Robert Fux: Från restaurangkök till teaterdrottning

Robert Fux har dansat folkdans i egenvävda knätofsar, vunnit tävlingar i drag och sommarpratat. Men framför allt har han förmågan att äga alla teaterscener han ställer sig på.

Vi går genom de långa korridorerna på plan 5 till Kjell Bergqvists gamla fönsterlösa loge som Robert Fux har ärvt. Nu släpper han den aldrig. Utan fönster blir barriären mellan jobbet och världen utanför tydligare. Här förvarar han örtteer, make-up, travar med böcker – Tingstens dagböcker, Koranen och Thomas Bernhards dramatik – Mozartkulor, odiskade koppar och outfits som hör till ett annat liv.

– Nu har jag försökt vara lite duktig, men här förvarar jag allt möjligt. Horder’s heaven, säger han med en ursäktande gest.

Andra liv finns det gott om. I våras stod Robert bakom en välbesökt utställning på Millesgården om den svenska divan och ledde Gaygalan på Cirkus. I somras var han för 17:e året i rad utropare under Prideparaden, höjd över publikhavet i en skylift. Tidigare har han varit programledare för Dragrace Sverige i SVT, men i stort sett varje vecka dyker han upp i något sammanhang utanför Stadsteaterns scen – för att läsa lyrik, prata i radio, guida, vara konferencier eller värd, i eller utan drag. En loge mitt i city löser mycket logistik.

Det märks att han är lättad över att kunna ta en paus från arbetet med den nyskrivna monologen Att kröna en drottning av Christina Ouzounidis, som har premiär i september här på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Repetitionsarbetet – särskilt när det gäller att nöta text – har aldrig varit hans favoritmoment.

Det ska sägas öppet: vi har arbetat tillsammans med en musikalföreställning om döden som vi turnerade med. Min avsikt nu är att närma mig något som Robert inte riktigt vet hur han ska tala om, men som den här nyskrivna monologen faktiskt kretsar kring. Den handlar om ensamheten som följer med att bära en krona, oavsett om den är äkta, av kartong eller gjord av gammal ståltråd. Det är ett svårt ämne att sätta ord på. Det riskerar att låta förmätet.

Jag har fått en titt på textluntan – en svår monolog att lära sig, med många perspektivskiften och upprepningar. Men jag vet också att detta är en utmaning han har längtat efter, och som specialskrivits för honom.

Om vi ska tala om queens kanske vi ska börja med hur Robert själv blev krönt, och tiden innan. Han föddes 1979 i Kalmar. Tio år senare flyttade hela familjen till hans pappas hemland Österrike. I skolan i Wien köpte barnen surkål ur en ektunna som mellanmål. Föräldrarna gick skilda vägar och Robert flyttade med mamma till Kalmar igen. Där började han i en skola som han beskriver som ”vedervärdig”.

– Det var normstyrda korridorer och allt avvikande skulle bort. Så jag bokade upp all min tid med aktiviteter. Jag började spela teater, spelade cello och dansade folkdans. I Sverige var det jättetöntigt, men jag hittade många roliga människor. Precis som runt teatern. Jag gick med i Kalmarsundsdansarna och vi åkte på festivaler i Baltikum, dansade svensk folkdans i Tyskland och Österrike. Det blev många resor.

Robert Fux är inte särskilt nostalgisk, men han har några föremål som är som amuletter. De står för något viktigt.

– De här knätofsarna har jag sparat. De tillhör Södra Möredräkten. Jag har vävt dem på ett flygplan till pappa, på Austrian Airlines. Just på den tiden då jag gick på högstadiet. Att väva blev också en gemenskap. Jag lärde mig hålla presentationer om svensk folkdans i dräkt, agera konferencier. Då lärde jag mig också ta en scen i besittning. För mig handlar de här knätofsarna om att inte finna sig. Varken backa, eller stänga dörren och försvinna. Jag var där. Det var så otroligt svårt att inte ha någon i skolan, men jag förstod att det fanns andra att hitta på andra platser. De här banden är vävda i en väldigt svår tid för mig. När jag vävde mig ur både blodsfamiljen och svåra sammanhang. Ensamheten.

Så fort han var klar med gymnasiet i Kalmar flyttade han till Stockholm och tog jobb på Chokladkoppen – ett kafé vid Stortorget, som på den tiden gjorde sig känt för sin synliga regnbågsflagga.

– Här kunde jag också börja förvandla mig. Mina första dragoutfits smugglade jag ner i beredningsrummet, och satt där vid fettavskiljaren och sminkade mig. Från puppa till fjäril – och sen fladdra ut på Stortorget. Alla tittade upp, många kommenterade, och jag fick lära mig att ge svar på tal.

På dagarna kom nattens dragdrottningar dit och fikade bakom stora solglasögon. De släpade med honom ut på stadens bögklubbar.

– Jag började med att dela ut marshmallows. Sen blev jag kövärdinna. Krogkön är en underbar scen att debutera på, publiken är fast där den är och vill in. Då gäller det att testa grejer snabbt innan alla försvinner vidare. Lite som gatucirkus. Rollen blir en sköld, men jag har aldrig varit intresserad av att dölja mig bakom perfektion. Du får använda dig av den svärta och de avgrunder du själv bär på. Det är då det uppstår en laddning.

1999, 20 år gammal, vann han dragqueentävlingen Miss Pride i Stockholm och blev en del av en förändringsvåg inom svensk drag. Snart kom han med i performancegruppen Cunigunda – en utbrytargrupp från After Dark med en längtan efter att göra något friare och mer utmanande. Inga långa glitterklänningar – i stället uppträdde de på byggställningar, i neon, plast och IKEA-material. Han ville kastas ut. Ville vara i ögonblick där allt kunde hända.

Jag tog på mig en roll som drog en gräns mellan mig och omvärlden.

Det blev hans lärplats, långt innan han kom in på Teaterhögskolan, innan Stina Oscarson drog in honom i en föreställning på Orionteatern och innan Carolina Frände rekryterade honom till Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen – det som senare skulle leda till en fast tjänst på Stadsteatern. Men det var nära att han gav upp teaterdrömmarna och det var Stina Oscarson, som han lärt känna redan i tonåren, som kallade honom tillbaka. I sina minnesord över Stina, som avled i våras, skev han:

”2005 sitter jag i personalens rökrum på NK och blossar när min mobiltelefon ringer. Jag hade precis fått mitt livs första tillsvidaretjänst i sminkbranschen efter åratal av dragshowjobbande och nattfjärilande. Du hade precis blivit konstnärlig ledare på Orionteatern. ”Näe men DÄR ska du väl inte vara? Jag vill att du ska spela Dag Hammarskjöld i en monolog jag skrivit om hans sista flygresa i livet och varför ungdomar tappat tron på demokratin! Du får en veckas betänketid och sen ett halvårskontrakt om du säger ja.” Jag satt som förstenad med en rykande cigg mellan fingrarna och kände hur livet tog en vändning. Välja trygghet eller otrygghet, konst eller kommers? Klart jag gjorde som du sa, gick till chefen och sa upp mig på NK, sen blev jag kvar på Orion med dig i flera år. Det ångrade jag aldrig.”

Idag är Robert Fux en given nyckelperson inom scenkonst. Två gånger har han nominerats till DN:s kulturpris för sina insatser och förra året mottog han SvD:s Thaliapris för ett kontrastrikt spelår: som Puck på engelska i Benjamin Brittens opera En midsommarnattsdröm på Kungliga Operan, och som rektor Agatha Trunchbull i musikalen Matilda på Kulturhuset Stadsteatern. ”Två helt olika genrer, med ett typiskt fuxiskt tvärdrag”, skrev SvD. Än en gång blev Fux krönt.

Vad är det egentligen som förenar drottningen, divan och en drag queen?

– Ja, men alla är de ju krönta. Av de runt omkring. Publiken. Divorna som kommer över sin smärta för att skapa något större. Höja sig över sin futtiga dödsångest. Orkar bära andra med sin konst. Sen kanske de kröns stående till knäna i gyttja, men de kröns – och blir i samma stund upphöjda och ensamma. Kronan skapar ett avstånd. Divan, en drag queen och andra drottningar hör ihop genom avstånd. Avståndet de bär runt sig.

Han läser en bit av texten som han repar, den handlar om allt en drottning får ge upp – allt som avståndet kräver att hon avstår från.

– Drottningrollen i Drag Race krävde ett sådant avstånd. Jag tog på mig en roll som drog en gräns mellan mig och omvärlden, mellan mig och de andra queensen, mellan mig och andra människor ibland. Det kändes som att jag var tvungen att utföra den fullt ut, så konsekvent att det fick konsekvenser för mitt privatliv. För när ska man stänga av drottningrollen? Hur hanterar man det?

Kan man som kung eller drottning ta ett steg fram och överbrygga avståndet?

– Det är ju andra som skapar avskildheten, skulle jag säga. Du är satt på piedestal. Drottningen skapas av en vilja hos publiken, hos de runt omkring. De vill lyfta fram, lyfta upp dig. Folk vill att någon ska stråla, glittra, stå där uppe. Ta den platsen! Ja, men varför tar inte ni den platsen? Nej, men du ska ta den platsen. För den är din.

Men så känner du väl aldrig kring din fasta tjänst på Stadsteatern?

– Nej, aldrig. I alla tänkbara led i Sverige har man premierat skådespelare som kan gestalta ett heterosexuellt rollspel – både på scen och långt utanför teatern. Som om det enda sättet att uppnå en viss laddning är detta never ending orrspel mellan män om kvinnor.

Argumentet är att du ska vara användbar som skådespelare. Inte alltför nischad. Då blir att tillhöra en minoritet en belastning, det är säkrare att satsa på någon ’vanlig’.

– Det hörde jag väldigt mycket i början när jag blev fast anställd – för att det är så ovanligt i dag. Att det är så viktigt med ensemblespel. Jag tänkte: varför skulle inte det vara relevant för mig? Varför skulle inte jag kunna ingå i en ensemble? Vissa saker har förändrats, men mycket är som det brukar. Jag fann styrka i att ha Rikard Wolff och Åke Lundqvist i samma hus. För de två kunde berätta om hur de lärde sig att göra saker på sitt sätt.

– Det betydde mycket att ledningen i huset hade valt mig. Men frågan om rollbesättning hänger fortfarande i luften. Vem kan göra vad? Vem får göra vad? Vad kan publiken acceptera att någon gör? Jag tror att publiken inte alls har så stora problem med mycket av det som teatrarna lägger på dem.

Robert har mycket att säga om orrspelet som en slags utgångspunkt för svensk teater och film. Drottningen framstår mer och mer som ett svar på detta. En roll som han hade med sig från själva början, från Stortorget och nattklubbarna. Drottningen står ensam på scen, utan kung.

– Det är det jag tycker är spännande med kronor och piedestaler, att man ofta vinglar, ibland faller. Och man försöker kravla sig upp igen – eller gör man inte det? Man kanske väljer att ligga kvar.

– Genom drottningen kan man berätta en queer historia. Att häva sig upp på knä och sen på fötter. Att ta kontroll över läget, men också att förhålla sig till kraven.

Att krackelera.

– Perfektion är idéer. Som pyser. Det läcker hela tiden. Men de som gör drottningen till drottning vill att hon ska vara perfekt. På och av scen.

Något som gäller både Robert och Silvia. Ibland är det kanske lättare att visa en spricka på scen, som en del av föreställningen, utanför scenen är sprickorna oönskade.

– Det blir asymmetriskt. Då kanske man måste köpa den offentliga personens premisser – nämligen att det inte går att säga: ’Jag är precis som alla ni’. För folk kommer ändå att tycka att du har privilegier som inte motsvarar någonting i deras liv.

Efter ett tag avbryter Robert den tanketråden, som för att påminna sig själv – och mig – om hur tacksam han är över att få göra det han gör. Det är som om han förstår att sympatin för, och intresset kring, kraven på en krönt hjässa har sina gränser.

– Jag kan inte vänta på saker. Jag är tacksam för det jag får göra nu – och att det är så mycket. Men tiden är knapp. Vinden kanske vänder och allt detta blir omöjligt. Politiskt – eller på grund av vad kroppen klarar av. Klockan tickar.

Läs mer:

Christopher Garplind: ”Jag är lat, dryg, trött, bög”

Maria Maunsbach: ”Det är megasvårt att skriva om härligt sex”

William Spetz: ”Jag måste hitta min nya dröm”