Recension: Sebastian Barry skildrar skickligt begynnande demens

Till en början ter sig Sebastian Barrys nya roman Gamla synders skull som en traditionell deckare. Men under ytan fångar boken åldrandets väsen och en sista blick på det liv som blev, skriver Vi:s kritiker Jens Liljestrand.

Gamla synders skull
Roman
Författare: Sebastian Barry
Översättning: Daniel Gustafsson

Det hela börjar som en ganska traditionell deckare, med en pensionerad polis, bosatt i ett kyffe vid den irländska kusten, som blir uppsökt av två yngre kolleger för att bistå med en gammal nedlagd mordutredning. Alla ingredienser finns där: de artiga gröngölingarna, den surmulne gamlingen som helst vill få vara i fred med sina minnen, ett cold case som har blivit möjligt att lösa med hjälp av modern DNA-teknik. Döda präster. 

Men Sebastian Barrys roman Gamla synders skull, långlistad till Bookerpriset 2023, visar sig efterhand vara något annat. Långsamt, nästan omärkligt skiftar berättelsen färg, glider över i ett annat, mindre rafflande men mer originellt spår.

Författaren drar också nytta av att hans huvudperson, den gamle krigsveteranen och polisen Tom Kettle, själv är på väg in i en dimma av det jag tolkar som begynnande demens, och halvt om halvt lever i en drömtillvaro utan fotfäste. Det är så suggestivt och fingerfärdigt gjort att man behöver gå tillbaka och läsa om vissa passager för att förstå vad som egentligen sker.

Minnen från livet med hustrun June och barnen Winnie och Joe vävs samman med ett fragmenterat nu, och Barry skriver fram Tom Kettles perspektiv på tillvaron i en intensiv, tät prosa full av mättade bilder och oväntade associationer, som ständigt förvillar och avleder såväl huvudperson som läsare:

Han stod vid panoramafönstret och såg havet som miljoner grå tallrikar nedanför, hur de böljade i sundet. Hur de virvlade och guppade, var och en ett cirkustrick, ett clowntrick. Snurra tallrik på en pinne. Duffys cirkus, cirka nittonhundra-när? Var det ett minne? Tallrikar, tallrikar, precis så. Den märkliga synvillan fångade hans uppmärksamhet, bara i några korta ögonblick.

Romanen utspelar sig på 1990-talet, när den katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp mot barn över många decennier kom upp till ytan. Sebastian Barry har åtagit sig ett tungt ärende när han skildrar hur traumatiska upplevelser i barndomen sprider sig som ringar på vattnet genom generationer.

Gamla synders skull glider tyvärr över mot det konstruerade när Tom Kettle får en granne som är på flykt undan en make som har utsatt deras dotter för så grovt sexuellt våld att hon har avlidit. Här blir jag tveksam till hur sadistiska pedofila övergrepp på ett schematiskt vis reduceras till ett litterärt motiv, särskilt när så fruktansvärda händelser presenteras i en så pladdrigt alldaglig ton (”Jag är så ledsen över att behöva besvära er med det här, min stackars granne, och ni har inte ens rört kaffet”).

Med det sagt är Gamla synders skull en både finurlig och gripande roman, som skickligt fångar åldrandets väsen – att på samma gång leva i det passerade och det nuvarande. Att leva i marginalen av berättelsen, stå på randen av existensen och kasta en sista, vemodig blick på det liv som blev, skulderna som betalades, de flyktiga blossen av lycka i en värld av så mycket mörker.

Ur Tidningen Vi #6 2025.

Läs mer:

Magisk kultur för barn och unga – verkar utanför rampljuset

12 böcker att läsa i sommar

Maria Sveland: ”Varför finns så få vettiga romaner om klimakteriet?”