”Mammans självmord är romanens brännpunkt”

Varför tog hon livet av sig? Kring den frågan cirkulerar Kristian Fredéns självbiografiska roman. Samtidigt är En inre angelägenhet en färgrik och saklig skildring av att växa upp i Nobelpristagaren Nathan Söderbloms skugga.

En inre angelägenhet
Roman
Författare: Kristian Fredén 
Förlag: Ordfront

Det mest skrämmande med katastrofer är att de ofta sker helt utan förvarning. Livet förändras i en handvändning och inget blir sig likt. Kristian Fredéns självbiografiska roman, En inre angelägenhet, inleds med en scen som sätter skräcken i blixtbelysning: En helt vanlig tisdag på Hemköp får författaren ett sms från sin bror: ”Otäckt brev från mamma. Svarar inte i telefon. Ringt polisen. Återkommer.” Med långsam precision skildrar han sedan hur de vardagliga detaljerna uppförstoras: purjolöken och gurkan i kundkorgen, människorna som trängs runt honom, hur han läser meddelandet gång på gång. Overklighetskänslan och handlingsförlamningen. Och hur han efter vad som känns som en evighet kommer hem och hittar självmordsbrevet från mamman på hallgolvet, identiskt med det som brodern fått. 

En av anledningarna att Fredéns roman griper tag så starkt tror jag handlar om att den rör vid vår inneboende rädsla för den där plötsliga och livsomvälvande katastrofen. Men det handlar också, förstås, om hur författaren skriver fram sin berättelse. Och att den känns sprungen ur en nödvändighet. Den starka angelägenhetsgraden gör texten omöjlig att värja sig mot. I 108 korta kapitel skriver Fredén korsvis om sin barndom, om sin mammas liv och om sin släkt. Det är på många sätt en ganska vanlig uppväxt han skildrar, som son till två bibliotekarier i ett villakvarter i Borås. Mamman ömsint och påhittig, pappan likaså snäll med en förkärlek för att avbryta varje samtal med att citera högt ur NE:s uppslagsverk. Men uppväxten var ovanlig på det sättet att Fredéns gammelmorfar var Nathan Söderblom, teologen och ärkebiskopen som fick Nobels fredspris 1930, vars ande och strålglans svävar över familjen som ett osaligt (eller saligt, om man så vill) spöke. Det visar sig vara ett tungt arv att bära. Ingen kan mäta sig med Nathan, denne intellektuelle gigant – och släkten är full av misslyckade ättlingar, plågade av prestationskrav, missbruk och sinnessjukdom. Fredén skriver fram deras historier både sakligt och färgrikt, som små minibiografier. Nathan själv och hans hustru Anna får också en livfull levnadsteckning. 

Det är en sanning som gör ont

Mammans självmord är romanens brännpunkt. Hennes avslutande brev citeras bit för bit i romanen. Varför tog hon livet av sig? Fredén spekulerar i olika förklaringar. Var det det trista villakvarteret i Borås, med sina formklippta häckar och perfekta rabatter, som knäckte henne? Led hon kanske inte av depression utan av en obehandlad bipolär sjukdom? Han kommer inte fram till något svar – och ägnar sig inte heller åt att psykologisera allt för mycket. I stället försöker han närma sig henne i olika tider i livet genom fotografier, familjeanekdoter och minnesbilder.

Och det är, paradoxalt nog, denna frånvaro av svar, som blir romanens starkaste kort. Både för att den låter mamman behålla något av sin integritet, han försöker inte klistra på henne någon förenklad etikett – och för att det blir en påminnelse om hur lite vi på djupet egentligen kan veta om en annan människa. Det är en sanning som gör ont. 

Ur Tidningen Vi #7 2025.

Läs fler recensioner:

”Sebastian Barry har åtagit sig ett tungt ärende”

Miriam Toews visar att självmordet är ett etiskt dilemma utan svar