En maoistisk massresning i Sverige? Karin Skoog skildrar en vänster i förändring

Från 70-talets demonstrationståg, till 90-talets uppgivenhet. I Barrikadernas barn skildrar Karin Skoog tidernas förändring på ett trovärdigt vis. Men, skriver Vi:s recensent Torbjörn Elensky, debuten håller sig långt ifrån det som bränns.

Barrikadernas barn
Karin Skoog 
Natur och Kultur

Moa är fem år gammal. Hon gillar glitter, rosa prinsessklänningar och leker helst med Barbiedockor, fast hon inte själv äger några. Hennes föräldrar Lasse och Inger drömmer om revolutionen. Men inte vilken som helst, utan den maoistiska. Kina och Albanien är deras idealländer. Varenda helg står de på torget och säljer partiorganet Gnistan. De är medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, som bröt sig ur VPK 1967 och tog avstånd från Sovjet. Medlemmarna i partiet skildras i romanen som en liten sekt, en tätt sammansvetsad grupp som fortsätter att tro att de ska samla massorna och att Sverige en dag ska bli lika fantastiskt som Kina. De hatar det Moskvatrogna VPK och är övertygade om att Säpo är ute efter dem. De har en svartvit bild av Mao ovanför soffan i vardagsrummet. Moa tycker att han ser snäll ut.

Karin Skoog skriver om 1968, men inte om det omsusade årtalet i sig, inte om vänstervågens start, Vietnamrörelsen på sin topp och de ringlande långa demonstrationstågens storhetstid, utan om nedgången, efterdyningarna. Den inställda revolutionen. Efter en inledning som utspelar sig 1994 skildras livet under åren 1975–1979. Berättelsen kretsar kring de engagerade föräldrarna och deras drömmar. Pappan som så småningom tröttnar på partiet och mamman som åker till Kina och ser verkligheten där, men ändå fortsätter att hålla fast vid SKP. Några vänner säljer allt och flyttar till Albanien. De karikeras inte och de framstår inte som dumma. De tas på allvar och skildras inkännande. Samtidigt är det svårt att förstå hur de kunde tro på denna vision: en maoistisk massresning i Sverige? Partiet fick 0,43 procent av rösterna i valet 1970, deras bästa resultat någonsin – just som vänstern var som starkast.

Det blir inga stora konflikter, utan mest suckar och tyst acceptans. Men det är kanske så livet är

Den politiska kampen bildar bakgrund till berättelsen om en familj som försöker orientera sig i tiden. Långt in på 80-talet fortsätter åtminstone mamman att tro på revolutionen. Men då 90-talet tar vid verkar de ha tröttnat helt. Inte mist sina ideal, men tappat sugen. Då är det istället dottern Moa som börjar bli stor och som engagerar sig för djurens rättigheter. När föräldrarna inte bryr sig om att gå i förstamajtåget blir hon besviken, hon som under hela barndomen gjorde uppror mot tvånget att inordna sig i ledet och som föredrog Barbiedockor framför Mao.

Skildringen av tidernas förändring är inkännande och trovärdig. Livet i partiet upptar mycket tid och tankar, men skildras ändå lite skissartat. Det bränner aldrig riktigt till utan lunkar mest på. Även när en syster dumpar sin dotter hos dem skildras familjelivet som ganska stillastående. Det blir inga stora konflikter, utan mest suckar och tyst acceptans. Men det är kanske så livet är. Även om personerna skildras med värme är det hela tiden som om de befinner sig på andra sidan en glasskiva, det finns en liten distans som beror på att minnena refereras just som minnen. Likväl är det en fin barndomsskildring om hur engagemanget överförs mellan generationerna. Kanske även en inställd revolution är en revolution?

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Sara Gordan: ”Det var en katastrof när det hände och en katastrof nu efteråt”

Lukas Moodyssons storslagna återkomst