Hon syr folkdräkter: ”Om man väntar tillräckligt länge så blir man inne”

Från att förknippas med nationalism och Fäbodjäntan har folkdräkten blivit allt mer trendig. Men hur mycket kan den moderniseras utan att dräktpolisen rycker ut?

Plötsligt plingar det till i telefonen. Min modemedvetna och trendiga dotter har skickat en bild på sig själv i en folkdräkt som hon ärvt av sin svärmormor.

Dräkten sitter som en smäck, och blir självklar för henne att bära under kommande fester. 

Hon är inte ensam. På Tiktok och Instagram avlöser bilder på unga, coola människor klädda i folkdräkter varandra. Och på nätet samlas grupper som syr folkdräkt tillsammans, men på distans. 

När auktionssajten Auctionet förra året sammanställde en lista över de mest eftersökta föremålen hamnade folkdräkten i topp, och såväl svenska som norska dräkter säljs numera för höga belopp på andrahandsmarknaden. 

Det har även landets hembygdsföreningar lagt märke till.

– Vi arrangerade en temadag som blev väldigt välbesökt förra året och får mängder av nya besökare i vår hembygdsbutik där vi säljer dräkter och tyger, säger Siv Ramsell Westberg, avgående ålderman i By Sockengille i Avesta. 

Lina Odell, dräktsömmerska, textilkonstnär och först i Sverige med att ta emot gesällbrev i dräktsömnad, har också märkt av det ökade intresset. 

– Plötsligt händer det. Om man väntar tillräckligt länge så blir man inne, konstaterar hon. 

Lina har varit i folkdräktssvängen i närmare 30 år och använder nästan dagligen åtminstone något plagg från en av alla folkdräkter hon samlat på sig genom åren. 

Det är i princip omöjligt att svara på hur många dräkter hon har i de välfyllda garderoberna, lådorna och skåpen. Det beror på hur man räknar. 

– En dräkt kan ju ha två olika kjolar och tre olika livstycken. Jag har ett flertal kompletta dräkter från Dalarna, Blekinge och Skåne. Tre hela skånska dräkter, tre hela blekingska och Stora Kopparbergsdräkten. Sedan har jag massor av plagg från olika dräkter. Antika dräktdelar, delar jag sytt själv. 

Lina har precis lagt in det sista korrekturet till kommande boken Sy folkligt. Bokens undertitel Från folkdräkt till dräktlek säger kanske det mesta. Tidigare kunde det medföra reprimander om man skippat hättan eftersom man då inte ansågs färdigklädd. Från att ha varit något strikt och allvarligt är det numera lösare tyglar. 

I nyhetsinslag i Sveriges Radio och på SVT talas det till och med om ”dräktsallad” som ett fenomen när man mixar dräktdelar hejvilt. 

– Det är helt okej att blanda olika dräktdelar, tycker Lina Odell, även om hon själv inte använder ordet ”dräktsallad”. 

Hon slår upp dörrarna till sömnadsateljén längst in i det stora 1700-talshuset på landsbygden några mil utanför Kristianstad. Den ljusa, rymliga ateljén delar hon med sambon Frans, träkonstnär, och katten Weasley, levnadskonstnär. På det stora bordet i mitten ligger ett par rariteter, antika så kallade spedetröjor stickade med smala stickor, dekorerade med krås av vackra sidenband runt handleder och halslinning. Utmed väggarna trängs galgar med halvfärdiga dräktprojekt och färgsprakande tygtravar med hattaskar fyllda med vävda band och stuvbitar. På ett annat bord står två symaskiner, nålburkar och en låda med trådrullar. 

– Att leka med dräkternas detaljer och blanda är numera tillåtet, fortsätter Lina, som konstaterar att det är upp till varje generation att tolka dräkten på sitt sätt. 

Däremot vill hon uppmana den som är intresserad att skaffa sig kunskap, för med dräkterna kommer mängder av information, lite som en historiebok av tyg. 

– En folkdräkt berättar massor om samhället och de som levde i det. I dräkterna från Blekinge, till exempel, finns mycket siden och bomull, eftersom de materialen smugglades in. 

På väggen vittnar det inramade gesällbrevet om en gedigen kunskap, som hon vidarebefordrar i sitt yrke som textillärare på Blekinge folkhögskola och när hon föreläser om dräktsömnad och folkdräkter. 

För Lina Odell är folkdräkterna, att sy folkligt, mer än ett yrke. En passion. 

– Det är svårt att beskriva… Men jag får stresspåslag om jag inte får skapa något. Det är en ventil, och om jag inte får ut min kreativitet blir jag rastlös, förklarar hon. 

Faktum är att hon har hantverkat sönder höger axel. Därav symaskinerna och stickmaskinen borta vid fönstret. Att ibland använda maskin är en kompromiss, för helst både syr och stickar hon för hand, på traditionellt sätt. 

Lina har sytt, stickat och virkat sedan hon gick i lågstadiet. Farmor och farmors syster hemma i Dalarna sydde dräkter, men det var först när Lina fick Stora Kopparbergsdräkten i 22-årspresent av sin mormor, som gnistan tändes på allvar. Även om Lina tycker att Stora Kopparbergsdräkten är väldigt ful, blev den startskottet till ett livslångt intresse. 

– För mig handlar folkdräkten om att kunna klä sig personligt med utgångspunkt i en folklig tradition. Ett sätt att hålla både hantverk och historisk kunskap vid liv, säger Lina, och tar fram en rad egensydda dräkter och dräktdelar ur en garderob.

Hon kan sin folkdräktshistoria, det är uppenbart. Men dräkterna hon visar har en twist. Som den så kallade skinnklockan, en traditionell skånsk pälsfodrad skinnkjol som var vanlig under 1800-talet. En rödfärgad skapelse av tunt skinn med växtfärgat siden i livet. 

– Till den här använde jag vissa delar av sämskskinn som jag köpt på macken eftersom det blev för dyrt annars, säger Lina. 

Hon lyfter ut en annan vadderad underkjol, också den en del av en skånsk folkdräkt. 

– Det här är en stubb som ska ge volym. För att få till den slaktade jag ett gammalt vaddtäcke som jag hade hemma. 

Lina har sett hur intresset för folkdräkter exploderat de senaste åren.

– Jag tror att orsaken till att folkdräkter blivit så inne handlar om det ouppnåeliga. Folk drömmer om hantverk, men väldigt få har den tid och kunskap som krävs för att sy en folkdräkt. 

Det är också en anledning till att Lina Odell har skrivit boken om folkdräkter, för att sprida en kunskap som är på väg att försvinna. 

– Jag vill visa hur man kan göra. Inte hur man ska göra. För man kan göra på massor av olika sätt.

För mig är hantverk och dräktsömnad även en form av samhällsprotest

Att hantverksintresset har blivit stort handlar också om en längtan tillbaka till tiden före internet, då allt gick lite långsammare och ett projekt så småningom resulterade i något konkret, något man skapat. 

– För mig är hantverk och dräktsömnad även en form av samhällsprotest, ett sätt att värdera saker som inte är mätbara. Det handlar också om hållbarhet. Att använda välsydda plagg som håller i generationer, en motsats till fast fashion, säger Lina. 

En annan orsak till det växande folkdräktsintresset tror Lina är att man vill visa vem man är. Och när världen är skakig söker man sig ofta tillbaka till sina rötter.

– Den ursprungliga meningen med dräkter är ju att visa sin härkomst och tillhörighet. Men vem är det egentligen som bestämmer det? I dag omges dräkterna av betydligt färre bestämmelser, säger Lina och fortsätter:

– Även om det handlar om traditioner så får man inte glömma att det trots allt bara är kläder vi pratar om.

Samtidigt omges folkdräkterna av en stor laddning, det vet alla som någon gång har besökt ett folkdräktsevent. När folkdräktsentusiaster samlas tillsammans med de som nyligen blivit intresserade, finns en gedigen kunskap. En kunskap som vissa tar på allvar, och där det kan bli upprörda diskussioner kring ”felanvändning”. 

– Absolut. Och vissa dräkter skulle jag aldrig våga ge mig in och peta i, säger Lina. 

Som vilka då?

– Samiska dräkter. Här finns en lång och laddad tradition som omges av både symbolik och kunskap. Och här är jag inte tillräckligt insatt. 

Finns det pekpinnar kring hur dräkter ska användas och vem som får använda vad?

– Ah, du menar dräpo, alltså dräktpolisen? Javisst. Det finns fortfarande dräktpoliser, absolut. Jag har blivit påhoppad flera gånger. En gång var det en kvinna som blev arg för att jag hade en jacka från Mora till vanliga kläder, säger Lina och skrattar. 

Hon tystnar en stund. Konstaterar sedan att dräktpolisen faktiskt fyller en funktion. Deras kunskap är värdefull. Även om man frestas att leka med olika dräktdelar, är det alltid bra att lära sig mer. Men att gå så långt som att hoppa på någon som inte använder sin dräkt enligt traditionella regler är att gå för långt, tycker hon. 

– Kulturarvet är inte bara förbehållet några få. Det är något vi äger och förvaltar tillsammans. Och om dräkterna och folkdräktstraditionen ska överleva, då måste ju vi människor få lov att ta plats i dem.  

Läs mer:

Sara Parkman tilldelas Tidningen Vi:s Taubestipendium 2024

Varför står 20 000 personer i kö till en bastu?