Recension: Ett hembiträdes tysta raseri

Estela har lämnat sin familj för att ta jobb som hembiträde i de fina kvarteren i Chiles huvudstad. Bland skurhinkar och smutstvätt växer sorgen över att livet inte blev som hon tänkt sig. Peter Fröberg Idling läser en bok som håller honom i ett järngrepp rakt igenom.

  • 6 min
  • 16 jan 2024

Alia Trabucco Zerán // Foto: Lorena Palavecino

Recension: Ett hembiträdes tysta raseri
Peter Fröberg Idling

Lyssna på artikeln

Estela har lämnat sin familj för att ta jobb som hembiträde i de fina kvarteren i Chiles huvudstad. Bland skurhinkar och smutstvätt växer sorgen över att livet inte blev som hon tänkt sig. Peter Fröberg Idling läser en bok som håller honom i ett järngrepp rakt igenom.

Titel: Rent hus
Författare: Alia Trabucco Zéran
Översättning: Hanna Nordenhök
Förlag: Wahlström & Widstrand


Det börjar och slutar med en sjuårig flickas oförklarliga död – däremellan talar tjänsteflickan Estela. En redogörelse i monologens form, riktad till den jury som hon föreställer sig lyssnar på andra sidan fängelsecellens glasskiva som hon själv inte kan se igenom. Emellanåt hejdar hon sig, ber den osynlige protokollföraren att stryka, hon tar om. Hon vill vara helt ärlig.

Rent hus är chilenska Alia Trabucco Zérans tredje roman och ett gastkramande kammarspel. Berättaren Estela lämnade söderns fattigdom, 33 år fyllda, för att hos en välbeställd familj i huvudstaden tjäna ihop vad som krävs för att laga det lappade skjulet där hon dittills bott med sin mor.

Under sju år är hon det fåordiga, exemplariska hembiträdet som bor i en jungfrukammare bakom köket. Men när hon tar till orda i romanen talar hon med den oresonlighet och pondus som bara den fattige som har förlorat allt kan tillåta sig. Det är ingen ond familj hon arbetar för. Den är bara en följsam del av den förtryckande samhällsstrukturen.

Estelas ostimulerande arbete blir i sin monotoni ett slags mardröm. Liksom för Roquentin i Sartres Äcklet tycks tillvaron glappa. Orden och det som de benämner lösgör sig från varandra. Estela står återkommande i ett främlingsskap inför tingen, inför sig själv:

”Men hur mycket jag än betraktade allt detta som omgav mig lyckades jag inte förstå hur jag tagit mig dit, till den där gatan, det kvarteret, den staden, det här arbetet. Jag såg ingen skillnad på jord och asfalt, en cykel och ett djur, på mina två ben […] Själva tanken på ett djur, jord belagd med asfalt, ett hembiträde som gick i solgasset i sin uniform, kändes med ens fullständigt främmande. I en sorts falskhet . . . där hade jag hamnat och jag kunde inte ta mig ut.”

Alia Trabucco Zeráns strupgrepp på läsaren kläms åt, lite mer för varje sida

Och genom detta existentiella fängelse blåser sorgen över att detta är hennes tid på jorden, vad livet blev. En lång rad av dagar i läkarvillan, som var och en skulle bli den sista innan hon sade upp sig och reste hem, men som i stället bara blev ännu en dag av samma meningslöshet. Ty vid hemkomsten måste hon kunna visa att flytten till storstaden var värd uppoffringarna. Men det kommer hon aldrig att kunna göra. Och så fortsätter hon att tjäna.

I bakgrunden flimrar tv-nyheternas bilder av upplopp och folkliga protester, medan Estela och den lilla familjen förblir låsta i liv ingen av dem egentligen vill leva.

Nedslående nog tycks varje revolt mot förtryckets status quo göra situationen värre. När familjens oklanderlige far slutligen bryter mot normerna får det katastrofala följder. Och när Estela försöker att göra något gott för någon annan slutar det i sorg.

Romanens cirkelrörelse mot flickan i familjens död bidrar till klaustrofobin i de soldränkta, överklasskvarteren. Alia Trabucco Zeráns strupgrepp på läsaren kläms åt, lite mer för varje sida. Det är skickligt gestaltat, elegant översatt av Hanna Nordenhök. Efter avslutad läsning tar det en stund innan man återfår andan.


Läs fler recensioner:
Septologin av Jon Fosse
Trollkarlen i Kreml av Giuliano da Empoli
Genom blå hagar av Claire Keegan

Fler utvalda artiklar