Sissela Kyle: ”Min utmaning är att dämpa mig”

Sissela Kyle levererar feministiska budskap i humorförpackning. För Parisa Amiri berättar Sissela om när hon fick lämna Parlamentet eftersom hon var blondin – och om frågan att ta över chefsposten efter vännen Benny Fredriksson.

Jag kan knappt dölja min besvikelse, Sissela Kyle har aldrig varit utbränd. Energisk regissör, skådespelare och nu författare. En gåta som kräver svar.

Vad är det som gör att hon trivs i den här enormt höga takten?

– Jag är så bra på en sak i taget. Och att sova middag. Det är därför det har gått så bra för mig. 

Knappast ett svar karriärcoachen kan fakturera för. Man kan tro att det är falsk blygsamhet eller raljant sagt, men Sissela Kyle menar allvar. 

Jag är nämligen ett ögonvittne.

2021 programledde jag Kristallengalan med Sissela och när fotografen riggade om under pressfotograferingen slocknade Sissela plötsligt. Näsan pudrad under tuppluren. 

Vi sitter i Sisselas ljusa kök. Att skriva skämt om Ebba Buschs hustvist till en tv-prisgala står inte på agendan denna gång.

Det angelägna ärendet är hennes nya bok CV – Livets gång, skriven med den kombination av förtrolighet och komisk udd som har gjort Sissela Kyles namn synonymt med slutsålt. 

De omsorgsfullt berättade tidsdokumenten får oss att förstå den solida grund hon står på. Bortom förmågan att sova middag.

Du skriver om åren 1978–1981: ”Den allomfattande Jagjagjag-kulturen gjorde sitt inträde. Stan var plötsligt fullmatad av SAF:s Satsa på dig själv-kampanjer med egobudskap. Det var slut med solidaritet.” Vad vill du ta tillbaka?

– Jag tycker ju att den här otroliga fokuseringen på jaget och på sin egen framgångshistoria gör oss så ensamma. Man kan säga att … vissa saker var inte bättre förr. Men det är sämre nu. 

Boken står i stark kontrast mot vår tid, en samtid befläckad av förljugen framgångskult. Människor måna om att kopiera fasadliv på nätet söker och får enkla svar, kontorsträlar koketterar med att stiga upp 05 för maximerad arbetsnytta, allt för att självspäka sig till varje pris. 

Till kategorin vad Sissela anser var bättre förr hör synen på kulturen. 2025 möbleras svensk kultur om, lett av min namne kulturminister Parisa Liljestrand. Det råder omfattande sparkrav och studieförbundens budget hyvlas med en halv miljard. 

Man pratar så mycket nu om att kulturinstitutioner slaktas …

Hinner jag börja säga, men kommer inte längre. Sissela har redan aktiverats, framåtlutad, i leveransläge. 

– Vet du vad jag verkligen tänker? Nu pratas det en hel del, från sverigedemokrater till vänstern ungefär, om det samhälle vi hade. Om hur det var förr. Folkhemmet. Men folkhemmet var organiserat. Det var folkrörelser. Det var musikskolan. Det var Medborgarskolan, ABF, studiecirklar. Det var så många möjligheter. Att göra saker tillsammans i grupp.

Sissela uttalar ”möjligheter” kraftigt överartikulerat. Som när man ljudar ett svenskt ord för en särskilt trög turist i Gamla stan. 

– Om man tror att det samhället kan återskapas utan de rörelserna, det är bara att glömma. Det var det som var grejen. Men vafan, ge då pengar till kulturrörelser. Det är fundamentalt viktigt. Alla som pratar om att de vill ha något som var som förr, och inte begriper det. De är helt fel ute.

Under åren som chef för Parkteatern i Stockholm brukade Sissela välkomna publiken med: ”Vi är er kulturella skatteåterbäring!” 

– Nu ska ju allting gå till försvaret. Det finns ett kanske påhittat citat av Churchill, när han ombads skära ner finansieringen av kulturen för att stödja krigsbudgeten: ”Vad skulle vi då försvara?”

Att bli politiskt alert var nog den enda vägen för den unga Sissela. Ryggrad ingick i hushållet.

”Vad anser du, Sissela?” Scenerna i boken kan verka parodiska, hur det progressiva föräldraparet Pieter och Gunhild Kyle tidigt bjuder in barnen till diskussion. Men det gav effekt. 

– Jag är ju verkligen uppvuxen med att min röst räknas.

Och att inte vänta på att bli tillfrågad.

– Nej, utan det är liksom taget för givet att man vill höra vad Sissela Kyle anser om saken, säger hon och skrattar. 

I boken återger hon duster med mobbande regissörer, om platta bimboroller (”Bimbon tänker också!”), om att äntra SVT som då var a man’s world, om att försöka göra sketchprogrammet Tjat om mat med Maria Johansson. Och en dust med TV4:s Parlamentet:

Efter nån säsong ville jag tillbaka och ringde käre Anders S. (Nilsson, vår anm.). Han stammade och pustade och fick så småningom fram att (den manlige) programchefen på TV4 inte tyckte att jag platsade eftersom ”det redan fanns en blondin i programmet”. Det var Annika Lantz som jag då tydligen var identisk med. I alla fall i håret.

Hur bemötte du det?

– Jag blev ju topp tunnor rosenrasande. Jag fick blodsmak i munnen av ilska. Hade argumentet varit att jag inte var tillräckligt rolig, hade jag väl kunnat lyssna på det. Men så var det ju inte, det var inte diskussionen överhuvudtaget.

För männen gällde inte samma måttstock?

– Nej, inte alls. De kunde se ut precis hursomhelst. Eller det gjorde de inte, för de såg exakt likadana ut, men där räknades ju deras individuella talanger. Med oss kvinnor så var vi typer som skulle typ förgylla panelen. Sedan blev Eva Swartz ny programchef på TV4 och då försvann hela den problematiken i ett svep.

Forntiden har hon tampats med sedan 60-talet, då Sissela blev en vandrande provokation. En symbol för mamma Gunhilds oförlåtliga fräckhet.

Hennes mamma tog sig nämligen rätten att arbeta. För att kunna gå hem själv försågs Sissela med nyckel. 

– Jag var ett stolt nyckelbarn. Och då var det ju diskussioner om hur vi nyckelbarn skulle fara illa. För att våra mammor inte var hemma hela tiden. Och jag kände bara, nej. Så är det inte, min mamma arbetar. Och jag klarar det här.

Hon skriver i boken om ”Hur tufft det måste vara att inte ha en mor som väntade hemma proppad med nödvändig omsorg. Vanskligt, kanske till och med skadligt att inte få välkomnas av en famn full med bullar”.

För Sissela kändes rollen som nyckelbarn viktig och betydelsefull. Husnyckeln runt hennes hals som en medalj.

– Det tror jag faktiskt har bidragit lite till min självkänsla. Att jag fick det som förtroende, jag kände att jag var kapabel. 

Kanske är jag bara en ganska bekymmerslös människa?

Gunhild blev en sann pionjär, som Sveriges första professor i kvinnohistoria. I framkant, i ständig motvind. Sissela såg henne sällan utan skrivmaskin, kanske lades grunden till Sisselas eget produktiva liv där. 

Pappa Pieter var, liksom mamma, lärare i svenska och historia. När sextiotalsrevolten nådde Partille radikaliserades Pieter hastigt, ”helt lycklig av den revolutionära andan”. Men vad gällde jämställdheten såg det annorlunda ut. 

Övertygad om att svaret kommer att bli nej frågar han Sissela en dag: ”Har jag förtryckt Gunhild?” Drillad i uppriktighet svarar Sissela: ”Ja.”

Föräldrarna skiljer sig, de första på Klintgårdsvägen i Partille. Gunhild Kyle tog sig rätten, men det kom att stå henne dyrt. 

När Sissela senare i livet går skilda vägar från sina barns far, Mårten, är det just föräldrarnas ”fasansfulla skilsmässa” de vill undvika.

Hur kommer det sig att vi får ta del av historierna i boken, den här väldiga närheten? 

– Jag vill göra saker begripliga. Och det är klart att jag kan se att det här uppbrottet som jag har i mig, som jag lever med, med föräldrarna och smärtan, att jag därför kanske på något sätt värjer mig för att … stanna. Låsa mig.

Hon skriver i boken om hur hon styrs av en otålighet, möjligen rastlöshet, i bästa fall lust att utvecklas.

– Kanske är jag bara en ganska bekymmerslös människa som tycker om utmaningar? Men den här tiden var naturligtvis danande för mig.

Vi befinner oss i det milt sagt rymliga hem hon idag delar med Per Naroskin, psykolog, dramatiker och, förstås, med-Spanare i P1, programmet där Sissela agerat utläsare av civilisationen sedan 80-talet.

Till hösten slår de samman sina förmågor. Sissela regisserar föreställningen Nån måste göra det med text av Per. Pjäsen utspelar sig på ett bibliotek varsomhelst i landet. Det är en både rolig och allvarlig historia som bärs av Helen Sjöholms och Gunilla Backmans enastående sångröster i nytolkad musik av bland andra Abba, Laleh och Ebba Grön.

Förhållandet blev rikets utopiska idealbild av särboskapet. För att våga flytta ihop efter 16 år behövde de bo ”ganska stort”. ”Vi måste kunna vara ifred”, sa Sissela i SVT och gav en ärligare bild av romantisk kärlek. ”Vi fortsätter att välja varandra. Här ska vi alltid bo”, skriver hon i boken.

Under Sissela Kyles lovordade Min föreställning om mamma på Rival i Stockholm blir det tydligt att vi måste byta ut samtliga politiska kommunikatörer. 

Underhållande folkbildning har varit Sisselas signum lika länge som jag har befunnit mig på denna sida födelsekanalen. Minst. Precisionen när hon utmanar publiken med komiska poänger, river ner skratten. Samtidigt som hon planterar nyfikenhet och förståelse. Till och med i en så infekterad fråga som feminismen, återigen, är. 

Jag vill plaska i vattnet där det är skoj. Men det här ska handla om kvinnohistoria.

Nya datum har släppts för att möta efterfrågan, men Sissela tänkte först att föreställningen inte skulle locka särskilt stor publik. 

– Men jag ville göra den i alla fall, det spelar ingen roll. Då tänkte jag att urvalet av publik skulle bli något snävare. Men det blev inte så. Jag drevs verkligen av att berätta om mammas gärning och att få täcka in ett helt liv. Och en tid, en period av feministisk kamp, från 1921.

Producenten Cicci Stenborg beskrev den först som humorföreställning, men Sissela ville ta bort ordet. 

– Jag mådde dåligt av att det stod så. Nej, nej, du får inte skriva det, sa jag då. Alltså, jag är ju rolig. Jag vill plaska i vattnet där det är skoj. Men det här ska handla om kvinnohistoria. Det ska handla om landmärken i frigörelse. Jag vill berätta ett liv, och det är ganska tungt, med bitar som är jobbiga.

På Rival har åskådarna tyvärr helt missat att det inte stod just humorföreställning på affischen. 

Efter ett särskilt krävande magskratt försöker publiken kollektivt hämta andan. Inte åt Papp-hammar-humor, nej, en punchline om männen som stred mot kvinnors frigörelse. Sissela visar ingen nåd, fortsätter i samma anda och föreslår med tanke på det politiska nuläget att ”… kanske bara kvinnor borde få rösta?”.

I det våldsamma utbrottet av applåder och skratt hörs plötsligt ett basmummel som skvallrar om att herrarna tar till sig budskapet. Sissela stegar vidare med ett snett leende. 

Under vår intervju tar jag upp den halvt religiösa stämningen på Rival och vi börjar diskutera splittringen vi ser kring feminismen nu, när både män och kvinnor har vänt den ryggen. Är Sisselas salong fri från backlashen?

– Ja. Jag tror också att det verkligen finns ett behov av de här frågorna, för verkligheten med löneskillnader, våld mot kvinnor, tiden vi lägger på hemarbete, rekryteringsprocesser, ser ju fortfarande ut så i kvinnors liv. Vi lever med det hela tiden. 

Jag tycker bara det är helt hialöst.

Föreställningen och boken landar i en tid då manosfären, alltså rörelsen av män som misstänkliggör feminism, tar plats. Vi ser både män och kvinnor lockas till konservativa familjevärderingar. Tradwives lyfts som ideal, kvinnor ska återigen förpassas till barnskötsel.

– Jag tycker bara det är helt hialöst. Alltså wake up, Polly. Det är för mig ofattbart. Begriper du inte vad du gör med dig själv, människa? Jag känner mig faktiskt lätt uppgiven. Tiden är främmande, som min pappa sa. Jag känner bara, jag nedlägger mina vapen, säger hon och skrattar.

Men det stämmer inte. Dina vapen är ju ditt språk och dina historier.

– Men jag ger mig inte in i en diskussion. Utan jag åser det med häpnad och förundran på något sätt. Varför gör di på detta viset?

Men i en bok eller föreställning blir det ju …

– En inlaga kan man säga. En personlig inlaga är det ju såklart.

SVT-serien Fröken Frimans krig, där du spelade rösträttskämpen Dagmar Friman, beskriver du som en vändning. Vad blev tydligt i och med den massiva responsen?

– Det är lite som med föreställningen, jag tänkte att temat kan bli gud så tråkigt, så det var fantastiskt att det blev en sådan oerhörd publikframgång. 

Då tänker jag att aptiten för kvinnors historier och perspektiv är större än vad många tror. Varför underskattar vi det?

– Ja … precis, varför underskattar vi det?

Får vi se mer av Dagmar Friman?

– Alltså Pilla (Oljelund, manusförfattare, vår anmärkning) har ju skrivit en underbar säsong till! Det är bara det att den är SVT inte intresserade av. 

En sekunds tystnad. 

– För de ska väl göra en deckare till. Eller inte vet jag.

Det sneda leendet vecklas ut igen.

På Scenskolan lär Sissela känna Benny Fredriksson, senare teaterchef.

Att testa för Scenskolan förbereder Sissela inför ett ”liv i ständig jämförelse”, men aldrig vänjer hon sig helt vid extern bedömning och hårda recensioner. 

– Det gör ont och det är gräsligt. Man skäms liksom. Sedan är det klart att man får positiva omdömen också, men det är ändå alltid samma bävan.

Ett antal år senare, i december 2017 för att vara exakt, sitter Sissela intill Benny Fredriksson på kontoret där han varit Kulturhuset Stadsteaterns chef i 16 år. Rummet är tömt på syre. Benny går runt, svettas. Han har precis nåtts av de anklagelser Aftonbladet tänker publicera. Tjugo anklagelsepunkter av varierad art. En del allvarliga, andra bagatellartade. Vi får följa den klaustrofobiska panik som uppstår. 

”Jag har tre timmar på mig att svara … försvara mig, annars publicerar de”, säger Benny.

”Det finns ingen tidning som skulle trycka detta”, svarar Sissela.

Tillsammans åker de till Stadshuset där Stockholms stadsdirektör frågar om Sissela kan tänka sig att ta över som vd istället för Benny under en period. Hon tackar nej.

När ett drev, när allt, går åt ett håll. Hjälplösheten.

Ur boken:

Resten var kaos. Förfärliga tider. Och Benny, maktmänniskan, mannen med koll, han som alltid sov gott på natten, han som aldrig var sjuk, han hade ingen vana av att må dåligt. Han visste inte hur man beter sig då. Han som älskade teater mer än någon jag mött. Han gick sönder.

Vad har du velat berätta om den händelsen?

– Maktlösheten. När ett drev, när allt, går åt ett håll. Hjälplösheten. Det blev en del av metoo. Det var aldrig tal om att Benny hade gjort sig på något sätt skyldig till något sådant. Vi hade inte umgåtts privat egentligen, men det som var otroligt svårt och som satte sig, det var hur svårt det var att försvara honom. På den tiden så betydde försvar att du svek. Det gick inte. Och att se en nära människa gå under, det var förfärligt. 

Aftonbladets publiceringar fälldes i Pressens opinionsnämnd och dåvarande kulturchefen Åsa Linderborg har ångrat besluten som togs. 

Sissela är noga med att betona att hon inte klandrar någon part för det självmord som blir slutet för Bennys liv. Men poängen om mediers ansvar består. 

– När en manlig kollega som inte arbetade på teatern fick säga i Expressen: ”Benny är en liten Hitler.” Alltså, det fanns ingen hejd bara.

Den 17 mars 2018 firade Sissela sin födelsedag i Helsingfors med Per och vänner. När hon vaknade på morgonen hade hon ett missat samtal från kollegan Albin Oké (tidigare Flinkas), en nära vän till Benny. Han hade inte lämnat något meddelande. 

Jag trodde inte att det var ett gratulationssamtal utan tänkte att nu har Benny tagit sitt liv.
Det hade han.

Vi har rört oss ut i det gula vardagsrummet. Jag får syn på utmärkelser som Karamelodiktstipendiet. Vilka mål driver Sissela nu? 

– Min utmaning är att dämpa mig. Så oändligt mycket jag vill göra. Det är en ständig krock, jag har så mycket lust och blir väldigt lätt entusiastisk, men jag måste fundera på om jag verkligen har tid. Det tog så lång tid för mig att börja regissera, fast jag ville det så länge, för att jag tackade ja till annat. Som tog så mycket tid.

”Hoppjerka”. Sissela anar att det kan ses så, hur hon rört sig mellan tunga roller på scen och uppskattade tv- och filmkaraktärer till humorshower och tv-galor.

Hur har du kommit fram till besluten? Vilka har varit rådgivare, eller auktoriteter?

– Dels har det varit mamma naturligtvis. Hon har varit ovärderlig, för att hon har varit så uppriktig och samtidigt oerhört lojal. Jag har en intern dialog med Gunhilds skarpa intellekt och kritiska hållning: ”Är det sant för dig, Sissela?” Nu litar jag ju jättemycket på Per och hans dramatiska begåvning, som ständig samtalspartner vid köksbordet. Och i trettio år har Susanne Hallvares, Anna-Lena Hemström och jag träffats för att springa i Hellasgården, ventilerat, vänt oss till varandra för råd. Tre kamrater i livet.

Har du behövt ångra dig?

– Nej. Jag tycker att jag har varit sann mot mig själv.

Hon skriver i boken: 

Jag ville fortsätta följa mina intentioner och inte ge efter för fåfänga eller bekvämlighet.

I farsgenren fick hon tidigt spela mot giganter som Birgitta Andersson och Gösta Ekman, men hon avstod en fortsättning, vilket istället gav henne den långa erfarenheten inom så kallad seriös teater. 

– Farserna då var också för stereotypa, för enkla. All respekt för humorn och för hur man jobbar med det, men jag är för mycket en tänkande och kritisk människa för att stå ut. 

Vår tid i köket börjar ta slut. 

Sissela ser fram emot att ta en tupplur i soffan intill fönstret, där solen lyser in. 

Ur Tidningen Vi #7 2025.

Läs mer:

Markus Wilhelmson: Det är det bästa livsrådet jag någonsin fått

Bokslut över Benny Fredrikssons liv

”Min generations kvinnor har slutat prata medan gubbarna babblar på”