Succéförfattaren Richard Osman: ”Jag är stolt över att vara mainstream”

Problem med mord, rån eller KGB? Ingen fara. Ett gäng pensionärer i ett lyxigt seniorboende löser alla brott. Vi har träffat Richard Osman, skaparen bakom den omåttligt populära bok- och Netflixserien Torsdagsmordklubben.

Pusselrummet på seniorboendet Cooper’s Chase har förändrats. På torsdagar har den blivit hem åt en grupp uttråkade pensionärer som har börjat grotta i kalla fall, oftast ouppklarade mord. När ett oförklarligt dödsfall inträffar på boendet är Torsdagsmordklubben så klart bäst lämpade att lösa saken…

Så lyder utgångsläget i Richard Osmans sanslöst framgångsrika bokserie där den femte delen, Den försvunna förmögenheten, ges ut på svenska den 24 oktober.

Hösten 2020, bara någon vecka efter utgivningen av den första boken, köpte Steven Spielberg filmrättigheterna och resultatet finns nu på Netflix med bland andra Helen Mirren, Pierce Brosnan och Ben Kingsley i rollerna. Globalt har över 15 miljoner exemplar sålts av böckerna som har toppat listorna i hela västvärlden, men även i länder som Kina, Japan, Indien och Brasilien. Detta gör Richard Osman till en av världens nu bästsäljande författare – och Storbritanniens genom tiderna bästsäljande debutant.

– Eller nja, efter J.K. Rowling, anmärker författaren där han sitter i en ljusblå herringbone-kavaj och marinblå polo och med tekopp nära till hands.

Nej, man ska inte förhäva sig.

Anledningen till att böckerna är så otvetydigt brittiska är att författaren själv är ”så, så oerhört engelsk”. Det syns i både stil och manér, inte minst är han rapp i käften, ett praktexempel på British wit.

– Engelsmän är inte djupa i tänkandet, men vi har alltid varit besatta av att tänka snabbt, säger Richard Osman. Engelsmän viftar ständigt bort ämnen som kräver djupare eftertanke med små vitsar. Vi säger bara vad vi egentligen tycker om saker om vi verkligen måste.

Hans framtoning är på ett så där omöjligt brittiskt sätt både fullkomligt självsäkert och totalt ödmjukt. Det är svårt att tänka sig att Richard Osman just nu är en av världens mest omsusade författare.

Bokseriens äldreboende Cooper’s Chase är direkt inspirerat av hemmet där Osmans mamma idag bor och första boken är även dedikerad till “boendets sista överlevande Brenda”. Under ett besök la Osman märke till hur skarpa och kapabla många av de boende var trots att samhället ”i stort dömt ut och glömt bort dem”. Dessutom fanns det ju med Jessica Fletcher och Miss Marple en tradition av seniora detektiver.

Bland det mest spektakulära i Osmans böcker är att klubbmedlemmen Elizabeth har bakgrund som internationell superspion. Här ligger – lite oväntat – en personlig erfarenhet till inspiration. Under studietiden i Cambridge erbjöds Richard Osman nämligen att göra tester för att bli en del av MI6. Slutligen fick han dock ett artigt, men bestämt ”nej tack”, något som författaren inte klandrar myndigheten för.

– Jag hade varit en hopplös spion. Jag kan inte smyga, jag är alldeles för lång, och dessutom kan jag inte hålla något hemligt! Jag vill så gärna prata.

Så vad duger Richard Osman till? Majoriteten av de som stoppar honom på gatan i Storbritannien skulle svara ”the telly”. Trots de enorma författarframgångarna är han hos gemene man mest känd som programledare.

Sitter man mitt emot författaren upptäcker man snabbt att Richard Osmans pupiller vibrerar konstant, ett symptom av den grova synnedsättningen nystagmus som Osman levt med sedan födseln. Efter att fadern lämnade familjen flydde sonen in i tevens värld.

– Mitt handikapp gjorde att jag behövde sitta med ögonen bara några centimeter från rutan. Jag älskade att titta på teve, min favoritdel var alltid eftertexterna. Jag brukade närstudera alla namn och titlar och försöka lista ut vad de olika människorna gjorde.

Richard Osman självlärde sig från grunden hur ett quizprogram är uppbyggt och majoriteten av hans yrkesliv har tillbringats som programdesigner, producent och programledare. Mest känd är hans frågesport Pointless som blivit en sorts nationalklenod i Storbritannien. Steget från quizmakare till författare är faktiskt förvånansvärt litet enligt Richard Osman, i alla fall om man skriver pusseldeckare.

En röd tråd genom böckerna är att karaktärerna känner sig glada över att få vara till nytta. Den tidigare sjuksköterskan Joyce finner nytt syfte som medlem i klubben och upptäcker att hon inte kan lämna mobiltelefonen på rummet längre, eftersom folk behöver få tag i henne: ”Jag har blivit en person som behöver ha mobilen med sig.”

Temat är återkommande. Har du själv känt att du inte varit av nytta för samhället?

– Jag känner mig inte bra på särskilt mycket, min funktionsnedsättning gör att jag har svårt för många grundläggande saker i vardagen. Det påverkar hur jag ser världen, för jag ser den inte, jag känner den. Jag tar in information med andra sinnen. Den vanligaste kommentaren jag får från min förläggare när jag lämnar in manus är ”ja, men hur ser den här personen ut?”. Det tog 49 år, men nu har jag hittat vad jag kan och borde göra, och det är att skriva. Skulle jag dö imorgon känner jag att man skulle kunna läsa böckerna och få en rätt bra bild av vem jag var.

Med tanke på att dina protagonister är pensionärer… Vad tror du att det gör med en människa att mer eller mindre bli tillsagd av samhället att ”Tack, du kan vila nu. Du är inte längre till nytta”?

– Om man inte bidrar är man ju faktiskt inte med i samhällets maskineri alls. Mycket i Torsdagsmordklubben handlar om att man kan upptäcka nya sätt att använda sina färdigheter och att inse att man fortfarande på ålderns höst är behövd.

Idag 54 år gammal är Richard Osman (minst) elva år bort från den egna pensionen och skriver därför bortom sin horisont, men han känner att han för varje år “närmar sig” karaktärerna mer och mer. Ordet “mysdeckare”, som böckerna ofta kallas, aktiverar närmast en allergisk reaktion i honom.

– Har jag gjort mitt jobb rätt så finns det värme och humor i böckerna, men de innehåller också mycket tunga saker, våld, sörjande, åldrandets skörhet och svårigheterna runt demens. De är definitivt inte mysiga.

Samtidigt: Det England man läser om i böckerna kan uppfattas som betydligt mer harmoniskt än verklighetens. Morden till trots.

Ett konkret exempel, den veckan vi ses har London antagit skepnaden av ett enda stort tjutande trafikkaos med anledning av att förarna på the tube har gått ut i strejk. Därför ses vi i en avskild salong på ett mindre hotell i radhusområdet Chiswick istället för på megaförlaget Penguin Random House huvudkontor. Det tar ungefär en timme att ta sig till förorten och Richard Osman ber på sitt gentlemannamässiga sätt om ursäkt å hela sitt folks vägnar.

Chiswick är vanligtvis ett så lugnt område att det värsta oljudet som plågar invånarna är den ganska trevliga sensationen när dubbeldäckarnas tak skrapar emot grenar på avenyernas träd. Men även här hörs nu aggressivt tutande med jämna mellanrum.

Du har examen inom både statsvetenskap och sociologi. Hur skulle du säga att Storbritannien mår just nu?

– Vi har en märklig historia, en pytteliten ö som regerat hela världen, och tanken att vi är exceptionella sitter djupt i vår kultur. Eftersom vårt språk pratas på alla kontinenter är det lätt att tro att vi fortfarande är så viktiga, men verkligheten ser inte ut så längre. Det är i den skarven vi befinner oss. Eftersom vi varit så stora och viktiga är det svårt för vissa att släppa taget, att förstå att vi måste bli något annat.

Trots att Osmans böcker utan avbrott prytt bokhandlarnas skyltfönster i Storbritannien de senaste fem åren är författaren långt ifrån ett större finkulturellt erkännande, som ett Bookerpris eller så. Något han tycker är helt okej.

– Man måste skriva det som finns i hjärtat och jag har tur att det som kommer naturligt för mig är mainstream. Jag skriver kommersiellt och jag är stolt över det, jag trivs i den breda kulturens mitt. Genom att ha ett brett tilltal når man desto fler med vad man vill säga.

… och vad vill du säga?

– Böckerna är en motvikt mot vår nuvarande kultur som säger att vi alla är arga och inte kan komma överens. Tittar man ut genom fönstret när man åker tåg, vilket tyvärr är svårt just precis nu, ser man att det finns massor av människor i det här landet som verkligen tycker om varandra, är vänner och bryr sig om sina grannar. Det vi hör i vårt 24-timmars nyhetsflöde och i politiken rimmar inte med vad människor jag träffar faktiskt känner, säger Richard Osman och justerar sina tjocka glasögon.

– Det de högljudda typerna säger är inte samma saker som de tystlåtna känner. Mina böcker är ett rop från de tystlåtna om att kärlek är viktigt och att vi måste bry oss om varandra. Det är allt jag har att säga.

Läs mer:

Här är höstens bästa deckare: ”Underhållande, bildande och välskriven”

Bokmässan: Från publikrekord till boksmälla

Recension: Isabella Hammad är en av de viktigaste brittiska författarna under 40