Recension: ”Yan Lianke är för stor för att förbjudas”

Yan Lianke är en av världens främsta samtida författare. Men hemma i Kina censureras hans böcker av staten. Vi:s kritiker grips av den nya boken Dagen då solen slocknade.

Dagen då solen slocknade 
Roman
Författare: Yan Lianke 
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Weyler förlag
376 sidor

En författares största problem är relationen till verkligheten. Hur hitta på något som visar världen på ett övertygande sätt? Fabulera något meningsfullt? För den författare som verkar i en diktatur är problemet flerbottnat: hur berätta sanningen utan att censorerna upptäcker vad man gjort? Litteraturen är full av verk med dubbla bottnar och hemliga koder som utvecklats under denna sorts tryck. Inte sällan tar den till fantastikens trick. Utmaningen behöver inte vara konstnärligt negativ, tvärtom, vilket i vår tid kan exemplifieras med en kinesisk författare som Yan Lianke. Han är en av Kinas och, får man väl säga, världens främsta samtida författare, professor i litteraturvetenskap i Peking, rikt belönad och översatt till många språk. Samt jagad av censuren, med flera böcker som förbjudits i hemlandet – även om de finns tillgängliga utomlands. Han är för stor för att förbjudas.

Lianke har kritiserat vad han kallar ”fabricerad realism”. En typ av litteratur som skildrar världen som den borde vara och som stöds av staten på olika sätt. Han säger sig själv vilja mörda realismen och hänvisar till sitt eget ideal som ”mytorealism”, vars syfte är att skildra ett sant Kina, på ett sätt som det statligt sanktionerade berättandets realism inte klarar av. Dagen då solen slocknade är hans nionde bok som ges ut på svenska – inklusive essän Upptäck romanen (Wanzhi 2019) där han förklarar sin litteratursyn. Alla översatta av Anna Gustafsson Chen, vars insats för den kinesiska litteraturen i Sverige är omätbar. Hon har verkligen fångat den täta, spöklika atmosfär som präglar denna roman.

Historien kretsar kring döden, sömnen, livet och litteraturen. Berättaren är den 14-åriga pojken Li Niannian. Alla i byn kallar honom korkad, men han ser allt och berättar om allt – också det som de vuxna inte skulle vilja, eller kanske särskilt det. Han älskar att läsa och är rätt stolt över att de bor granne med byns enda berömdhet, författaren Yan Lianke. Pojken läser hans böcker, men verkar inte riktigt gilla dem – de är för långa, har för många ord och i själva verket är de ”en mycket enkel och mycket rörig begravningsplats”. Niannians föräldrar har en butik som säljer gravgåvor, med det ironiska namnet Den nya världen. Hans morbror driver byns krematorium – och tjänar rejält på det, de bor i den fina delen av byn, Fagervy. Genom en statlig order ska alla tvingas att kremera sina döda, vilket de traditionsbundna kineserna, för vilka vördnaden för föräldrar och förfäder är helt central både religiöst och för samhällsordningen, absolut inte vill.

Eftersom jag är lite rädd för att saker ska gå mig förbi, då jag inte kan kinesisk kultur, googlar jag nyheter och ser till min förvåning att det varit stora protester bara häromveckan mot påtvingade kremationer. Staten vill faktiskt tvinga igenom en ändring av begravningstraditionerna, med hänvisning till att gravar tar för mycket plats, marken behövs till odling. Lianke är samtidigt högaktuell och raffinerat allegorisk. Då de döda bränns utvinns likolja ur dem, som morbrodern säljer med god vinst. Niannians pappa chockas av dessa affärer och erbjuder sig själv att köpa upp oljan, som han gömmer i en grotta. Denna olja lämnas sedan därhän. Så kommer den vansinniga natten då människorna börjar gå i sömnen och samhället brakar ihop. Sömngångarna gör allt möjligt de tänker på under dagen. De lever ut sina våldsammaste drömmar. En del tar livet av sig själva, andra av varandra – och de plundrar och rånar, allt i skydd av sin somnambulism.

Detta är en sorts magisk realism av svartast möjliga art. Texten bidrar till drömkänslan genom dubbleringar, konstiga upprepningar som först stöter, sedan suger in läsaren i stämningen. Läst allegoriskt kan den säkert ses som en skildring av kulturrevolutionens kaos och förstörelse – och bilden av solen som måste tändas på nytt är omöjlig att läsa utan att tänka på retoriken kring Mao som solen. Samtidigt är det det allmänmänskliga som griper mig som västerlänning. Detta är verkligen en magnifik, barock skräckberättelse som förtjänar många läsare.

Läs mer:

Köper biblioteken in vad som helst?

Niels Fredrik Dahl om föräldrarna och romansuccén ”Fars rygg”