Luftrummet över Ukraina skildrar en norsk man som bara vill gott. Vi:s recensent kan inte riktigt bestämma sig för om Geir Gulliksens nya roman är ”en riktigt bra bok eller bara en meningslös bagatell”.

Inget piggar upp som en rejäl dos ambivalens efter avslutad läsning: Är det här en riktigt bra bok eller bara en meningslös bagatell? Geir Gulliksen, vanligtvis upptagen av medelålderns (och medelklassens) kärleksrelationer i sina böcker, har nu skrivit en kortroman om att betrakta krig på avstånd. Avståndet är själva kärnan i Luftrummet över Ukraina och samtidigt dess akilleshäl.

Hilding kan inte låta bli kriget. Han följer nyheterna slaviskt där han sitter hemma i Hamar, strax norr om Oslo, och tittar på samma fruktansvärda filmklipp om och om igen. Till sist bestämmer han sig. Han ska åka ner till den polsk-ukrainska gränsen och hjälpa till, erbjuda några ukrainska krigsflyktingar en tillflykt hemma i Norge. Han träffar Oksana och hennes två barn i övre tonåren, och snart är de på väg i Hildings röda Toyota. Det är en situation som innebär komplikationer, från start och för alla inblandade på ett sätt som ska följa dem genom livet.

Premissen är väl egentligen omöjlig. En vit medelålders frånskild man från ett av världens tryggaste och rikaste länder, helt uppfylld av viljan att göra gott, bestämmer sig för att rädda en kvinna och hennes barn undan kriget. Det är som upplagt för att man ska bli på dåligt humör. Och visst är Hilding irriterande i sin iver att spela hjälte och med sina fria fantasier om vad han kan erbjuda traumatiserade krigsflyktingar som i ett slag förlorat allt. ”Vad är det som händer med Hilding, och vad händer med alla oss som har levt så skyddat, när vi ser att det vi trodde var samhällsordningen plötsligt spricker framför våra ögon, rämnar under våra fötter?”, skriver Gulliksen och man tar sig för pannan och undrar stilla om det verkligen är vad som sker med oss, vi som befinner oss på tryggt avstånd, som är det centrala?

Geir Gulliksen, inte direkt känd för sin rädsla för banalitet, balanserar på gränsen precis hela tiden.

Samtidigt är det ju precis vad Luftrummet över Ukraina försöker skildra; omöjligheten i att vara på alla sätt privilegierad och en gnutta enögd, och ändå försöka göra något slags skillnad. Hilding är en i grunden ledsen man, döttrarna har valt att bo med mamman, han är vilsen och blandar inte sällan ihop empati med en längtan efter att känna sig behövd. Störigt, visst, men också djupt begripligt och mänskligt. 

Geir Gulliksen, inte direkt känd för sin rädsla för banalitet, balanserar på gränsen precis hela tiden. Ibland inger Luftrummet över Ukraina känslan av att vi har att göra med en författare som likt sin romanfigur tänker mycket på krig, skriver lite om det och vips tycker någon att det kanske borde bli roman av det hela. Hilding som galjonsfigur för omvärldens avstånd, snarare än riktig romanfigur. Å andra sidan går det inte att förneka att Gulliksens mycket enkla, raka prosa – lyhört översatt av Cilla Naumann – gör sitt jobb. Den har en effektivitet som når in. När allt kommer omkring blottlägger Hildings inre monologer något av den röriga kombination av rädsla, medkänsla, vanmakt och frustration som uppstår i den människa som betraktar förödelse på avstånd. Det är knappast den mest angelägna berättelsen om krig, men en av många möjliga.

Ur Tidningen Vi nr 10, 2025.

Läs fler litteraturrecensioner:

En underbar bok om Tysklands kanske största konstnär

Göran Greider läser Patti Smiths nya bok: ”Vardaglig och ändå självlysande”