Sonja dödförklarad – var ute på promenad

Arbetskompisarna höll en minnesstund med tända ljus och tårdrypande tal. Ryktet om Sonja Wahléns död hade spridits snabbt i bygden. Men Sonja var inte död. Hon var ute på en promenad i skogen.

”Efter en längre skogstur i mitten av mars i år kom jag hem och upptäckte att jag hade 15 missade samtal på min mobil, alla från Krokoms kommun där jag arbetar. Jag ringde upp en kollega som direkt utbrast: ’Tack och lov att jag får höra din röst, jag som trodde att du var död!’

Jag blev förstås förvånad och frågade vad som hade hänt. Det visade sig att ryktet om att jag var avliden hade spridit sig i trakten, och att någon hade ringt till jobbet för att berätta. Det ledde till en massa ståhej. Möten ställdes in resten av dagen och rektorer, specialpedagoger och administratörer samlades i ett rum för att hålla en minnesstund för mig. Det var tända ljus. Några höll tal. Allt var väldigt vackert.

I telefonen sa min kollega att hon nyss hade legat på golvet och bara gråtit, och att hon nu var tvungen att sova hemma hos mig samma natt för att förstå att jag verkligen var vid liv. Hon berättade också att en verksamhetschef efter en stund hade bestämt sig för att kolla upp fakta, och då naturligtvis via en enkel sökning fått fram att jag faktiskt inte alls var död.

Chefen hade gått in på minnesstunden och berättat: ’Jag vet inte hur jag ska säga detta men … Sonja lever.’ Då blev några istället frustrerade över hur ett sådant rykte hade tagit fart, varpå en kollega ställde sig upp och sa: ’Nä, nu ska ni inte vara arga bara för att Sonja är vid liv.’ Det tyckte jag var roligt sagt. Vi har en rätt rå jargong mellan oss ibland, han och jag. 

Att det här ryktet ens hade börjat spridas berodde på ett enkelt missförstånd. En annan kvinna i bygden med en dotter som är namne med min dotter gick tragiskt bort den dagen, så när det började pratas om det blev det helt enkelt fel. På en mindre ort går sådant här väldigt snabbt … och ja, ibland lite väl snabbt. Till saken hör också att jag bara en tid innan det här skedde fick en KOL-diagnos, efter att ha haft lunginflammation, och då var det inte så långt ifrån att jag faktiskt skulle ha strukit med.

Sammantaget var det kanske därför inte så konstigt att folk trodde att det var jag som var död.

Jag tror att vi styrs mer av döden än vi ofta vill erkänna. En stor del av livet går ut på att hantera de här jobbiga tankarna

I efterhand har jag hört folk säga att det inte är klokt att sådant här kan hända, och kvinnan som ringde in till jobbet för att berätta att hon hört om min död har nog upplevt allt som jättejobbigt. Men så behöver hon inte känna. För ett tag sedan åt vi två middag och då tröstade jag henne med att det nog blev mer tumult för dem på jobbet än vad det faktiskt blev för mig. 

Själv känner jag nämligen bara tacksamhet. Det är få förunnat att få en minnesstund tillägnad dig när du fortfarande är i livet. Efter det här vet jag ju vad folk verkligen tycker om mig, och jag är väldigt glad över alla fina saker som sades på kontoret den dagen. Att de tycker att jag ser människor, att jag har spridit glädje runt mig, att de anser att jag är en bra människa … 

Kanske reagerar jag så här för att döden alltid har fascinerat mig. I hela mitt yrkesliv har jag jobbat med människor, tidigare som specialpedagog på förskola och i dag som gruppledare för anhöriga till missbrukare och de som lever med psykisk ohälsa. Då går det inte att undvika att man ibland också måste prata om sådant som skrämmer och känns jobbigt. Många av dem jag jobbar med i dag har ju själv en nära anhörig som har gått bort.

Och en gång i tiden skrev jag till och med en bok om sorg. Det var efter att jag, till mångas förfäran, fattade beslutet om att konfirmera mig vid 52 års ålder, och jag och prästen Karin Härjegård lärde känna varandra ordentligt. Vi bjöds in till Radio P4 Jämtland för att intervjuas, vilket ledde till att vi sedan under två års tid fick återkomma till studion och tala om existentiella frågor. Mest uppmärksamhet väckte det när vi talade om sorg. Därför skrev vi tillsammans Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv. För det är ju så. Att till fullo förstå sorg är svårt, samtidigt finns den där i oss under livets gång och behöver ständigt luftas. Och jag tror faktiskt att vi styrs mer av döden än vi ofta vill erkänna. En stor del av livet går ut på att hantera de här jobbiga tankarna och göra något bra av dem. 

Det vet jag av egen erfarenhet. När min morbror dog i KOL 2002 satt jag vid hans sida och tänkte: ’Jag vill absolut inte dö i den här sjukdomen.’ Drygt 20 år senare fick jag själv samma diagnos och insåg att man bör vara försiktig med att använda ordet ’inte’. 

I dag försöker jag att göra något positivt av min diagnos istället. Jag ser den som en anledning till att göra bättre val i livet – tack vare att jag tillåter mig att känna efter mer är det lättare att förstå vad som är rätt för just mig.

I grunden handlar väl allt detta om att vara tacksam för det liv du faktiskt har, snarare än att gå och vara rädd för döden. Att jag som en av få människor på jorden har fått uppleva min egen minnesstund, är ytterligare en påminnelse om hur viktigt det är.”

Läs mer:

”Vår låt har 220 miljoner visningar”

Natalie säljer Kerstin Ekman i Paris