrev och rökte och tog jag upp något problem med henne sa hon bara ”Bra! Skriv om det!”. 

– Jag var minst och flicka och snäll och tyst. Jag hade stor näsa, var lite för lång, hade inga bröst och en gång sa en kompis till mig att ”tro inte att jag är kompis med dig bara för att din mamma är känd”, men jag hade aldrig tänkt tanken.

Dagen innan har jag till slut lyckats fånga Peter på ett kontor med lunchmatsal där han tidigare hade sin ateljé. Hans enmansshow börjar redan på sms när jag är på väg dit och han messar information om menyn: ”Man kan välja på nykräkt kofta med mylla eller nattduksbord med Hafjelltopp och KGB-tortyr”. 

Vi äter något med mos och han är hela tiden i full färd med att redigera verkligheten, som en spritt språngande säl som inte orkar med det vardagliga, utan hela tiden måste slänga in handgranater av humor i vardagstristessen. Han lurar den förvirrade personalen att han är en utsänd matrecensent och berättar sedan tre historier samtidigt: en om en schaman han känner, en om nattens bilfärd från Tierp och en om en kändis som tappat snoppen. Jag känner igen guld när jag hör det och det verkar så lekande lätt för honom. Om han jobbar stenhårt så jobbar han stenhårt på att dölja att han jobbar stenhårt. 

Det brukar sägas att ”det finns inga genier”. Ofta sägs det av folk som inte är genier, men också av Anna Mannheimer. 

Hemma i soffan dagen efter blir hon förbannad när Peter sitter och skojar ur mungipan från köksbordet. Jag tror till och med att hon säger ”håll käften” och jag får den där tudelade känslan som när mamma och pappa bråkade: å ena sidan kall och fruktansvärd, å andra sidan pirret av att vid en eventuell skilsmässa kanske få mer kvalitetstid med en förälder i taget, ta hål i örat och gå på Liseberg. 

– Jag kan liksom känna att jag alltid har fått prata lite för fort för att hinna säga det jag vill innan jag blir avbruten av en kille, säger Anna och fortsätter:

– Och så är det han som ”är ett geni”. Jag skulle också kunna vara det men jag är tyvärr tvungen att skicka in den här reserapporten, kolla alla hans datum och styra upp allt. 

Anna är till sättet inte det minsta lik Peter men ändå skitlik. Spränglärd och asrolig, men hennes humor kubbar inte fram som vilda hästar över en bergknalle utan är pang på och vass som en värja. 

Men visst kan hon dra en fräckis om snoppen.

Det kanske är det de har gemensamt: den fria rörligheten mellan högt och lågt? Men när Peter fladdrar runt som en papperspåse i vinden ser Anna mig rakt in i ögonen och jag förstår att vad hon ser är väggen bakom mig. 

Morsan och styvfarsan var skitsköna, men det var nästan ett fall för socialen.

Peter växte upp i ett ruckel långt utanför stan, där kartorna slutade gälla, tillsammans med sin mamma, styvpappa och lillebror. Peter har gjort en karriär på att berätta skabrösa skapelsemyter om sin barndom i Ucklum (”som var så litet att ortsnamnet stod på bägge sidor av skylten”) med ett fängslande färgstarkt persongalleri såsom ”dansken som satte sig på en vessla”, Tjock-Anders som sålde ålar ur bakluckan på en högerstyrd Volvo, mamman som stickade skitfula kläder och en mormor som skulle dränka sig i sjön på Kiviks marknad. Folk nästan avlider av andnöd bara de hör ordet ”Ucklum” för det är så betingat att när denne gängliga skämtmaskin, en blandning mellan Salvador Dalí och Klabbarparn, drar igång … då blir det åka av. 

Men var det egentligen så roligt där och då?

Peter pausar tvärt föreställningen och tittar på mig som en katt på en burfågel och viskar, ja nästan väser: 

– Vill du veta hur det var … på riktigt?

Jag sväljer en klump stor som ett gjutjärn och nickar.

– Okej, min styvpappa smugglade sprit tillsammans med en kille, de åkte ner till Holland eller Belgien och fyllde upp en långtradare med sprit, det började ganska oskyldigt men efter fyra år kom polisen och hämtade honom. Och min mamma är ju exceptionellt märklig på alla sätt, asbegåvad, röjde runt i byn och åkte på ullresor till Hallandsåsen utan att köpa något men vann på ulllotteriet i bussen. Hon brottade ner guiden och hade en egen auktion för att tjäna pengar. Hon hade ihop det med nån gubbe på en sån resa, jag gjorde till och med en låt om det som gick typ ”merinoull för ett halvtaskigt knull”. Sen blev hon portad från ullresorna och min styvpappa satt inne, samtidigt hade jag riktigt bra med panikångest och försökte genomföra en skolgång.

Som en tung sten i en blank sjö sjunker det ner i mig att Ucklum-åren inte var sådär frejdigt bondska och dråpliga som man vill. Jag ser framför mig Emil i Lönneberga fast pappan hinner ikapp honom.

– Morsan och styvfarsan var skitsköna, men det var nästan ett fall för socialen. Han och mamma försvann ibland och då var jag ensam kvar och fick ta hand om min åtta år yngre lillebror. Jag mådde skitdåligt och brorsan gick runt och sköt luftgevär. 

Peters biologiska pappa gick bort i en bilolycka utanför Bollebygd när Peter var tre år. I skolan gick det dåligt: ”När jag tittade på matteprovet såg det ut som geggamojja” och rent känslomässigt var uppväxten en katastrof.

– Ingen kramades eller sa att de älskade en. Hela uppväxten var märklig, men jag tror inte morsan hade haft det så lätt. Hennes mamma, min mormor, var ju en jävla lurifax alltså, hon var alltid deprimerad kring jul och jag hälsade på henne på Lillhagen många många gånger. Jag åkte dit och satt i en korridor och hörde de intagna skrika ”Mamma mamma!” från rummen och någon gubbe hasade fram och tillbaka i korridoren. Det är inte bra för en tolvåring att se det där, det var fritt fall för mig. Enda räddningen var ju att hitta på lite goa skrönor om det. 

Anna Mannheimer visste inte vad hon ville bli och i brist på bättre vetande åkte hon till Kungälv. Det brukar bli så. Väl där utbildade hon sig till journalist på Nordiska folkhögskolan. Det är det mest självklara jag hört sedan någon berättade för mig att Gud inte finns: Det är klart att hon är journalist. Så påläst, nyfiken, engagerad och noggrann som hon är så undrar man ju hur humorbananskalet letade sig in på banan. 

Hon sökte och fick jobb på radion. Hon härmade 90-talets nya typer av kvinnliga tv-meteorologer (post-Pohlman-tjejerna) en gång i fikarummet och Tomas Tengby satte wienermelangen i vrångstrupen och utbrast: ”HENNE SKA VI HA!”

Och så blev hon Väder-Annika först i Morgonpasset och sedan med hela svenska folket i humorprogrammet Rally och hade en dunderhit med låten Uteliggardjuren. 

Peter utbildade sig inom klassiskt måleri och ”skulle bli smal och sur, ha svart polotröja och röka” men blev, ja … Peter Apelgren. 

Ett humorgäng på radion som kallades Riskradion (”den intellektuella kiss- och bajshumorns inträde i svensk radio”) med Erik Blix och Stefan Livh skulle bli tv tidigt 90-tal och värvade den unga anfallstrion Regina Lund, Robert Gustafsson och Peter Apelgren (som vid tiden var frilansande skyltmålare och allmän knickedick). Resultatet kallades Brutal-tv och var en slags Göteborgs-indie-variant av Killinggänget (som senare värvade Robert Gustafsson under humorgruppernas silly season). Ingen succé då, men kult idag.

Vad kallas det? Penisavund? Killarna får ta så mycket mer mark, får tid och uppmärksamhet.

Anna och Peter trugar med pizzan men ska själva äta nässelsoppa senare. ”Du försöker väl se ut som Iggy Pop”, säger Anna. Det försöker jag faktiskt, men hur kan hon veta det? Är hon mansviskare … kvinnan som kan tala med män?

– Jag trivs ganska bra i grabbarnas omklädningsrum tyvärr, och har alltid varit bra på locker room talk, säger Anna. Eftersom det alltid bara får vara med en tjej, så gäller det att hålla den platsen hårt. Fan vad lätt det är att vara kille. Det är så orättvist … Vad kallas det? Penisavund? Killarna får ta så mycket mer mark, får tid och uppmärksamhet. 

Peter fick ingen uppmärksamhet som barn, det kanske är det han tar igen nu? 

– Oftast stod jag bara där rakt upp och ner med händerna i fickorna och hoppades att ingen skulle se mig, och tänkte ”jag klarar mig i 20 minuter till, jag klarar mig i 20 minuter till”, hur fort kan jag lämna den här jävla skiten och åka till Florens och bli Leonardo da Vinci?

Ja, han kanske inte ser ut som den vitruvianske mannen (1400-talets Iggy Pop) men en renässansman blev han ändå. I hans ateljé hemma är det tydligt att han behärskar alla stilar, och tavelförrådet är som ett bibliotek över konsthistorien: Från hällristningar till AI-konst via sådana där pilliga akvareller som armlösa målar med fötterna som man köpa samlade i en kalender i Hemmets journal. Men humorn fällde krokben, antagligen för att det är roligt. Typiskt humor att göra en sådan sak.

– Stefan Livh drog igång ett humorgäng som hette Rally som gick på fredagar, förklarar Peter.

Jo tack, jag vet. Fredagskvällar var heliga i vårat hushåll, och inte för att vi är judar och drog elen, drack vin och moffade vitt bröd (vilket vi i och för sig gjorde – men inte av religiösa skäl) utan för att prick klockan 18 skulle pappa hälla upp en så stor skål jordnötter att den etniskt utrensade alla allergiker mellan Mölndal och Kinnekulle, och sen stod han framför radioapparaten och lyssnade som om Ingemar Stenmark åkte skidor. Om vi barn ens råkade svälja omständligt blåste pappa i en visselpipa och man blev utvisad till kaninburen på baksidan. Själva polstjärnan och solen i Rallygalaxen var Peter och Anna. Några fragmentariska barndomsminnen jag har av programmet är: Travtips från en som heter typ Stojan eller Dojan, Gunde Svan som mordisk smurf, Leif ”Loket” Olsson-parodin Lotus, Väder-Annika såklart och någon som kallas för ”Robertsson”, som jag i efterhand inser var en parodi på vänsteralfan Frank Gunnarsson som satt i Radio Göteborg och tyckte det var borgerligt med byxor. 

Rally var smal humor för en bred publik. Riktigt bred faktiskt. 

Vi kramades jättelänge och Anna hade en flaska whisky på sitt rum och frågade om jag skulle med upp på en … 

2,2 miljoner lyssnare (Hasse Tellemar-nivåer) när de stod i zenit. Folk campade utanför Radiohuset. Skivorna sålde guld, de åkte på turné med Black Ingvars och slängde ut radioapparater från hotellfönster (de orkade väl inte höra sig själva).

Mitt i den här ljuva oredan blev Peter och Anna kära fast Peter var gift, men det är som ni vet ett mycket svagt skydd mot förälskelse.

– Vi giggade i Sälen och jag hade med mig familjen men de var i stugan och sista kvällen hade Rallygänget efterfest, och jag och Anna bestämde oss för att gå ut och åka pulka mitt i natten. Backen var avstängd och det tog en jävla stund att gå uppför backen och var ju livsfarligt att åka ner i beckmörkret. Sen när vi till slut skulle gå hem så ville liksom ingen av oss … du vet när man ska säga hej då det blir sådär …

Jag vet precis.

– Vi kramades jättelänge och Anna hade en flaska whisky på sitt rum och frågade om jag skulle med upp på en … och det blev inget då för jag ville inte vara otrogen, men du fattar … jag var kär. 

Jag fattar precis. 

Dagen efter åkte Peter hem från Sälen med bilen fullastad med familj och visste att han skulle skilja sig. 

Det är som en Ruben Östlund-film som aldrig blev gjord.

– Jag hade ju tänkt att bli ihop med nån tv-producent i Stockholm. Inte med en skojare med två barn och lite mage, men han var sååå påstridig, säger Anna. 

Hon glider hela tiden in på politiska dönickar som hon tycker förstör världen. Jag försöker försynt snirkla tillbaka samtalet på den jag får pröjs för att skriva om: hon själv. 

– Men äääärligt talat, tänk om man hade vänt på de här grejerna, att tre kvinnor betett sig som Trump, Musk och JD Vance. Eller att det var tjejer som var huliganer på fotboll. Eller om det var en sån kvinnomässa på Ullevi och de fick kalla in piketen och bara ”helvete nu kommer de tyska kvinnorna, då blir det slagsmål”. Det hade ju aldrig fått vara så och jag blir så förbannad!

Hade du velat gå på kvinnomässa och puckla på andra kvinnor?

– Nej, men det är principen!

Jag säger att det är ett vanligt missförstånd att kvinnor ska bli mer som män, när det i själva verket är tvärtom.

– Exakt! skriker Anna så katten blir nervös.

Jag som får panik av starka känslor frågar om en liten dikt, eller betraktelse, från parets gemensamma sommarprat som har satt sig i mig, där hon berättar att hon känner sig som en varg; att hon kan höra sin riktiga flock kalla på henne där ute någonstans. Det är så fruktansvärt ärligt sagt av någon som har en familj (och mannen sitter bredvid när sommarpratet spelas in).

– Det låter ju jättesorgligt men jag tror att alla känner det. Att när man står där och steker sina fiskpinnar och det är tisdag och man är fast i den här klassiska familjen, vill man bara lämna allt och gå ut … för jag är en varg. Jag tillhör inte de här som snorar och gråter och grejar. Jag vill ha hörntänder och gå runt och lukta på jord och vara ifred. 

Det slår mig att detta är kanske varför det kallas för ensamvarg. Anna är ett praktexemplar av denna sällsynta vargart och är helt öppen med att hon är dödsrädd för att leva men livrädd för att dö. 

Peter däremot, som jobbade sig rakt in i den berömda bergväggen efter han vann På spåret 2011, visslar när han vaknar. Inte undra på – han vann precis På spåret igen – han ÄGER på rälsbunden frågesport. 

– Jag är mer förberedd nu. De senaste åtta åren har det varit helt tyst i huvudet. Innan malde det bara runt grejer … Olle Adolphsons samlade verk eller gamla Steely Dan-låtar, det var skitjobbigt … men nu känns allt skitgött. 

Vad består då Annas sorg i?

– Jag tror bara jag har den tyvärr. Att när andra säger ”Åååh, det är skolavslutning, titta vad söta barnen är!” Då tänker jag bara att de ska växa upp och få tandsten och dö. Eller när nån är gift tänker jag ”ja, nu ja”. Livet är sorgligt och allt som händer i världen med … 

Och så flyter hon in i politiska samtidsfrågor igen. Det är en annan intervju som borde göras, men förmodligen av en journalist. 

På den tiden var jag stjärnan i familjen vilket passade mig perfekt.

Det sägs att på mitten av 90-talet svepte Killing-gänget in som en skock dementorer i märkeskläder och gjorde folklighet och fryntlighet astöntigt, men vid närmare eftertanke är nog det grav historierevisionism. 

Killinggänget var väl ändå mest Robert Gustafsson i roliga hattar som harklade sig och pratade med plantor? 

Rally försvann i alla fall från etern tidigt 00-tal. Anna och Peter gick ett varv genom Stockholms svängdörrar och gjorde tv men återvände sedan till Göteborg. Man måste komma bort för att komma hem, och det gjorde de med blunder och sprak. 

– På den tiden var jag stjärnan i familjen vilket passade mig perfekt, säger Anna, kanske på skoj, kanske inte. 

Men Peters rykte växte. Han gör märkliga julbordsshower, program på lokal-teve och snart säger hela Göteborg samma sak om honom:

”Alltså, när han drar igång …”

Han improviserar! Han drar vitsar baklänges! Han läser absurda dikter! Pratar alldeles för länge om ris! Det borde verkligen inte fungera men själva pizzabotten är bakad av ordvitsar och rövarhistorier. Hela han är en trojansk häst fylld med dadaistisk humor. Mellancheferna från Kungsbacka don’t know what hit them. 

Till slut gör han och Anna sin första föreställning ihop. Den heter Gifta och de slår igenom som par. Det kärleksfulla gnabbandet gör succé och nu 15 år senare förstår jag att även det var baserat på verkligheten. Hela min intervju känns lite som slutet på filmen Big Fish där en farsa har ljugit för sin son om sina sjuka äventyr där han har träffat dvärgar och trollkarlar och anekdoterna vet inga gränser. Men så dör pappan och sonen tänker att han får begrava pappornas Pinocchio själv, men så dyker de upp: dvärgen och trollkarlen och varenda rackare som pappan har berättat om. 

”Var får Anna och Peter allt ifrån?” Ja, det verkar som att det hände.

– Det var så jobbigt att stå på scen med Peter i början för han litade inte på mig, utan när jag skulle köra mina grejer satt han bakom på en stol och gjorde roliga miner och avslutade mina meningar. Men sen lärde han sig att jag behöver lite mer tid, men jag kommer dit när hela publiken gråter av skratt. 

– Och att jobba med Anna är ett tveeggat svärd för hon är skarp, förnuftig och kan räkna ut grejer, men kan också prata helt osammanhängande. Sinnesnärvarande och sinnessjuk på samma gång, är Peters tillbakakaka. 

De gör två föreställningar till (Kids och Döden) och har således täckt hela livet utom sin egen ungdom (gör en till!).

Istället lurade demonproducenten Cicci Stenborg Anna att Mia Skäringer ville starta podd med henne, och körde samma trick på Mia, och simsalabim: Sveriges första stora snackepodd med två kvinnor. Den sprängde topplistorna direkt. De kvinnliga lyssnarnas behov var förstoppat av åratal av mediemäns barndomstrauman insprängda mellan spelreklam. Mia och Anna var ett katrinplommon. 

Även programledarnas behov verkade ha varit något uppdämt för podcasten väjde inte för några ämnen och varvade den feministiska krigsstigen med vardagliga betraktelser och insikter om livet. 

– Vi la ner när vi var på topp. Det är inte många som kan säga det, säger Anna stolt för hon verkar gilla att sluta med grejer, medan Peter är mer en börjare som ibland tjatar på henne att ”gå ut och gör nåt för fan!”.

– Men Peter är snäll och den roligaste människan jag vet, och han har det här enorma självförtroendet som han lånar ut till mig, även om jag ibland blir astrött på honom. 

Peter sitter fortfarande och målar gubbar maniskt men nu nickar han bara instämmande. Gnolar på Frank Zappa eller Roland Cedermark. 

Vi har hanterat ensamheten på diametralt olika sätt.

Jag säger att efter att ha hört Anna och Peter berätta om sig själva verkar det som att de båda var väldigt ensamma som barn, men i två helt olika samhällsklasser.

– Ja, jag satt ensam i en segelbåt och ritade med tuschpennor i ruffen och det enda man hörde var en fluga surra och de vuxnas mumlande utanför … 

Peter fyller i:

– Ja, och mina föräldrar kunde dra till Grekland i en vecka, så vi var ensamma kvar med kaninerna, men dem köpte Tjock-Anders och gick ner till buren med en yxa och slängde dem i en svart sopsäck, in i bilen och så drog han iväg. 

– Vi har hanterat ensamheten på diametralt olika sätt. Peter är fortfarande den där lilla bondgrabben och är glad att äntligen få vara med, medan jag går runt här som när jag var barn och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Men nu har vi ett utanförskap ihop, säger Anna.

– När jag är deprimerad så gasar jag mig ur de livsfarliga kurvorna, om det är massa pissmyror på en ska man ju inte rulla runt i dem utan dra fort som fan, säger Peter och lägger ner penseln och jag fattar hinten, halsar ayran och tackar för mig. 

På väg ut säger jag att en tavla som står på golvet är fin. Jag får den, men först måste Peter signera den och hälla ett lager av något som luktar tändvätska över den. När vi står på uppfarten kommer han på att jag kan få låna ett piano. Väl i bilen sitter jag med ett piano i nacken, öppet bagage, det luktar mordbrand och jag tänker att det är så här det känns att vara Peter Apelgren. Sedan tänker jag att jag måste åka hem och se på nyheterna för läget i världen verkar ju vara under all kritik. 

Jag är upprymd. Jag har lärt känna två personer som gillar att samtala om saker på riktigt och göra verkligheten mer intressant än vad den egentligen är, och jag som bara kan babbla men inte kommunicera, känner mig inspirerad att förändras. Dessutom tutar mitt vita manliga självförtroende i mig att jag är född till att skriva den här texten. Men den ger mig också svindel. Tänk, så klipper jag av sytråden jag har knutit mellan mig och Göteborgshumorns kungapar och blir förvisad från staden? Jagad med pinnar till kommungränsen och tvingas leva som Swishjournalist i Mölndal. Då dör jag hellre i akut kattallergi, så let’s go.

Jag blinkar ut från gatan där Anna Mannheimer och Peter Apelgren bor och är ensamma tillsammans. 

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Lars Trägårdh: ”Sverige är fullständigt bisarrt”

William Spetz: ”Jag måste hitta min nya dröm”