Recension: ”Här är alla konstnärer navelskådare”

I Rachel Cusks nya roman Parad står en rad konstnärers inre liv i fokus. Vi:s recensent Christian Daun läser en intellektuellt spänstig bok, fylld av osympatiska karaktärer. Kanske blir det för svårtillgängligt ibland?

Parad
Roman
Författare: Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval

Rachel Cusk är en udda favorit för mig. Hon är sällan rolig, ofta sval. Någon egentlig intrig bjuder hon sällan på. Lik förbannat sträckläser jag henne. Parad, hennes senaste, är inget undantag. Boken saknar humor, handling och romanfigurer av ”kött och blod”. Ändå vill jag anbefalla den. 

I Parad står skapandets villkor i fokus. Tematiskt är det alltså en fortsättning på förra romanen, Andra stället (2021). Där bjuder en kvinnlig författare in en plågad konstnär, så att hon och träskområdet hon bor vid, blir sedda genom hans ögon. Men medan Andra stället var en rafflande bladvändare om vad som kan hända när du släpper in en kompromisslös konstnär i ditt liv, så är Parad stram och essäistisk. Boken är indelad i fyra kapitel där vi möter lika många konstnärer, samtliga kallade G, samtliga rejält navelskådande.

Det händer saker, för all del. En kvinna blir överfallen av en främling. En manlig
målare börjar måla uppochner. En man tar livet av sig på ett konstmuseum. Men dessa dramatiska händelser återges rapsodiskt, fungerar främst som katalysatorer för kontemplation. 

De inre monologer som utgör romanens stomme handlar om konsten och konstnärens villkor. Skapande mellan män och kvinnor, barnavel som hämmare eller befriare, konst som representation … Intellektuellt spänstigt, men det är inga sympatiska människor vi möter i Cusks berättelser. Idel neurotiska konstnärer som studerar sina själsliga blessyrer med oavbrutet intresse. Det handlar, som så ofta förr, om privilegierade personer. Egentligen inte särskilt besynnerligt. Med de basala behoven tillgodosedda har de besuttna historiskt sett haft störst möjlighet att brottas med det existentiella. 

Man behöver inte ha svart bälte i litteratur för att ha behållning av Rachel Cusk, men man behöver vara bra nyfiken på människors inre liv. Med Konturer/Transit/Kudos/, trilogin som blev hennes breda genombrott och konstnärliga katharsis, kapades förtöjningarna till konventionellt berättande. Cusk blev trött på att hitta på handling och karaktärer, orkade inte längre tassa som katten runt het gröt (läs: själva tankegodset). Det ansågs länge ofint att ”skriva läsaren på näsan”. Show don’t tell, som påbudet lyder. Genom gestaltning känner läsaren det författaren vill förmedla; Cusks böcker ger snarare intellektuell varseblivning. Mer hjärna än hjärta.

Det här avsnittet, avsett att beskriva en av bokens G, en kvinnlig målare, duger också som sammanfattning av Cusks egen skicklighet: 

Hennes tekniska kompetens behövde nu inte slita med stordåd inom representationens eller satirens områden utan kunde användas till ett inre självbeskrivande, och den träffsäkerhet hon lyckades uppnå genom sin strikta uppriktighet var enastående.

Jag brukar reflexmässigt försvara lågmälda och svårtillgängliga romaner med begränsad handling, men här blir det emellanåt för mycket

Romanens olika G närmar sig intressanta rädslor (rädslan att inte reagera på ett dödsbud med tillräcklig bestörtning eller rädslan att inte lära sig något av livsomvälvande händelser). Den voyeuraktiga lyxen att få läsa någons innersta tankar är kittlande. Ändå hade jag önskat att Cusk hade ägnat sig åt vanliga dödligas berättelser. Alla, inte bara konstnärer, spinner stories om sig själva, för att få livet att gå ihop. 

Jag brukar reflexmässigt försvara lågmälda och svårtillgängliga romaner med begränsad handling, men här blir det emellanåt för mycket. Parad är en experimentell skrift, avgjort svårtillgänglig. Jag läser med starkt kaffe intill mig, med öronproppar inne. Koncentrationen stramar i tinningarna, som när jag slet med Heidegger och existentialisterna under mina universitetsår. Det värker lite, men belönad blir man. Och det rikligt. 

Rachel Cusks aversion mot klichéer gör att hon närmar sig varenda tanke och känsla med klinisk precision; och Niclas Hvals känsliga översättning gör henne rättvisa. Medan vetenskapen har mätt och namngett snart sagt varenda fläck av världen visar Rachel Cusk att människans känslo- och tankevärld förblir outforskat territorium. Det är på sätt och vis en sorts gerilla-nomenklatur författaren ägnar sig åt. Frågar ni mig borde Rachel Cusk ha ett hundratals känslolägen uppkallade efter sig. Melancholia cuskae, för att nämna ett av de mest uppenbara.

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Manga, ljudböcker och – vad mer? Trender för litteraturåret 2025

Recension: Hon lämnar sin man och bilar genom Danmark